Jag inställer mig frivilligt och svär de gamla trogn:
färgerna huldhet och tro.n
Hvad skall då min svärtrödgyllne nidce säga ?
Ich bin ein Preusse, kenat ihr meine Farben ,
atrilade ryttmästaren och såg ned på generalskans svart-
hvita halsduk.
Öfverlöpare,, sade generalskan lätt berörande sin ka-
valjer med spetsen af sitt eleganta ridspö.
Jag anhåller att åter blifva enrollerad vid edert rege-
mente, fru generalska.n
Svär mig då ny trohetsed.s
aJag svär.n
sHur många eder har ni redan brutit?s
Icke fler, än fruntimmerna brutit för mig
Ni är elak, jag skall snart skicka er tillbakan, skäm-
tade generalskan, under det att hon .med den hvita han-
den sirligt ordnade de svarta fladdrande lockarne under
hatten. Min niece skall nog tacka rinig, om jag förvisar
er från mitt grannskap.
Derpå tviflar jag, min nådiga. Hon är temligen en-
stafvig mot mig. Jag är icke lärd, jag förstår icke myc-
ket af alla de höga saker, med hvika comtessen företrä-
desvis sysselsätter sig.n
Tycker ni om lärda fruntimmer?. sade generalskan
plötsligt, med en kokett sidoblick.
Uppriktigt sagdt: nej! fortfor ryttmästaren käckt.
nJag älskar endast sådana fruntimmer som likna er.
Ah, ni är en smickrare. Ni skämmer bort mig.
Ryttmästaren såg på generalskan med lågande blickar.
En stråle af vild lefnadslust flög från öga till öga. Dessa
befryndade själar bade förstått hvarandra.
Vid den yttre promenadens medelpunkt stod en man,
insvept i sin kappa. Han stödde sig vid bron, försänkt i
djupa tankar. Dystra känslor tågade förbi i hans själ; lik-
som de skyar hvilka öfver honom drefvos på himmelen.
Han stod ensam, öfvergifven och stirrande. Han hade på
kort tid upplefvat mycket smärtsamt. Månget ideal låg
krossadt vid hans fötter. Hans vänner gingo en väg som
syntes honom naturlig, men som dock icke var hans. Fol-
ket omkring honom, för hvilket han var beredd att dö,
hade ingen sympati för hans smärta. Hvad som föregick
hos honom, kunde massan icke fatta. Århundradens be-
tryck och vanans makt hade förslöat sinnet och försvagat
tankekraften. Det förargade honom, att icke hvar och en
som gick förbi honom, kände och tänkte såsom han, be-
redd att afskaka slafveriets blod och våga sitt hjerib!od!