träffligt finner reproduceradt på antika vaser,
och hos de nyare bland Haxmans teckningar
Itill Homer och Eskylos. — Antiope (hvars mo-
tif omständligt upptages i katalogen) erinrar så
lifligt om den äldre bolognesiska skolans egen-
heter, att den sannolikt är en trogen kopia.
Men äfven om så ej vore, har akademien ändå
deri gjort en stor. vinst för sina samlingar, dem
den tillhör. :
Den nästföljande (JM 163; 8:e afd., östra
väggen) tillhör de från Danmark hitsända konst-
verken, och afsticker genom sin alldeles egna
Istil från hela den öfriga målvingssamlingen.
Redan taflans ram har någonting särskildt:
man läser långsåt dess nedra list, i stora anglo-
saxiska bokstäfver, namnen Angantyr, Orvar
I0dd, Hjalmar. Tre jettelika gestalter straxt
ofvan, på taflans förgrund, svara deremoet: de
Itvå till höger och venster ses i liggande och
sittande ställning nedpå marken; den tredje,
som står midtemellan, ser med vänlig men be-
tänkligt frågande blick på Hjalmar och upp-
lyfter hans högra hand, som Hjalmar tydligen
ej förmår lyfta sjelf. När man bortom dessa
figurer skådar i bakgrunden kringströdda en
mängd fallna kämpar och vidare en öppen hafs-
strand med vikingaskepp, blir det lätt begrip-
ligt att man har framför sig den tragiska slut-
scenen efter slaget på Samsö. Vid behandlin-
gen af detta ämne ur den nordiska bjeltesagan
har konstnärn antagit forntidens basreliefer
och vasmålningarne till mönster, och taflan
har härigenom fått helt och hållet en antik
karakter. De tre hufvudfigurerna äro grekiska
herosskepnader, men med det slags ideala drag,
som, besynnerligt nog, så ofta träffas i Skan-
dinavien förenadt red den nordiska typen.
Man märker för öfrigt att anordningen och
formerna här utgjort hufvudsaken; alltsam-
mans är enkelt, korrekt och skönt, eller hvad
man fordrar af en god basrelief. I öfverens-
stämmelse härmed står den allenast för taflans
och figurernas hållning nödtorftiga elairobscu-
ren och den sparsamma och enformiga kolori-
ten — nästan grisaille. Att likväl konstnärn
äfven målar varmt och i modern stil, har man
tillfälle att finna bland genrestyckena; hvarom
mera framdeles.
De öfriga å expositionen, och icke blott i
katalogen, synbara historiemålningarne utgöras
af akademiens prisämnen för 1848 och 1849,
Coriolanus och Den barmhertlige Samariten, be-
handlade af akademiens elever, hrr N. Anders-
son och BP. Nordenberg. De äro redan pris-
belönta, och alltså af de akademiska konstdo-
marne gillade. Man finner de begge Coriola-
nerna liksom till jemförelse uppsatta på samma
vägg (den venstra i 5:e afd.); och ref. har haft
tillfälle höra flera sådana jemförelser, utfallande
ömsevis till förmån för hr Anderssons tafla
(M 224) ömsevis för hr Nordenbergs (259),
men deri äfverensstämmande, att anordning
och gruppering i den sednare äga företräde
framför dem i förra. Förhållandet synes i hög
grad omvändt, hvad samma egenskaper beträf-
far, i de begge andra prismålningarne (JM 225,
8 afd. V och JV 260, 11 afd. Ö.); till och med
vid teckningen i den sednare befinnes omdömet
deladt, i hvad som angår den plundrade man-
nens högra ben, som en del åskårare tro ska-
dadt under striden och andra blott vilja se i
förkortning. Deremot utgör det österländska
berglandskapet en verkligt intagande bakgrund
i denna tafla,
Bataljstyckena äro blott två. Det ena af hr
Scholander (M 22, 23 afd., O) Wisby; scen
från stadens förstöring i början af 1500-taletr,
är mera genremålning och bör betraktas i sam-
manhang med de öfriga af samme mästare.
Det andra (JM 185, 7:e afd., Ö) är af hr J.
Sonne, ledamot af kongl. danska konstakade-
mien,, och behandlar en scen vid utfallet från
Fredricia den 6 Juli förlidet år. HVad taflan
föreställer finnes fullständigt antydt i katalo-
gen. Sakkännare: bedöma utan tvifvel anord-
ningen och kompositionen ur dess riktigaste
synpunkt, som här tycks mera vald för att af
uppträdet vinna en erinran för minnet, än att
frambringa någon för den oinvigde åskådaren
bestämd id. Hvad allmänheten kan upptäcke,
utgöres hufvudsakligen af de säkert tecknade,
samt mjukt och fint målade soldatfigurerna iför-
grunden, och en harmonisk behandling af den
genom dagern och krutröken bestämde luft-
perspektiven.
I ordningen följa nu genremålningar; men
dessa tillhöra en alltför mångtalig afdelning,
för att icke fordra sin särskilda artikel.
(Forts.)
O—-LLVX?
OO Fe oo Lb PP dömes om —— SMR EE RE RR RA KE EE