SeAUVU VAUDE Satvtillallana ac Stå tnll ronlanens hufvudåder, och bör således uppskjuta omdömet om dem och deras inflytelse på det hela. Emellertid finner man Sue sjelf på eit ställe uppträda i egen person med en förklaring, som utvisar, att hans läsare måste hafva känt vissa betänkligheter hos sig uppkomma öfver de historiska inblandningarne och isynnerhet öfver alla de texten åtföljande talrika noterna. Såsom denna förklaring sprider ett stort ljus öfver författarens mening med arbetet, oc derjemte yppar hans ställning till publiken, tro vi oss göra våra läsare ett nöje genom dess införande (ur 4:de häftet sid. 180): Tillåten mig) — säger Suse till sina läsare — 8tt först och främst tacka er för det välvilliga emot: tagande Folkets Mysterier erbållit, hvars framgång vida öfverstigit alla mina förhoppningar; jag har jemotitagit dyrbara uppmuntringar, lifliga bevis på fIsympatier. Jag har redan enskildt svarat derpå; ,Imen känner mig nu både lycklig och stolt att härI medelst offentligt ådogalägga min tacksamhet; detta bjertliga stöd fördubblar mina krafter. Jag har nu Italat om det beröm man gifvit mig; nu vill jag äfven med samma öppenhet omtala de kritiker och det tadel jag erhållit, för öfrigt under den vänskapligaste form; denna kritik bar synts mig ganska allvarlig, hvarföre jag äfven beslutat skrifva dessa ord Itill er, mina läsare. Man har förebrått mig den stora mängd no:er, Ibvarmed arbetet varit åtföljdt: jag hade redan iförIsta häftet gått denaa anmärkning till mötes, genom latt bedja er uspmärksamt läsa dessa noter, hvilkas höga vigt jag äfven hoppades kunna göra begriplig. Jay vill likval förklara mig tydligare: Om man vill tillerkänna mina ord någon trovärdighet, skall men finna följande berättelser så besynnofliga, ovanliga, ofta så vidunderliga till och med, jag kunde nästan säga så föga troliga, att de utan den obestridliga historiska auktoritet, hvarmed jag beledsagar dem, skulle föranleda äfven den för arbetet mest gynnsamt stämde läsare att tro, visserligen icke att jag ville bedrsga någon, men att jag, af min imagination Icckad att romantisera, fört händelserna utom det möjligas gränser, för att gifva dem större effekt. Denna fruktan byser jag icke, när den hi storiska, ordagranna och obestridliga citationen, hvilken tjenar till att så att säga kontrollera min beräite!se, åtminstone skall bevisa att hon, hennes värde må vara hvilket som helst, åtminstone är ren och obandead. Och när arbetet en gång är fullbordadt skola dessa noter, hvilka åtfölja det ända från början, och jag försäkrar att de med samvetsgrann omsorg blifvit utvalda af mig, bland en stor mängd dokumenter, skola dessa noter jemte berättelsen, hvilken jag skall söka göra underhållande och omvexlande, bilda icke blott en autentisk historia om våra (proletärernas och borgrarnes) förfäders. elände, lidanden och, Gud vare lof! äfven ofta deras segrar, utan derjsmte en autentisk historia om deras urspruvg, religion, lagar, seder, språk, drägter, boningar, yrken, konster, industri, handtverk, åc. 8c. Ännu ett ord i afseende härpå. Ända hittills hade man alltid (utom några af de redan i noterng citerade store och sednare historieskrifvarne) skrifvit historien om våra konungar, deras hof, brottsliga kärleksförbindelser, deras krig och fältslag, men aldrig historien om oss borgare och proletärer; den beslöjade man tvärtom, på det att vi ej skulle kunna hemta råd, förtröstan eller ett fast hopp på en bättre framtid, af kunskapen och medvetandet om det förflutna. Det var en stor olycka, ty ju större medvetande och kunskep vi haft om allt hvad våra fåder och mödrar lidir, för att genom tidernas lopp, steg för steg, århundrade efter århundrade, med sina tårar, sitt martyrsksp och sitt blod förvärfva de heliga rättigheter cch den frihet, som i dag sammanfattas af den i konstitutionen försäkrade folkets suveränetet; desto kärare och heligare skulle äfven våra rättigheter och vår frihet varit oss, samt vi varit ännu beslutsammare att våga sllt för deras försvar ! Ju större medvetande och kunskap vi egt om det moraliska och fysiska slafveri, hvarmed våra fiender, konungarne och herrarne, hvilka uppkommit genom den Frankiska eröfringen, liksom ultramonianerne, deras värdige bundsförvandter jesuiterne, inqvisitorerne, och så vidare, förtryckt våra stamfäder, det eröfrade Galliska slågtet, desto fastare skulle vårt beslut vara att bryta det blodiga och skändliga oket, i händelse man försökte att ånyo pålägga oss det. Slutligen skola vi, ju större medvetande och kunskap vi ega om de oupphörliga framsteg mensklig beten gör, hvilken, erligt historiens vittnesbörd, aldrig gått tillbaka, desto orubbligare år äfven vår tro på en alltjamt framåtskridande framtid, cch desto segerrikare skola vi triumfera öfver den fruktansvärda modfålldhet, hvaraf jemVväl de starkaste ofta låta intaga sig under tider af svåra pröfningar; en olycklig modöshet, ty våra cupphörligt vakande fi ender utspeja den med infervalisk klarsynthet, för att, ögonblickligen men aldrig varaktigt, bejda vår vandring till det förlofvade landet. Med ett ord, ju större kännedom vi ega om de grymheter, de usurpationer, da plundringar, de olyc kor, de inbördes sociala eller religionskrig, de otaliga omstörtningar och revolutioner, hvilka så att säga födas på nytt vid hvarje århundrade i vår historia, alltifrån den krönte banditen Clovis ända till år 1848, desto mer skola vi skratta åt dessa skräflare, som ha den beklagliga djerfheten att säga dep monarkiska styrelsen vara grundad i gudomlig leg. eller ock utgifva den såsom en garanti för ordning, fred, lycka och sakernas bestånd, och desto fastare skola vi hysa den öfvertygelsen, att Frankrike häManefier endast i republiken kan söka lycka och ugn. 4 Det är således blott detta medvetande och denna kunskap om det förflutna, som kan ingifva hopp och förtröstan på framtiden, hvilka jag söker bibringa er genom dessa berättelser, efter min svaga förmåga; och, med huru stor välvilja man ock må hedra mig, anser jag likväl min pligt emot er bjuda mig att åta fakta åtföljas af bevis, de tilldragelser jag framställer för era ögon åtföljas af den autentiska historien. Jag tror äfven att er öfvertygelse skall bli mäktigare, mer välgörande för er sjelfva, när ni kunna säga: Denna öfvertygelse har jag hemtat ur historiens djupaste och renaste källor. t Och detta är orsaken, hvarför jag besvär er; mina äsare, att änyo med uppmärksamhet genomgå dessa noter, hvilka jag använder så sparsamt som möjligt, nen hvilka, enligt min tanka (måtte ni äfven dela henne!) äro det oundgängliga fullständigandet af detta arbete, hvilket genast vid sitt inträde i litteraturen erhöll ett så hjertligt emottagande. : Låten mig således hoppas att ni fortfarande skola skänka mig denna oskattbara välvilja, och varen öfvertygade att jag skall uppbjuda alla mina krafter för att göra mig allt mer värdig deraf. I les Bardes den 20 Januari 4830. Eugene Sue. Då vi, likasom säkert mången, med liflig nyfikenhet afvakta den vidare utvecklingen al dessa: så kallade Kolkets Mactaniari bien si MH — AA