dessa tre missionspredikanter. Han omfattar
den vin:e och yttre missionen på en gång,
hvilket oivifvelaktigt är fullast och konseqven-
tast; ty om man i Sverige är hedning likaväl
som i Afrika, tjenar det till föga att missio-
nären gilver sig oika titlar på dessa begge or-
ter. De: ir bäst att han genast omvänder fol-
ket här, utan omsvep, utan att smickra oss,
oeh utan :t löpa till de förnäma för att få ett
antal stedcar uppsatta, kanske blott ämnade att
slå en blå dunst för allmänhetens ögon. Hvar-
till alla dunster? Rent spel är bättre: och så
synes hr Estenberg vilja taga saken. Han är
utan tvifvel den ärligaste missionären. Han
förmäles i det närmaste sakna all älskvärdhet;
han lärer vara en komplett fanatiker, och berät-
tas tåla ingen, knappt sina egna anhörige. För
honom är måhända ej en gång mer än en enda af
alla våra !äsare en rätt läsare. Hr E:s huf-
vuduppgift tyckes bestå i att finna ett helvete
uti allt, dit han kommer och der han är: det
är så han har himmelen, och vill gifva oss den.
Detta är att taga saken i grund och i sitt
verkliga slutmål.
I Tyskland består det uppgifna målet för
den p,inre missionen, i att söka återföra prote-
stantismen till sin äldsta form, i reformationens
första decennier. De vilja göra alla till Ålt-
Lutheraner,. De theologiska utvecklingar, vare
sig i dogmerna eller i exegesen, som företett
sig efter Luther eller utom Luther, är alltsam-
mans för dem ett Gräuel, en böeresi, ett oren-
lärigt parasitväsende i kyrkan, som måste bort-
rensas. För dem är neologien alltför litet att
fördöma; våra dagars sjelfva orthodoxi är för
dem ett neologiskt otyg.
Sträfvandet att återföra kyrkan till Alt-
Lutherthump, hvilket utgör den inre missionens
mål i Tyskland, är alldeles detsamma i Sverige.
Man kan säga, att denna återgång till Luther
varit det mer eller mindre öppna sträfvandet
hos alla svenska läsaresekter, i synnerhet de
Norrländska. Det är icke nog med att för-
klara Luthers postilla god och hans skrifter
förträffliga; de måste vara de enda som duga.
Sjelfva d:r Nohrborgs postilla befinnes för flera
läsare ej längre renlärig. Att tala om Wallins
och Lehnbergs predikningar, väcker icke en
gång så mycket som motsägelse: dessa predi-
kanter förijena ej ens nämnas. Nya Psalmbo-
ken är fördömlig; nya Handboken betänklig;
nyare stalningssättet i Bibelöfversättningen för-
kastligt. Man måste bruka archaistiska, aflagda
och till hälften obegripliga ordställningar; eljest
verkar det icke till andakt. Det är väl sant,
att, enär den hel. ande hvarken på gammal
eller ny svenska inspirerat bibeln, så förblif-
ver det outransakligt, hvarföre det just skall
leda mera i:ll saligheten att säga omenniskones,
än menniskans, lagsens, än lagens, thet, och
athess, än det och dess o. s. v.; men det för-
håller sig dock så, menar den äkta läsaren.
Den nya svenska psalmbokens fördömande
och dess arbetande, eller rättare återförande
till de gammaldags ordasätt och tankegångar,
som ses i äldre psalmboken, har utgjort etti
längesen bekant arbete från d:r Wieselgrens
sida. Hvad värde må ligga häri, öfverlemnas till
bedömancie af psalmister ex professo. Att under-
liga syntaktiska språkvändningar och uttryck,
dem ingen förstår, skola öka och stärka andak-
ten, i god mening, betvifla vi. I allt fall upp-
täcker man i detta psalmboks-epurerande sam-
ma sträfvande för en återgång till den äldrej.
-lutherdoren, hvilken visar sig som genomgående
karakter i hela det inre missionsväsendet, så
vidt nemlizgen deita är religiöst. Viskola snart
se, att ett politiskt element ock sällat sig till!
syftet att återföra kyrkan till ur-lutherdomen;
och för pärvarande torde det vara svårt att af-.
göra, antingen det är christendomen eller poli-
tiken, som haft mest att säga i missionens sed-
naste uppenbarelser.
Efter hvad trovärdigt berättas, hickommo hrr
Wieselgren och Fjellstedt på grund af kallelse.
Hvem som efterskref dem, skulle vi äfven
kunna uppgifva; men då det är osäkert huru-
vida hitkailaren skref af egen drift, eller efter
impuls, så omfara vi gerna hans namn.
När emellertid de ryktbare predikanterne
hitkommit och skulle börja arbetet, var det
angeläget att intressera hufvudstadens kyrko-
herdar, helst predikstolar hehöfdes, hvilka en-
dast de egde att disponera. Hrr Pettersson,
Fröst och Wallin m. fl. hafva aldrig varit
kände som lösare; skulle missionen för dem ge-
nast hafva framställt sig i sin innersta gestalt, !
torde de varit mindre medgörlige att upplåtal
sina kyrkor för tal i denna riktning.
Men — tiil missionen sällade sig män af po-
litisk betydenhet i samhället. Hrr Lefrån och
Hartmansdorff, likasom exc. Lagerbjelke, äro
väl icke egentligen att kalla theologer; men
de synas dock ingenting hafva emot att låta
theologien brukas till statsnyttiga ändamål.
Det hos de lägre folkklasserna väckta sträfvan-
det att medelst en utvidgad politisk myndig-
het i samhället vinna förbättrad ställning, vid
de andra klassernas sida, har en tid injagat stor
förskräckelse i vissa läger. Ett af medlen attl
alvända stormen såg man i läseriet, och räckte!
det derföre en benägen hand.
Så mognade tanken att af läsaremissionen
bilda ett formligt och slutet sällskap, omhul-l
dadt af måktiga personer inom sjelfva de högrel
klasserna, och försedt med stadgar, sanktione-
rade, om möjligt, af regeringen.
Man ville tillskapa en kyrka i kyrkan; mis-
sionen skulle erhålla sin egen, af statens öfriga
myndigheter oberoende director (biskop);
denne (t. ex. Fjellstedt) skulle utse missions-
predikanterne, utan afseende på om något kon-
sistorium ordinerat dem till prester (Metho-l:
dismens id); dessa prester skulle ega rätt att
uppträda och predika i det ordinarie prester-
skapets kyrkor — hvilka måste öppnas för
dem, sedan Kongl. Maj:t gifvit missionen stad-!
gar! Så berättas det. (
Planen är — eller måhända rättare var —I
skickligt uppgjord. När likväl åtskillige afl
I NE REON As
j
ij