-— 5 —A. G. Andersson, enligt fullmakt. Lovisa Ch. Rolf f. Foltjern. Joh. Fr. Beurling, g. C. Beurling enl. fullmakt. — för min son enl. fullm. Stormänrtigste, Allernådigste Konung! Vid det muntliga förhör, som inför Eders Kongl. Maj:ts nedre justitie-revision den 2 i denna månad Jjägde rum i raålet emellan f. d. löjtnanten Sundell, enkan Rolff och gesällen Burling å ena sidan, samt undertecknad å den andra, betriffande beståndet sf enkan Foltjerns testamente, dristar sig bemälte sökaade, att, i trots af det i 30 kap. 108 rättegångsbalken stadgede förbud för part att flere skrifter i saken inligga,, en tli Eders Kongl. Mej:t ställd ytterligare deduktion inlemra. Uaderdånigst hemställer jag huruvida sädant öfverträdande af rättegångsordningen må utan sansvars påföljd eflöpa, men vid håller ernedlertid i underdånigbet mitt i kontradtduktionen anförde förmevande, att en sådan rättegångsform strider ersot legen och i följd deraf äge på bufvudsaken intet inflytande. Enär likväl Eders Kongl. Maj:ts nedre justitierevision låtit nämnde yt terligare deduktion upptagas samt mig blifvit antydt densamma med skriftligt svar bemöta, föranlåtes jas underdånigst anföra följande: I främsta rummet anmärker jag således, att vä! vid muntliga förhöret Biifvit företedde gesällen J. F. Beurliogs fullmagt för sin moder, eckan Beurlirg och Sundells fullmagt för innehafvaren, sistnämnde fullmakt daterad den 285 sistl. Februari, sålunda långt efter inställesedsgen; men enär enligt serskil ännu gällande känd författning, acsöknings m. Nf. skrifter icke få emottagas med mindre, då ombuoc till deras ingifvande begegnas, ombudet är försed: med fökandens eller sakägarens fullmagt, i följ: hveraf jag ock i underdånighet förmenar, att den. först ingifoa deduktiornen rätteligen icke bordt, för så vidt den rörer J. F. Beurling och Sundell af ve derbörande ens emottagas, samt fullmakt för deduktionens författande och ingifvande utgör ett, troligen ef kongl. hofrätten i dess beslut öfver revisiorsansökningen icke uteglömdt prestandum för målet upptagande, förnyar jag i underdånighet mitt i kontradeduktionen gjorde yrkande, att Beurlings och Sundells talan måtte i nåder anses försuten. Den å makarne Folijerns inbördes testamente befintliga påskrift: Uppvist hos Stockholms Stads Kämnersrätt vid vittnesförhör den 26 Sept. 1829. hafva sökanderne ieke velat tillerkänna egenskapen af vitsord derom, att nämnde vittnesförhör verkliger egt rum, utan sökt kasta skugga på dåvarande kämnersrättsnotarien, nw mera rådmannen Beurlir g, som skulle han, såsom orden lyda: densamma på fri hand tillverkat, i ssmmanhang hvarmed de yrkat Beurliogs inkallande till förhör i nämnde omstän dighet... Hveartill ett sådant förhör skulle tjena, kap jag icke inse, om icke för att sätta rådman Beurling i tillfille att vederlägga infemien, men jag tror att rådman Beurling lika litet som den öfriga allmänketen af bildadt och hederligt folk finner sig sårad af dun beryktade enkan Beurlings importuna infall. Dock, till ytterligare vederläggning af sökandernes insiouation, att ifrågavarande vittnesförhör icke skall bafva ägt rum, fär jeg underdänigst här bilägga officiel afskrift af min den 23 Aprit 1846 tilljustitie kolegium iogifne bevakningsansökning, som ädesgalägger, att vwittoesförbörsprotokollet då blifvit hos kollegium företedt. Att det sedermera förkomrnit ir en under rättegångeos lopp bos bemälde kollegium avmäld händelse, hvilken Hkväl icke bevisar avt det icke existerat... Vill man särskildt fästa sig såsom sökanderne, vid den ä testamentet befintliga påskriften, så är att märka, att testamentet, då de i efseende å det begärda vittnesförhöret inlemnades till kämnersrätten, ovilkorligen måst före dess åter ställande till parten förses med exhibitum, och om detta. exhibitum ve kstälts manu propria af. rättens notarie eller annan dess ledamot mistei alla hänseenden anses likgiltigt — ja äfven om den i denne egenskap officierande hetat Bourling; vidare — att då justitiekollegium, hvilket, äfvensom kämnersrätten är en afdelnivg af stadens magistrat — således af en och samma embetsmannakår och i följd deraf måste anses äga förmiga urskilja hvarj2 tjenpstemans handsiyl ör sig. godkänt ifrågavarande påskrift såsom af Sehörig person förrättad, berörde päskrift måste äga Fruilt legal trovärdighet, så framt man icke tilltror justitiekollegium att emot bättre vett och kännedom hafva åt densamma lemnat sin sanktlov. Betråffand2 aen ä enkan Rolffs vägnar anförda anmärkning i fråga om inbördes testamentets delgifvande, får jag i underdånighet erinra, att då Dbemälta erka, som närvarit vid den efter snickaren Foltjern förrättade bouppteckning, dervid testameonret blifvit företedt och uti förrättningsinstrumentet ordagrannt intaget, vid berörde tillfälle anmäkht sin man, traktören Rolff, vara af sjukdom bindrad komma sillstädes, man väl bör förwsätta, att enkan Rolff, Iderest hon i sjelfva verket varit bvad en god hustru bör vara, har efter hemkomsten till sin sjuke man, för bonom berattat hvad vid bouppteckningen passerat. Detta är väl blot en supposition, hvars verkIlighet enkan Rolf icke kan utan sitt komprometterande bestrida. För att så vidt af mig beror, meddela allt hvad till :sskens upplysning bidrager. får jeg i underdånighet nu uppvisa traktören Lars Rolffs linför justitiakollegium den 24 April 2846 företedda Ibevis att hafva redan den 28 November 1829 afin tbördes testamentet erhållit del. Hvad hafva välentkan Rolff och bennes rättegångsombud att försvara lanmärkningen meg? De invändningar emot formen Isom kunna göras och troligen icke eller uteblifva förutser jag; men der-s vigt, tagen efter lagens bok: Istaf och bestämd af den blinda rättvisans vågskål eItror jag fullt uppvägas af den opinion, en hvar ho I derlig och epartisk man med ringaste omdömesför måga måste bo: sig stadga om detta förhållande Det i slutet af denna anmärkningspunkt framställda I moment, att underlåtenhet att göra arfsanspråk gäl. lande länder till förmon endast för laglige arfvin -I gar, röjer en sådan brist på lagkunskap och logiskt tlomdöme, som man väl måste tillgifva den advoka. toriska olärda qvinnan, men icke vänta sig finne rhos en man, som föregifver possiderander af juridi riska kunskaper. . Om man påstår, alt enkan Foljera icke veri -Iskrifkunnig, så medgifves detta: och följakteligen er -I fordras icke det vittnesförhör, som sökenderne fö! i latt få saken i möjligaste måtto till argörandet för sjeröjd, äskat i denra omständighet. Men aw enkar i Foltjern icke kunnat skrifva sitt namn är deremot om icke en uppsåtlig, dock lika viss osanning. En kan Foltjern råkade på sednare tiden i sådane för bållanden, som erfordrade hennes egenhändiga un derskrift på bandlingar. Den i hennes natur grun dade inquietude och likasom medfödda begär efte oberoende, uppfordrade henne då till omtankan at! lära sig så pass mycket i skrifväg åtminstone, som att teckna sitt namn; och flere af henne ogenhån digt undertecknade handlingar bestyrka detts. Mel äfven om så icke vore, lärer dock, i afseende på te stementets giltighet, 46 kop. 1 S Arfdabalken ännt vara oförändrad, enligt hvilket den döendes yttersta vilja icke erfordrar, för att vara gällande, ens skrift ligt testamente, än mindre egenhändig .underskrif derå3. I sammanhang med denna anmärkningspunk framställa sökanderne, såsom en olaglig åtgärd, at era testementisvittnet, stadstjenaren Andersson, skull komme