Man har emot oss afbört öfver trehundra vittnen; ransakningsdomaren bar, i ordets mest vidsträckta mening, uppfyllt sitt åliggande; — och bland bela denna vittnande skara hafva dock ej två instämt i en enda bland anklagelsepunkterna. Sådana äro de grunder och bevis, hvarpå den trefaldiga anklagelse hvilar, hvaraf hvar del för sig innebär en dddeom — — s ss — — — — n — — Den 40 Maj, kl. 5 e. m., gick jag ännu efter vanligheten till universitetshuset i Bonn, att hålla min föreläsning. Kl. 6 ackommo de upprö rande nyheterna från Elberfeld och Dässeldorff och föllo tändande i min själ: jag insåg att jag måste handla. Jag återvände till mitt lugna hem ; jag tog farväl af mitt embete, för hvilket jag lofvat i tol år; jag tog afsked af min hustru, åt hvilken jag helgat min lefnads lycka, och af : ina slumrande barn som omöjligen kunde ana, att da denna natt skulle mista sin far. När jag under känslan af ett dylikt ögonblick steg ut öfver min tröskel, sade jag för mig sjelf att jag borde göra hvad jag gjorde, emedan den ide, för hvilken jag lefde, kunde upprätthålla mig; men att ingen annan make, ingen annan far, borde gå under för den. Med denna syftaing uppträdde jag i talarestolen, och varnade hvar och en från ett företag, för hvilket han icke vore beredd att våga allt. Sådan, M. H., var min uppmening till den ene medborgarens väpnande mot den andre. Legen hotar oss med dödsstraff, men jag vädjar icke till ert medlidande. Jag anropar det icke till förmån för mina medanklagade; ty deras långa lidande genom häktningen kräfver upprättelse, icke medlidande. Jeg anropar det ej heller för mig sjelf; ty min lott är så hemsk, att ert utslag icke kan lindra den. En krigsrätt har dömt mig till fästningsstra ff. Jemtie detia har man ytterligare inspär rat mig i en cell, dit icke en gång ljudet af en trumpet förmår tränga. Ea af Tysklands författare, som befann sig midt i strömmen af andens lif, en af dess offentliga lärare, som i så många hjertan sådde det godas och skönas frön, har hemsökts af det rysliga ödet, att dag ut. dag in, se sig fördömd till ett själsmördande handarbete, ett långsamt undergräfvande af all själskraft. Den legsta niding, giftblandaren och lönnmördaren, tillåtes dock att andas sitt hemlands luft och dricka af dess källor. O, M. H.!, jag bar under de sistförflutna fjorton lagarne åter rönt hvad hembygden är. Jag harröct jet, då jag fick återse dess fält, .då Rhens ljumma uf än en gång krinafläktade mig, då jag dreck ur len grönskimrande fludens klara vågor. Men jag är bannlist till vår aflägsna nord, dit ntet ljud når från rain hembygd; mig tillåtes ej ner att genom fänge!segalltren se min älskade hustru Her känna min trånande själ vederqvick: af blic arne fråa mina barns aurikelögon. Den som lider å: för den har fallbilan, den statsanklagaren nedallar öfver våra nackar, ingenting förskröciligt. Jag har talat; dötmen! Jag fordrar rätvvisa; inen nidlD Domstolen frikände samtliga de anklagade. Je öfrige försattes genast ifrihet; Kinkel äterördes till sin ulispånad i enslig cell för lifsiden. i Verkan af hans tal låter ej beskrifva sig. iender och vänner hänfördes så lika deraf, tt man icke skulle kunnat urskilja dem bland hörareskaran. Iatrycket foriplantade sig till len talrika folksvärmen, som icke lyckats få nträde i domsalen, och till och med bland de reussiska soldaterna, hvilka väntade der ute, ör att återföra Kinkel till fängelset. De föegående dagarne hade denna vakt öfvermodig! iotat hvar och en, som råkat röja deltagande ör fången; men när han nu, frikänd, lemnade (omsalen och folkskaran heisade honom med tt odeladt Lefve Kinkel!, under svängande ned hattar och näsdukar då visade soldaterna cke minsta håg att hejda glädjeyttringarne, tan afförde helt tyst den firade, till hans förra Narteringsort.