BERLIN OCH BRESLAU 1847—1849.) Roman ar MAX RING. SEDNARE DELEN: WANDA. Musikläraren hade märkt och begagnat sig af den unga, oerfarna flickans gryende böjelse. Han använde än större koketteri på sin toilett, han tillknäppte sin uniform än bättre omkring den smidiga växten, han svörtade sitt skägg med mera omsorg, lät sina lockar fladdra längre och rullade sina ögon vildare då han gick till fru Werner för att gifva lektioner. Louise gjorde ringa framsteg i musiken, men desto större i kärleken. Inom få dagar hade hon genomlupit känslornas hela skala. Full af hjertlighet nedsjönk hon i den unge demokratens armar, hvilken med henne svärmade om kärlek och fribet, men derjemte likväl icke förbisåg andra, mera jordiska förbållanden. Den rika fru Werners dotter var ingen obetydlig acqvisition för vår fattige musikus, som af lätt förklarliga orsaker lutade starkt till kommunism. På förhand öfvertygad, att hans kärlek just icke hade att påräkna fru Werners bifall, sökte han vid sig fängsla Louise genom oupplösliga band. Det rena, oskyldiga barnet dukade under för hans frestelser. Det första steget bade skett och en kedja af aldrig anade felsteg och förvillelser blef en nödvändig följd för den stackars flickan som fruktade modrens vrede och med gränslös tillgifvenhet var fästad vid den älskade. Åter hade fru Werner en natt, då hon icke kunde sofva; hon steg då upp för att hemtfa jugn och själsfrid från åsynen at sitt rena barn. Med lampan inträdde hor i det rum, hvarest Louise vanligtvis sof ensam, emedar Wernerskan sjelf ofta emottog nattliga besök, som måst blifva en hemlighet för dottren. Tyst på tå gick modrer fram till hennes bädd; hon böjde sig ned för att tryck: —— ) Se A. B. 8y—92, 94, 97, 100—103, 105—108, 141—115 418, 149 och 120. st NR