dessa tre missionspredikanter. Han omfattar den vin:e och yttre missionen på en gång, hvilket oivifvelaktigt är fullast och konseqventast; ty om man i Sverige är hedning likaväl som i Afrika, tjenar det till föga att missionären gilver sig oika titlar på dessa begge orter. De: ir bäst att han genast omvänder folket här, utan omsvep, utan att smickra oss, oeh utan :t löpa till de förnäma för att få ett antal stedcar uppsatta, kanske blott ämnade att slå en blå dunst för allmänhetens ögon. Hvartill alla dunster? Rent spel är bättre: och så synes hr Estenberg vilja taga saken. Han är utan tvifvel den ärligaste missionären. Han förmäles i det närmaste sakna all älskvärdhet; han lärer vara en komplett fanatiker, och berättas tåla ingen, knappt sina egna anhörige. För honom är måhända ej en gång mer än en enda af alla våra !äsare en rätt läsare. Hr E:s hufvuduppgift tyckes bestå i att finna ett helvete uti allt, dit han kommer och der han är: det är så han har himmelen, och vill gifva oss den. Detta är att taga saken i grund och i sitt verkliga slutmål. I Tyskland består det uppgifna målet för den p,inre missionen, i att söka återföra protestantismen till sin äldsta form, i reformationens första decennier. De vilja göra alla till ÅltLutheraner,. De theologiska utvecklingar, vare sig i dogmerna eller i exegesen, som företett sig efter Luther eller utom Luther, är alltsammans för dem ett Gräuel, en böeresi, ett orenlärigt parasitväsende i kyrkan, som måste bortrensas. För dem är neologien alltför litet att fördöma; våra dagars sjelfva orthodoxi är för dem ett neologiskt otyg. Sträfvandet att återföra kyrkan till AltLutherthump, hvilket utgör den inre missionens mål i Tyskland, är alldeles detsamma i Sverige. Man kan säga, att denna återgång till Luther varit det mer eller mindre öppna sträfvandet hos alla svenska läsaresekter, i synnerhet de Norrländska. Det är icke nog med att förklara Luthers postilla god och hans skrifter förträffliga; de måste vara de enda som duga. Sjelfva d:r Nohrborgs postilla befinnes för flera läsare ej längre renlärig. Att tala om Wallins och Lehnbergs predikningar, väcker icke en gång så mycket som motsägelse: dessa predikanter förijena ej ens nämnas. Nya Psalmboken är fördömlig; nya Handboken betänklig; nyare stalningssättet i Bibelöfversättningen förkastligt. Man måste bruka archaistiska, aflagda och till hälften obegripliga ordställningar; eljest verkar det icke till andakt. Det är väl sant, att, enär den hel. ande hvarken på gammal eller ny svenska inspirerat bibeln, så förblifver det outransakligt, hvarföre det just skall leda mera i:ll saligheten att säga omenniskones, än menniskans, lagsens, än lagens, thet, och athess, än det och dess o. s. v.; men det förhåller sig dock så, menar den äkta läsaren. Den nya svenska psalmbokens fördömande och dess arbetande, eller rättare återförande till de gammaldags ordasätt och tankegångar, som ses i äldre psalmboken, har utgjort etti längesen bekant arbete från d:r Wieselgrens sida. Hvad värde må ligga häri, öfverlemnas till bedömancie af psalmister ex professo. Att underliga syntaktiska språkvändningar och uttryck, dem ingen förstår, skola öka och stärka andakten, i god mening, betvifla vi. I allt fall upptäcker man i detta psalmboks-epurerande samma sträfvande för en återgång till den äldrej. -lutherdoren, hvilken visar sig som genomgående karakter i hela det inre missionsväsendet, så vidt nemlizgen deita är religiöst. Viskola snart se, att ett politiskt element ock sällat sig till! syftet att återföra kyrkan till ur-lutherdomen; och för pärvarande torde det vara svårt att af-. göra, antingen det är christendomen eller politiken, som haft mest att säga i missionens sednaste uppenbarelser. Efter hvad trovärdigt berättas, hickommo hrr Wieselgren och Fjellstedt på grund af kallelse. Hvem som efterskref dem, skulle vi äfven kunna uppgifva; men då det är osäkert huruvida hitkailaren skref af egen drift, eller efter impuls, så omfara vi gerna hans namn. När emellertid de ryktbare predikanterne hitkommit och skulle börja arbetet, var det angeläget att intressera hufvudstadens kyrkoherdar, helst predikstolar hehöfdes, hvilka endast de egde att disponera. Hrr Pettersson, Fröst och Wallin m. fl. hafva aldrig varit kände som lösare; skulle missionen för dem genast hafva framställt sig i sin innersta gestalt, ! torde de varit mindre medgörlige att upplåtal sina kyrkor för tal i denna riktning. Men — tiil missionen sällade sig män af politisk betydenhet i samhället. Hrr Lefrån och Hartmansdorff, likasom exc. Lagerbjelke, äro väl icke egentligen att kalla theologer; men de synas dock ingenting hafva emot att låta theologien brukas till statsnyttiga ändamål. Det hos de lägre folkklasserna väckta sträfvandet att medelst en utvidgad politisk myndighet i samhället vinna förbättrad ställning, vid de andra klassernas sida, har en tid injagat stor förskräckelse i vissa läger. Ett af medlen attl alvända stormen såg man i läseriet, och räckte! det derföre en benägen hand. Så mognade tanken att af läsaremissionen bilda ett formligt och slutet sällskap, omhul-l dadt af måktiga personer inom sjelfva de högrel klasserna, och försedt med stadgar, sanktionerade, om möjligt, af regeringen. Man ville tillskapa en kyrka i kyrkan; missionen skulle erhålla sin egen, af statens öfriga myndigheter oberoende director (biskop); denne (t. ex. Fjellstedt) skulle utse missionspredikanterne, utan afseende på om något konsistorium ordinerat dem till prester (Metho-l: dismens id); dessa prester skulle ega rätt att uppträda och predika i det ordinarie presterskapets kyrkor — hvilka måste öppnas för dem, sedan Kongl. Maj:t gifvit missionen stad-! gar! Så berättas det. ( Planen är — eller måhända rättare var —I skickligt uppgjord. När likväl åtskillige afl I NE REON As j ij