förr än han hade dess föremål i sina händer. Oct Antonio igenkänner i Don JosÅ de Viana den son hade skymfat hans herres maka och mördat han mor. Don Jos är redan hemfallen under krigsrät ten, såsom ertappad på ett försök till förräderi mo! sina gäster portugiserna. En stackars blind qvinna sennora Margarita, som okänd irrat emkring lande och vid fiendens ankomst funnit en fristad på slot tet De Viana, hade röjt förräderiet. Sedermera för: enar hon sig med Don Joss familj i förbön för för: rädaren — hon hade en erfarenhet af de grymmt krigsbruken och ryste för hans öde. Men när hor får höra namnet frimördaren är det förbi mec hennes medlidande. Juan har grubblat på en utsökt hämd, men han hjerta smälter vid upptäckten att den arma blind är — hans mor. Emedlertid har hans fånge i sitt torn tänkt son Simson: min själ dö med de filisteer!... Slottel var undermineradt. Vi vilja ej beröfva blifvande åskådare intresset a! styckets upplösning.o Måtte nu bara Allehanda också kunna tiga! Man skall medge oss att det är en ypperlig komposition, detta skådespel af stora passioner, djerfva och öfverraskande handlingar, ur hvilka karaktererna framträda med bestämda drag och i starka färger. Men såsom ingenting är fullkomligt här i verlden, företer äfven ifrågavarande stycke en liten anledning till anmärkning. Din Josce, i begrepp att utföra sitt förräderi mot portugiserna, blir för ett ögonblick hejdad af den blinda Margarita; och han störtar benne i floden, som rinner nedanför slottet. Man kunde ha besparat åskådaren det pinsamma intrycket af detta uppträde, som icke behöfdes; ty för det första kom Margarita snart lyckligt upp igen, för det andra var Joses ställniog till offret redan förut sådan att den aldrig kunde bli värre, och för det tredje visste vi också förut att Don Jos icke var den man som skulle göra sig skrupler vid att sans focon undanrödija hindren på sin väg. Nerver; som vilja komma i skakning, torde ha nog af krigsscenerna i protogen. Ensemblen vid styckets utförarde är. som merändels på Mindre teatern, god. Herr Torsslow, som Don Jos, sveper sin själ i nattligt mörker, då och då genomkorsadt af blodröda blixtar; två hvitklädda unga flickor, Joss döttrar (m:llerna Torsslow) stå som ett par ljusets englar vid sidan af denne brottets man och mildra fasan af hans åsyn. Fru Eriksson framställer i egenskap af Margarita-Isabella en sida af sin talang, öfverraskande för mången, som vant sig att betrakta den fina komedien såsom fru E:s egentliga fält. Ingen skall neka Margaritas olyckor sitt deltagande, ej heller sip medkänsla för Isabellas sällhet i det ögonblick bon återfinner sin son. Förhållandet emellan Juan Truxcillö-Kinmansson och Antonio Marnix-Stjernström erinrar på ett behagligt sätt om Giulio Braccioforte och hans vän kapten Ranuccio. Herr Ahlströms melodramer äro rätt karakteristiska. Vi beklaga att vi icke blefvo erinrade om rätta ögonblicket att tala om denne förtjente artist; det skulle ha varit näst före hans soir, som knappt blef annonserad, än mindre omnimnd och kanske icke hade något folk. Herr Ahlström är berättigad till loford och uppmuntran för det sätt, hvarpå han dirigerar Mindre teaterns orkester. Medan det kongl. hofkapellet år ut och år in filat på sina evigt samma sinfonisatser af vi veta icke hvilka antediluvianska tonsättare och särskildt annonserat när man skulle få höra en ouvertyr, har herr Ahlström utan att göra affår deraf spelat upp för oss de präktigaste saker, både klassisk och modern musik; han har låtit Mozarts melodier polka med Schnötzingers och von Flotow daånsa fransäs med Haydn till vis-å-vis. Tonerne jublende slynged sig ligesom Aander, der snoe sig i Dands., Sist vi besökte Mindre teatern, utfördes der icke mindre än tre förträffliga ouvertyrer — alldeles som på en Jenny-Lindskonsert.