Man har emot oss afbört öfver trehundra vitt-
nen; ransakningsdomaren bar, i ordets mest vid-
sträckta mening, uppfyllt sitt åliggande; — och bland
bela denna vittnande skara hafva dock ej två in-
stämt i en enda bland anklagelsepunkterna. Sådana
äro de grunder och bevis, hvarpå den trefaldiga an-
klagelse hvilar, hvaraf hvar del för sig innebär en
dddeom — — s ss — — — — n
— — Den 40 Maj, kl. 5 e. m., gick jag ännu ef-
ter vanligheten till universitetshuset i Bonn, att
hålla min föreläsning. Kl. 6 ackommo de upprö
rande nyheterna från Elberfeld och Dässeldorff och
föllo tändande i min själ: jag insåg att jag måste
handla. Jag återvände till mitt lugna hem ; jag tog
farväl af mitt embete, för hvilket jag lofvat i tol
år; jag tog afsked af min hustru, åt hvilken jag hel-
gat min lefnads lycka, och af : ina slumrande barn
som omöjligen kunde ana, att da denna natt skulle
mista sin far. När jag under känslan af ett dylikt
ögonblick steg ut öfver min tröskel, sade jag för
mig sjelf att jag borde göra hvad jag gjorde, eme-
dan den ide, för hvilken jag lefde, kunde upprätt-
hålla mig; men att ingen annan make, ingen annan
far, borde gå under för den. Med denna syftaing
uppträdde jag i talarestolen, och varnade hvar och
en från ett företag, för hvilket han icke vore be-
redd att våga allt. Sådan, M. H., var min upp-
mening till den ene medborgarens väpnande mot
den andre. Legen hotar oss med dödsstraff, men
jag vädjar icke till ert medlidande. Jag anropar det
icke till förmån för mina medanklagade; ty deras
långa lidande genom häktningen kräfver upprättelse,
icke medlidande. Jeg anropar det ej heller för mig
sjelf; ty min lott är så hemsk, att ert utslag icke kan
lindra den. En krigsrätt har dömt mig till fäst-
ningsstra ff. Jemtie detia har man ytterligare inspär
rat mig i en cell, dit icke en gång ljudet af en trum-
pet förmår tränga.
Ea af Tysklands författare, som befann sig midt
i strömmen af andens lif, en af dess offentliga lä-
rare, som i så många hjertan sådde det godas och
skönas frön, har hemsökts af det rysliga ödet, att
dag ut. dag in, se sig fördömd till ett själsmördande
handarbete, ett långsamt undergräfvande af all själs-
kraft. Den legsta niding, giftblandaren och lönn-
mördaren, tillåtes dock att andas sitt hemlands luft
och dricka af dess källor.
O, M. H.!, jag bar under de sistförflutna fjorton
lagarne åter rönt hvad hembygden är. Jag harröct
jet, då jag fick återse dess fält, .då Rhens ljumma
uf än en gång krinafläktade mig, då jag dreck ur
len grönskimrande fludens klara vågor.
Men jag är bannlist till vår aflägsna nord, dit
ntet ljud når från rain hembygd; mig tillåtes ej
ner att genom fänge!segalltren se min älskade hustru
Her känna min trånande själ vederqvick: af blic
arne fråa mina barns aurikelögon. Den som lider
å: för den har fallbilan, den statsanklagaren ned-
allar öfver våra nackar, ingenting förskröciligt.
Jag har talat; dötmen! Jag fordrar rätvvisa; in-
en nidlD
Domstolen frikände samtliga de anklagade.
Je öfrige försattes genast ifrihet; Kinkel äter-
ördes till sin ulispånad i enslig cell för lifs-
iden. i
Verkan af hans tal låter ej beskrifva sig.
iender och vänner hänfördes så lika deraf,
tt man icke skulle kunnat urskilja dem bland
hörareskaran. Iatrycket foriplantade sig till
len talrika folksvärmen, som icke lyckats få
nträde i domsalen, och till och med bland de
reussiska soldaterna, hvilka väntade der ute,
ör att återföra Kinkel till fängelset. De fö-
egående dagarne hade denna vakt öfvermodig!
iotat hvar och en, som råkat röja deltagande
ör fången; men när han nu, frikänd, lemnade
(omsalen och folkskaran heisade honom med
tt odeladt Lefve Kinkel!, under svängande
ned hattar och näsdukar då visade soldaterna
cke minsta håg att hejda glädjeyttringarne,
tan afförde helt tyst den firade, till hans förra
Narteringsort.