Ae ONS OA gafs till ersättning för Folkets Röst, men detta var en ekonomisk fråga mellan Reforms förläggare och Widlund, som uppdragit hrr Borg och Persson att redigera hans tidning, men som hvarken vid detta eller de öfriga numrornas utgifvande brytt sig om att kontrollera det sätt, hvarpå redaktörerna skött detta uppdrag. Den skriftliga försäkran hr Sjöberg vid ett tillfälle afgifvit till Widlund att hålla honom skadeslös, innefattade egentligen en försäkran åt hrr Borg oeh Persson, att hr Sjöberg iklädde sig deras förbindelser till Widlund, så vidt det rörde de två nummer af Reform, som gifvits till ersättning för Fol!-: kets Röst, och icke någon afhandling om Widlunds ansvarighet för dessa nummer. Hr Dufva afgaf vidare ett mycket långt diktamen till protokollet, deruti han förklarade sin åsigt vara, att hr Sjöberg vore den lagligen ansvarige, men han ville derföre icke tillåta Widlunds skiljande från målet. Hvad åter ansvar för hr Wall anginge, så ansåg sig hr Dufva icke ega befogenhet att i det afseendet föra någon talan. Hr Sjöberg yrkade uppskof med målet för en annan persons afhörande, hvilket af hrr Dufva och Printzenschöld bestreds, men som likväl af domstolen bifölls. Under förhandlingen hade hrr Dufva och Sjöberg trakterat hvarandra efter förmåga. — Konfiskationsmålet mellan tullinspektoren vid Skanstull E. Åberg och Hamburgaren Stofferz har ett par rättegångsdagar varit föremål för undersökning vid rådstufvurättens afdelning för tullmål. Tullfiskalen hr Wibom har fungerat å tjenstens vägnar och hr Åberg har iakttagit personlig inställelse, men svaranden har begagnat sig af v.notarien Blackwoods biträde som ombud. Af hvad som under ransakningen förekommit finner man att Stofferz vid visitationstillfållet befanns sysselsait med att taga mått till byxor af en person, som nyss köpt en väst af honom. Hr Åberg konfiskerade emellertid såväl denna väst som ett betydligt parti andra nya och obrukade manskläder, en fruntimmerssideokappa och ett parti silkesnäsdukar. I början hade Stofferz nekat det varorna voro hans och uppgifvit att de tillhörde slussmästaren Boman, hos hvilken Stofferz var boende, men sedan hr Boman biifvit efterskickad och förklarat Stofferz uppgift sanningslös, hade denne erkänt sig vara egare till godset. Slussmästaren Bomans fru hade likväl uppgifvit, det sidenkappan vore hennes, men man? nen hade förklarat att äfven den tillhörde Stofferz, hvilket a? denne medgifvits. Hr Boman hade vid tillfället. derjemte yttrat några ord, gifvande tillkänna att han förut ogillat Stofferz olagliga sysselsättning och sagt att slutet sku!le blifva husvisitation och beslag. Vid domstolen nekade Stofferz ombud att kläderna voro kans och påstod att han mottagit dem af en skräd armästare Löfqvist, hos hvilken Stofferz skulle vara azställd som arbetare, till stöd hvarför hr Blackwood företedde Stofferz exemplar af ett mellan Löfqvist och Stofferz uppgjordt kontrakt. En serdeles olycka gjorde likväl att dokumentet hade endast Stofferz underskrift.Emellertid utsågos skräddaremästarne Smedberg, Högberg och Norberg till besigtningsoch värderingsmän, och dessa togo på sin ed att goiset var af utländska tyger tillverkadt utomlands, hyarom de voro så mycket säkrare; som, vid sömmarnas uppsprättning sybehöret befunnits vara! sådant som icke här i landet begagnas. Andra gången målet förekom hade Stofferz så! kallade mästare, Löfqvist, inställt sig och yrkade att återbekomma kläderna, som tillhörde dels honom sjelf. och dels hans kunder, af hvilka han blifvit tilltalad vid poliskammaren för det de icke återfått sitt honom ombetrodda gods. Hr Blackwood inlemnade betyg af 4 sådana, aila tyskar, men då Löfqvist skul!el derföre vidare redogöra, hade han icke reda på deras namn. De kläder som Löfqvist uppgaf vara hans i egna pistod han sig hafva köpt allesammans af ut-ls ländniazar, som nu begifvit sig ur landet. Den för-li teckning på dem, hvilken han inlemnade, var skrifven på tyska språket och kunde icke af honom läsas. Det löjligaste af hela denna persons uppträdande var hans försök att i sitt tal inblanda tyska ord och härma tyska språkets tonart. En åhörarel! påstod att han aldrig varit längre än till Roslagen. — Ea sjöman vid 1amn Sundberg var stämd afl ena qviana för barnuppostringshjelp. Han hade haft tvenne barn med henne och sedan öfvergifvit henne. Ehuru flera vittnen intygade att de lefvat tillsammans ssom om de varit äkta makar, nekade han!; likväl. Jag är icke ledsen pojk2 jag, herr lagman! isföll han när ett vittne intygat att han erkärt et! af barnen för sitt. hAngående tumultet på Öland, å Böda kronopark, 1 fortsattes ransakningen vid häradsrättens sammanträde å stället den 27, 28 och 314 Maj samt 5 Juni. De upplysningar, som utaf då afhörde 11 nya vittnen lemnades, voro hufvudsakligen: att anklagade Simon Nilsson, dagen före tumultet, anmodat ett vittne att påföljde dag komma till sig, utan uppgifven afsigt, samt, angående den väntade undersökningen efter skogseffekter, yttrat, att Simon Nilsson då skulle tillspika sin grind till gården, så att ingen der skulle komma in; att nästan alla i folkhopen på Per Nilssons gård voro försedda med stakar eller påkar, som voro knöliga och gröfre i nedre ändan; att hopen af såväl v. kronofogden Eaeman som Vv. länsmannen Erikson tillsades att förhålla sig stilla och lägga ner vapnen eller gå sin väg; att en af de anklagade med en påk hött en af underjägarne8 under uttryck: du borde ha ett slag du med, för du är inte bättre än de andra fähundarne, men att en annan af de tilltalade förhindrat slaget; och att, då en lumpsamlare Ingvaldsson den 41 Mars på mor; gonen kommit till Torps by, hade han på gatan derstädes funnit en folkhop samlad, försedd med påkar och bössor, i hvilken hop flere af: de anklagade varit tillstädes; — vid Ingvaldssons ankomst hade i hopen yttrats: der kommer en herre, den ska vi skälla på, och af de vidare utlåtelser som fälldes kunde man förstå, att förrättningsmännen vid den väntade skogsundersökningen vore i antågande, samt att man skulle gå att möta dem. . Jemväl förehades, i sammanhang med målet angående upploppet, åtalet om skogsåverkningarne, såvidt detsamma anginge de nu anklagade. Enligt af v. kronofogden Eneman till rätten lemnad uppgift, hade vid de undersökningar, som inom kronoparkens område af honom blifvit anstälde, 1162 st. stockar, 3113 st. plank, 337 st. bräder, 969 st. ytor, 126 5. k. timmerhalfvor, 9!V, famn; samt 2146 lass ved, blifvit påträffade. En. del. häraf hade ingen velat vidkännas, hvarföre sådant, på auktion den 929 och 30!n Maj, blifvit försåldt för en summa af 4858 rdr 16 sk. bko, hvaremot det öfriga blifvit för kronans räk-P ning taget i beslag. Sedan parterne ömsesidigt ej haft vidare att anföra, utan öfverlemnat målet till afgörande, ingaf aktor skriftliga slutpåståenden, hvari han, beträffan-b de 9 af de anklagade, förmenade sådane omständig-90 heter ej förekomne att ansvarspåståenden mot dem kunde framställas, hvaremot han å de öfrige yrkade ansvar efter 2 och 3 8 af K. Förordn. den 6 Fe-lq bruari 1849 och 61 kap. Missg.b. Den 6 Juni afkunnades häradsrättens utsla?, somp vi i något nästföljande nummer skala införa L Vv NM jer I AA At me OD jr ADR UT MO 4