kiskxa styrelsen DIOIL vilic erlägga acH ICKC INCIa tYylstiga delen af fordringsbeloppet, eller 180,000 drakmer — alltså med undantag af Pacificos anspråk — så skulle statas quo icke blott lemnas oförändrad, utan de redan tagna skeppen återställas och grekiska handeln sålunda befrias från hinder. Baron Gros svarade, att detta kunde han icke nu mera officiellt meddela åt grekiska regeringen; men han ville göra det på icke officielit sätt. Han gjorde så ock, den 24 April, och underrättade m:r Wyse, i enskild skrifvelse, att grekiska styrelsen sannolikt skulle sända det ifrågavarande penningebeloppet den 25, kl. 5 e. m. Wyse afvaktade den utsatta tiden, och först när ingenting då afhördes, lät ban förnya tvångsåtgärderna. Hela förioppet visar alltså, att icke m:r Wyse, men väl baron Gros sjelf, var den som afbröt bemedlingern. Då England antog Frankrikes bemedlingsbistånd, förklarade det uttryckligt sin förhoppning, att derizenom se de en gång bestämda fordringsanspråken tillfredsställda, så mycket lättare som det icke kunde efterskänka något deribland. Denna gräns för bemedlingen har franska regeringen fullkomligen kän!:; den innefattade äfven Finlays och Peacificos godtgörelse. Sjelfva hufvudgrunden för Englands fordringar fingo likväl icke rubbas. Således — fortfor lord Palmerston — tror jag, att general La Hitte befinner sig i ett fullkomligt missförstånd, då han i sitt bref påstår, att förbandlingarne afbrötos genom Wyse. Till slut förklarade lorden, att de vänskapliga förhållandena mellan England och Frankrike icke varit ett ögonblick afbrutna, och yttrade sia förhoppning att trasslet skulle utredas på ett å ömse sidor tiilfredsställande sätt. Vid förklaringen i parlamentet iakttog lord Palmerston, på sätt man finner af det anförda, en ganska lugn och artig ton både mot franska regeringen öfver hufvud och mot franska utrikesministern Lahitte särskildt, ehuru en lätt ironi likvällyser igenom. Men den som ministeriell allmänt betraktade tidningen Globe sveper icke något diplomatiskt oblat kring sina doser. Sedan den anfört innehållet af de offentliggjorda underhandlivgsurkunderna tillägger den att, då baron Gros och icke m:r Wyse. förklarat underhandlingarne afbrutna och mr Wyse hade i sina instruktioner den uttryckliga föreskriften, att tvångsåtgärderna skulle inställas blott så länge underhandlingarne fortforo, så ägde mr Wyse intet val; han måste göra hvad han gjort — och vi känna händelsevisp — tillägger Globe — att det engelska sändebudet uttryckligen antydde denna sin ställning för den franske underhandlaren och besvor honom att åtminstone formellt så förfara, att ingen opåkallad användning af tvångsmedel åter måtte behöfva tillgripas. Men baron Gros förblef orubblig — antingen det då skedde af egen ingifvelse eller enligt omedelbar föreskrift från rojalistiska kabinettet i Paris; han afbröt den dittills fortsatta underhandlingen och skaffade sina principaler en god anledning till försöket att i Frankrike göra förbundet med England impopulärt. Franska kabinettet ön-) skade uppenbart att värfva sig ryska sympalier, förtjena sig ryskt bistånd vid en rörelse till förmån för den förvisade fursten, hvars nästan erkända anhängare dessa republikens edsvurne tjenare äro, och slutligen att beslöja sina valförändringsplaner medelst återuppretande af nationalhatet. Hvarje omständighet i deras beteende bekräftar denna åsigt. Drouin de Lhuys afreste från London i fullt förlitande på möjligheten att, genom de upplysningar han medförde, kunna lugna sin principals retsamhet; men general Lahitte vidtog den oerhörda åtgärden att från nationalförsamlingens tribun uppläsa sin näsvisa hemkallelsedepesch. Vi hafva från en gentleman med utmärkt diplomatisk erfarenhet erhållit ett bref, dagen efter det han bland nationalförsamlingens åhörare öfvervar denna uppläsning, och han skildrar sin öfverraskning vid de rojalistiske sammansvurnas ochde små tyska diplomaternas ohöljda glädje öfver uppträdet. Les Burgraves, bäjerska sändebudet och hela flocken gnuggade händerna dervid af förnöjelse. Men ju mer öppet de absolutistiska makterna röja sitt misshag öfver vår politik, ju mera visst kommer franska folket att fritaga sig från sin regeringspersonals opopulära och blottställande hållning; ju raskare kommer den högtsträfvande och okufliga nationen att skicka bort de upprorsstiftare, som gäckas så fräckt med dess interessen och tänkesätt. Den 25 Mej anlände med ostindiska postångfartyget ett sändebud från Nepal till Storbritanniska hofvet. Det är sjelfva den nepalske premierministern och öfverfältherrn Djing Bahadur Kurman Ranadschi, jemte cit följe af 24 till en del förnäma landsmän. Hen medför ett bref fån sin herre till drottning Victoria, jemte skänker till 250000 punds värde; blotta resekostnaden beräknas till 40000 . Hela sällskapet är klädt med en nästan fabelsaktig lyx och består till största delen af vackert folk, oaktadt sin ovanligt mörklagda hy. Generalen är 32 år gammal och hans af guld och demanter glindrande drägt uppskattas till 150000 . De tros för någon tid ofelbart blifya dagens lejon; men som de på det strängaste iakttaga sina hindostanska religionsföreskrifter, måste de bo helt och hållet för sig sjelfva och kunna icke deltaga i några festmåltider. Bland d2 medförda märkvärdigheterna befinnes äfven en lefvande flodhästunge om 500 vigt. SCHWEIZ. Badiske flyktingen Weil, som under revolutionen var ledamot af konstituerande församlir gen, har afrest till England, och en annan tysk flykting, Lindemann, förut. under revolutionen redaktör af Dresdener Zeitung, har begifvit sig till Norge. När postvagnen från Italien skulle färdas öfver S:t Gotthard, och den 24 Maj, kl. V, till 9 em. anlände till Thielen, fann han vägen spärrad med nyfallen snö, så att alla sakerna måste bäras; vid Schöllenen hade åter en lavin medfört ett ofantligt klippblock, som knappt medgaf en enda menniska att kommö fram, utan man nödgades genast begynna rödja vägen medelst sprängning. ITALIEN. Från Genua berättas den 22 Maj att ytterligare en sardinsk erkebiskop, den i Sassari, har blifvit häktad för motspänstighet mot verkställigheten af den bekanta Sicardiska lagen, om anslående af vissa klosteregendomar och prelatprebenden til förbättring af det lägre presterskapets löner. Den bekante österrikiska generalfälttygmästaren dAspre afled i Padua den 22 Maj. storhertigen af Toscana skulle i veckan efter den 41 Maj afresa till Wien, i sällskap med sin gemål och sina två söner, jemte en af sina ansvariga miRistrar. Man tror resan hafva till ändamål att förmå österrikiska regeringen till förändringar i de vilkor, som Österrike framställt för den traktet, hvilken är i fråga angående Toscanas besättning med österrikiska troppar. De hufvudsakligaste bland dessa vilkor sägas vara följande: 4) Österrikiska trepparne korama att hålla Toscana besatt, så länge Österrike finner lämpligt; 2) Österrikiske befälbafvaren äcer alltid, när ban så fioner, och utan bemyndigande från Sto:hertigen, at: förklara provinser och städer inom Toscanas område i belägringstillstånd. — To skanska ministören har vigrat att underteckna denna traktat, så framt icke betydande förändringar i densamma medgifvas. ÄNEDNR