Litteratur. Folkets Mysterier, eller en Arbetarfamilj Historia, af Eug. Sue; öfvers. från Franskan Af denna ryktbara roman, som i Frankrikt gjort så stort uppseende, och hvarom man el tid sade att den för sina farliga tendenser blif: vit förbjuden, har i Sverige början utkommit dels i tidningsföljetonger, dels i form af häl. ten, hvilka redan avancerat till 5 åa 6 stycken Utgifvaren tillkännager, att öfversättningen på skyndas i den mån som originalet utkommer Paris. — Händelserna börja med den 23 Februari 1848, således sjelfva revolutionsdagarne Man gör bekantskap med en vid gatan S:t DeDis i Paris boende borgarfamilj, vid namn Le. brenn, härkommen från Bretagne, och ledande sitt ursprubg från Gallerne. Skildringen a! denna familj är ganska originell. Fadren, Ma: rik Lebrenn, är lärftskrämare och afyttrar de produkter af linneväfnad, som han ifrån sin hemort låter inkomma till hufvudstaden. Hela hans hus, oaktadt lefvande i dessa moderna tider, är i grunden galliskt. Hans eget namn påminner om den Brennus, som besegrade Rom. Hans dotter heter Velleda, hans son Sacrovir, bodgossen Gildas Pakou, pigan Jeanike: allt bretonska, eller galliska, från den allmänna och vanliga franskan, åtminstone parisiskan, särdeles afst.ckande namn. Hela det berättelsens uppslag, som står i sammanhang härmed, förekommer i början något besynnerligt och synes kanhända en smula affekteradt. Man inser likväl snart Sues mening härmed. Han vill göra gällande en grundtanke, som återfinnes bos flere nyare franske författare, utgående derpå, att den nation, hvilken nu med ett gemensamt namn kallas Fransmän, till icke mindre än nitton tjugondedelar består af. de gamla. Gallernes efterkommande, således än i dag, såsom folk, utgör Galler; och att blott den sista tjugondedelen är af Frankiskt ursprung, härledande sig från den ur Germaniens skogar öfver Rben inträngande stam, som under Clovis -och de öfriga Merovingerne gjorde slut på Romerska väldet i Gallien, nu i sin ordning inkräktade detta land, och lade dess äldre inbyggare under sig som vasaller, eller föga bättre än som slafvar. Alla inbördes krig i Frankrike, alla insurrektioner, till och med 1789 års revolution, skulle, enligt denna tanke, egentligen utgöra stamkrig emellan Galler och Franker — fejder mellan underkufvade och segrare — strider mellan slafvar och herrar — af hvilka de förre velat åter tillkämpa sig sina folkrättigheter. -Man ser lätt, att denna förklaringsgiund af brytningarne inom Frankrike och revolutionen, såsom tvister emellan invärtes nationalelementer, alls icke utesluter sakens rent politiska karakter, eller att samma brytningar och slutliga stora revolution utgjort en kamp för sjelfva samhällsutvecklingen och demokratien i det hela. Tvertom — dessa begge åsigter öfver Franska historien flyta ganska väl tillsammans, och låta utan svåri het förena sig. Sue citerar Amedee Thierrys Histeire des Gaulois, Jan Raynaud om Druidismen, Villemarques Bretagniska nationalsånger m. fl. nyare författare. Öafsedt också all den sanning, som till mer eller mindre mån kan ligga i hela denna utsigt af saken, är framställningen för läsaren ganska pikant: och stegrar intresset genom sjelfva det nya och ovanliga, hveråt alltid, så snart det icke är monstruöst, onaturligt, tillgjordt eller affekterådt, ett stort värde måste tillerkännas, såsom en ökad skatt, lagd till hvad man förut eger i vetenskap och konst. Det är en mot Sue längesedan gjord anMärkning, att han resonnerar mer än han berättar, och derigenom ej sällan blir tendensmessig På ett för den renare och högre konsten skadligt ingripande sätt. Öfver sådant kan man visserligen äfven här beklaga sig. Icke destomindre framstöller sig redan från romanens början en händelse, som tager läsaren starkt i anspråk, och Personliga karakterer, som lifligt anslå. Huru den förra kommer att arta sig, kan man väl ännu icke veta, då den icke i de hittills utkomna bhäftena hunnit sär