BERLIN OCH BRESLAU 1847—1849.)
Roman ar MAX RING.
SEDNARE DELEN:
WANDA.
Musikläraren hade märkt och begagnat sig af den unga,
oerfarna flickans gryende böjelse. Han använde än större
koketteri på sin toilett, han tillknäppte sin uniform
än bättre omkring den smidiga växten, han svörtade sitt
skägg med mera omsorg, lät sina lockar fladdra längre och
rullade sina ögon vildare då han gick till fru Werner för
att gifva lektioner. Louise gjorde ringa framsteg i musi-
ken, men desto större i kärleken. Inom få dagar hade
hon genomlupit känslornas hela skala. Full af hjertlighet
nedsjönk hon i den unge demokratens armar, hvilken med
henne svärmade om kärlek och fribet, men derjemte lik-
väl icke förbisåg andra, mera jordiska förbållanden. Den
rika fru Werners dotter var ingen obetydlig acqvisition
för vår fattige musikus, som af lätt förklarliga orsaker lu-
tade starkt till kommunism.
På förhand öfvertygad, att hans kärlek just icke hade
att påräkna fru Werners bifall, sökte han vid sig fängsla
Louise genom oupplösliga band. Det rena, oskyldiga bar-
net dukade under för hans frestelser. Det första steget
bade skett och en kedja af aldrig anade felsteg och för-
villelser blef en nödvändig följd för den stackars flickan
som fruktade modrens vrede och med gränslös tillgifven-
het var fästad vid den älskade.
Åter hade fru Werner en natt, då hon icke kunde
sofva; hon steg då upp för att hemtfa jugn och själsfrid
från åsynen at sitt rena barn. Med lampan inträdde hor
i det rum, hvarest Louise vanligtvis sof ensam, emedar
Wernerskan sjelf ofta emottog nattliga besök, som måst
blifva en hemlighet för dottren. Tyst på tå gick modrer
fram till hennes bädd; hon böjde sig ned för att tryck:
——
) Se A. B. 8y—92, 94, 97, 100—103, 105—108, 141—115
418, 149 och 120. st NR