rättigheter med kraft och luga. Den sednare kunde icke afbålla sig ifrån en viss medömkan vid betraktandet af dessa stora statsmän, hvilka ömsom och ef:er hvarann kastat Frankrike i revolutionernas bråddjup oeh sålunda sjelfva förspillt den makt de velat bibehålla och föröka, dessa aristokraiiska revolutionärer, hvilka söka uppreta folket ru då det är fredligt. Allmänheten har dock blifvit van vid dessa partistrider och lemnar deråt föga eller ingen uppmärksamhet. Folket är ordningens och lugnets försvarare. Fremlingar strömma oupphörligt till Paris. Magasiner och fabriker äro öfverhopade med beställningar och kunna icke effektuera dem alla. Arbetsförtjensten tilltager från alla håll. I Rue basse du Rempart, hos den störste silfyerfabrikanten i Paris Odiot, är tvåtredjedelar af hans oerhörda lager såld: eller bestäldt. För att kunna emottaga en ny beställning begär han 2 å 3 månaders tid. På 4135 år har hans fabrik icke gått med den fart som nu. — Operan, Theatre-Frangais och Opera Comique hafva fulla hus beständigt. På den förstnämnda fortfar man att gifva Meyerbeers nya mästerstycke Pcofeten, deruti A!boni uti Fides roll remplacerar Via:dot (Garcia). Albini är som sångerska hvad fru Torslow är som aktriss De djupa, rena, klangfu!la tonerna i hennes alt-röst ega med sig ett behag, som på en gång imponerar, Tfängslar och förvånar. På Theatre Francais spelas Charlotte Corday, dram på vers i 5 akter af Ponsard. Revolutionens ryktbaraste namn och män framställas i detta stycie. Marat, Danton, Robesjierre, Vergniaud, Sigyes, Barbarout, Lovet, Camille Desmoulins, Petion, Buzot, madame Roland och Charlotte Corday äro alla historiskt tecknade och framme på scenen. Flere aktörer och aktriser äro dessutom verkliga porträtter, oberäknadt det noggranna i kostymeringen. Den som sett porträttgallerier och taflor af dessa märkvärdiga personer, behöfver icke rådfråga programmet. Detta är ock-å pjesens intressantaste sida, ty i sig sjelf är den af underordnadt intresse, samt på sina ställen :ångsam och tröttande. Eao klar och herrlig Majsol i förening med ljumma sommarvarma fläktar har återskänkt oss den för någon tid förlorade våren. Sädesfälten äro rika och lofvande, dalarne skifta af tusentals blommor och på sina ställen är gräset redan slaget. Sedan det hvimlande Paris, under en hel veckas tid, sprungit i affärer genom gator och passager, beger det sig så gerna på söndagsmorgonen ut till de tjusande omgifoingarne. Man åker i omnibus, far på jetnväg eller vandrar till fots genom Boulognerskozens lummiga all2r; -öfverallt mötas muntrationer och förlustelser af alla slag. I Elyseiska fälten äro sommarnöjena i full gång och en ström af åkdon fyller vågen i midten! och rika och aristokratiskt praktfulla ekipager glittra i solskenet med guldsmidda lakejer i silkesstrumpor och skor. Lyxen har på någon tid betydligt tilltagit. Det ser ut som hade de rika öfverenskommit att depensere. För någon tid sedan öppnades i Palais National (Rozal) en exposition af artiklar från Sevre och Gobelinsfabrikerna, och tilldrager sig med skäl uppmärksamheten för sitt stora konstvärde. Endast millionärer mäkta köpa dessa dyrbarheter som tyda på den högsta lyx och den renaste smak. Expositionen äger rum i de kungliga salar der Ludvig Filip fordom hade sitt fridfulla hem. Hvarföre öfvergaf han detta för att inflytta på det slippriga området i Tuilerierna? Då man från slottets balkong nedblickar i Galerie dOrleans eller i den menniskohvimlande trädgården, med sin vattenkonst, sina allter, sina arkader och sina butiker, der menniskofliten uppdukat allt hvad nycken kan improvisera och konsten skåpa, då måste man beklaga Ludvig Filip och begrunda den ödets dom som på honom skulle fullbordas. I boklådorna ser man öfverallt parade tillsammans porträtter af Louis Napoleon, grefven af Paris, Henrik af Bourbon, Joinville. Det är att välja på för de olika partierna. I samma fönster hinza bredvid hvsrarn Ludvig Filip och Lamartine, Guizot och Ledru-Rolin, Cavaignac ech Louis Blanc fredligt bredvid hvarandra, medan orginalerna, åtminstone några. skulie önska hänga hvarandra på ett helt annat sätt. För några qvällar sedan talades åter om ett utbrott som skulle äga rum följande dagen, Ettrykte förkunnade bland annat att 3,000 buser blifvit uppköpte i jattemagasinet å la belle Jardiniere, hvilket naturligtvis väckte uppseende och oro hos en och annan. Poster och patruller fördubblades öfverallt. Morgondagen randades lugn såsom vanligt. De aristokratiska ekipagerna. ruilade obehindradt på gatorna, man solade sig som vapvligt på de hvimlande Boulevarderna eller i de grönskande elysterna. Det säkra år att dessa rykten om uppror, nvilka nåra nog höra till ordnisgen för dagen, endast utgå från polisen, och huru än man sätter alla hjul i omlopp för att få fram en emöt nu då militären anses vara väl disponerad,, börja de nu blifva så utnötta att ingen mer frågar efier dem. Jagten efter de republikanska tidningarne fortgår oafbrutet, Den ena gåranten efter den andra dömes till fängelse och flera tusen francs böter. La Voix du Peuple, FEstaffette och la Republique, hafva på någon tid icke kunnat utkomma emedan man tillstängt tryckerierna. Så småningom återkomma de dock tryckta på andra ställen: Den af polisen så ifrigt förföljda tidningen VEvenement fortfar att vara publikens älsklingsstudium. Att bära några exemplar deraf på gatan är nog för att blifva arresterad. Vid tidningens transporterande från byrån till försöjningsbodarne hafva en mängd personer blifvit tagne af polisen. I anseende till denna svårighet att kunna lurendreja den ti!l sin butik, -sä!-) jes den numera på få ställen. Dess mer uppsökes den och läses af allmänheten. Sakrast är den att! finna vid tryckeriet i rue Montmartre, och hvarjel afton krälar denna gata såsom en myrstack. Här och der ser man i stecken palisens myrsnokar. Äfven i dag är nationalförsamlingen omgifven af vakt. Säancen fortgår och kommer väl att räcka tills sent på aftonen. Den vigtiga fråga på hvilken hela landets uppmärksamhet är spänd, blifver icke afgjord på flera dagar. Tyvärr lärer resultatet i hufvudsaken vara öfverenskommet på förhand. Skulle propositionen af de 47 gå igenom blir det en säker signal till nya olyckor för Frankrike, nya revolutioner för Europa. Folket underkasar sig allt pu, men när måttet är rågadt och stunden inne, återtager det sina dyrt förvärfvade rättigheter. Hvilken olycka för det a arbetsamma, redbara och hjeltemodiga folk att förtalets egennjttiga fraktioner aldrig upphöra at! spela tärningkast om sitt fåderneslands väl eller ve. — LH j Berlin d. 23 Maj 1850. Vi upplefde i går en dag, som i flera timmar höll hufvudstaden i den största oro och bestörtning. Pi bangården 1ill Potsdams jernväg skedde ett mordförsök mot konungen, hvilket blott genom en lycklig tillfällighet förfelades. När konungen nedgick ifrån öfversta trappsteget på hangårdsbyggnadens trappa, SPrang en småvext, mörklagd man, klädd i en artillerisergeants-mantel, fram ur åskidarnes leder, och lossade, endast två stey ifrån kocungen, en pistol emot dennes bröst. Konungen hade likväl Ae nn a AR