Fe, UL UTV MC ARVIÄStSantl PCRIaUUa VaRHdlUCl-
Iningarne till icke mindre än 38. Ref. nämner
Idetta så omständligt, emedan det sätter honom
Ii tillfälle att åt expositionsbesökande lätt upp-
lysa om konstverkens plats, hvilken naturligt-
vis måst anordnas mer efter utrymmet och
Iden arkitektoniska effekten, än efter ämnena
och katalogsnumren.
För öfrigt torde dock vara bäst att följa den
allmänt bekanta estetiska indelningen; det må
således anmärkas att expositionen räknar 20
Ihistoriemålningar, 2 bataljstycken, 76 genre-
målningar, 7 interiörer, 63 porträtter, 4 djur-
Istycken, I Still-Lebens-stycken, 8 blomstermål-
ningar, 91 landskaper, 26 mariner, 10 arki-
ltektyr- och ornaments-tilningar, samt 13 pla-
stiska arbeten. Ett p:r (266) finner man öfver-
Ihoppadt i katalogen: flera deri upptagna konst-
I verk (302, 303, 304, 303) hafva på expositio-
nen icke varit synliga ännu, och andra (16,
J17, 29, 34, 55, 56) sågos der ej längre än till
Islutet af Maj: så att det nyss anförda beloppet
icke får tagas mer efter siffran, än en mängd
andra statistiska uppgifter.
Då närvarande uppsats är ämnad till allmän-
hetens tjenst vid expositionens besökande, så
vore det ändamålslöst att här hänvisa på hvad
som der icke är att se; ehuru ref. beklagar att
han med detsamma nödgas förbigå mer än en
ibland expositionens glanspunkter. Hvad som
återstår är likafullt så talrikt, att äfven dervid
måste ske många undantag. Hvilken tidnings-
uppsats skulle väl kunna inrymma omkring ett
tredjedels tusental med afdelningar, utan att
på förhand uppgifva all förhoppning om läsar-
nes tålamod: äfven om någon konstrecensent
möjligen besutte mod och ihärdighet nog, att
våga sig på ett såkolossalt företag? Vördnaden
för den häfdade namnkunnigheten (den aka-
demiska frasen må rättlärdigas af det akade-
miska föremålet) bjuder t. ex. redan, att icke
träda allmänhetens skarpsynthet i förväg vid
betraktandet af de alster, hvarmed vår konst-
verlds furstar, akademiens äldre och nuvarande
styresmän, illustrerat expositionen: det är hyll-
ning, men icke något bedömande, som enligt
bruket tillkommer företeelserna från dylika
trakter, i konstens verld, så väl som den all-
männa. Vi buga ocs alltså stillatigande för
konstverken med de 19 första numrorna, på
katalogen utmärkta med namnen Sandberg,
Krafft, C. J. Fallerantz och Westin, och gå
vidare — till Dii minorum gentium — patri-
cier, riddare och plebejer naturligtvis ej att
förgäta. -
Bland de 19 historiemålningarne försvinner
genom denna vändning jemnt hälften ur vår
synkrets. För att bland de återstående 10 an-
träffa de nästföljande i ordningen, måste man
gå till katalogens n:r 100 och 101, begge af
br Blommer och begge högst intressanta försök
att i bild framställa en myth af icke antik
härkomst och hittills bekant föga mer än i
folksången och sagan: Elf-mythen. De två taf-
lorna behandla alldeles samma ämne, med nå-
gra förändringar i biomständigheter allenast:
en sofvande yngling och en flock elfvor som
betrakta honom. JM 100 har uttryckligt fått
namn af Elfdrömmen, JM 101 kallas endast
Sommar qvällen. Det förra är mer ett natt-
stycke; det sednare är en klar nordisk mid-
sommarsq väll, så nära liknande dagen, som den
sällsamma dag utan sol, men utan skymning
eller slagskuggor, som vi just vid innevarande
årstid kalla natt. En annan skilnad vill, att!
det i Elldrömmen är en ung page som slum-
rar på toppen af en kulle, och att Elfvorna
svälva upp till honom från ett vid kaullens fot
i förgrunden beläget vatten, besådt med neck-
blad, hvaraf de medföra bladstjelkar, dem de
tyckas ämna förena till en kedja, under det att
de helt rära nalkas slumraren; i Sommar qväl-
len åter slumrar en fattig herdegosse vid kul-
lens fot, som vid förgrunden öfvergår till en
grund däld; och elfvorna anlända från kullens
frånsida, ännu blott till hälften höjande sig
deröfver mot den ljusa molnfria horisonten,
och likasom spejande efter slumraren. Till
någon elfdans, hvilket i den egentligt nordiska
elfsagan utgör hufvudsaken, ser man ingenstä-
des spår, om ej någonting sådant kanske an-
tydes såsom stundande, genom den harpa, som li
en af elfvorna i Sommarqvällen båller i ord-)
ning att slå an. Konstnärn har icke i kata-
logen angifvit någon förklaring öfver de beggel!
taflornas olikheter; och då vi ej kunna mer än i
k
gissa dem, så måste vi öfverlåta åt allmänhe-
ten att göra detsamma, och med samma äfven-
tyr af ett misstag. Begge dessa konstverk å-
draga sig uppmärksamhet såväl genom både
anordning som utförande; Sommarqvällen till-
drager sig den ovilkorligt redan på afstånd, ge-
nom den enkla cch storartade fördelningen af.
lager och skugga. De unga förtjuserskorna
iro på båda hållen lika intagande och luftiga
väsenden, i rikt mått begåfvade med det be-
1ag, som konstnärns bekanta skönhetssinne så
väl förstår att uppfatta och återbilda; och den
störda harmonien i ljusfördelning, färgning och
uftperspektif uttrycker högst lyckligt det lugn,
om tillkommer en dröm och en sommarqväll.
Om man vid inträdet i expositionslokalen
ager vägen till innersta rummet åt venster
ch derifrån börjar räkna de 13 afdelningarne
nda till innersta rummet åt höger — den
nellanliggande praktsalen ansedd som en — så
räffas ME 100 i 9:de afdelningen på östra väg-
en, och JM 101 i 7:de afdelningen på den)
ordvestra. - . g
Af hr Blommer ser man ytterligare två hi-!n
toriemålningar: JE 103, Hafsdrottningen (il0
1:te afdelningen, åt vester) och J4 104: enst
opia af Corregios Antiopen (i 7:de afd., åt!
orr). Den förra framsväfvar öfver ett tätt
enomskinligt vågsvall, som speglar gudomlig-34
etens ena fot, utan att vidröra den, — detg
r hela taflan. Den enkla anordningen, denh
leganta ställningen, de sköna formerna, teck-!i
ingens säkerhet, den välberäknade karnationend
ch belysningen, utgöra detta konstverks för-
enster, hvaraf den minsta iata är dan Ivek-l..
me ÖS 5 KÖ fö mm
2 mm ee -