Drottning? lärer Ständernas deputation komma att ske :ude degen den 21 och det högtidliga intåget mintagen den 22.n Hogsmålet emot Kinkel. Skalden Kinkel blef i slutet af sistl. April hemtad från sitt lifstidsfängelse på ett tukthus i norra Pr n, och förd till Köln, att der lagföras bögmålsbrott, hvilket, i fall han af vifvit fälld, skulle förskaffat honom döden af bödelns band, i stället för hans lifstidselirde vid ullspånadsstolen. Man likasom blygd siver att offentligt visa honom i lifstidsfåvgens drägt: man iklädde honom för resan och :a.sskniugen hans egna kläder. Men hans från svart till hvitt förvandlade hår, hans sfien bleknade och infallna ehuru 2 vackra ansigte, hans matta blick, 1 på nära två år, tilläts återse honom, förmådde igenkänna honom. För deras små barn var han en främling, till dess de igenkände honaom på rösten, när han talade till dem. Gottfrid Kinkel hade begynt sin bana som teolog, och utmärkt sig som ypperlig predikant. Sedermera ägnade ban sig åt konsten, vitterheten och filosofien. Ett estetiskt verk af honom förvärfvade honom rykte både i Italien och Tyskland, och som skald var han en bland det nuvarande Tysklands förnämsta. Irke mindre utmärkt för sin talareförmåga, väckte han alimän hänförelse, genom sina föredrag såsom professor, vid universitetet i Bonn. Efter Marsrevolutionen i Preussen bragtes han att offentligen sluta sig till det frisinnade partiet, ehuru han alltjemnt afhöll sig från de öfverdrifter, som de röda republikanerna läto falla sig till last. Hans åsigter förskaffade honom valet till representant i preussiska Nationalförsamlingen i Berlin. Här spelade han likväl ingen framstående roll; just till följd af sin moderation. Det berättas att då han i denna församling märkte hvar och en vi!ja befalla raajoriteten, men ingen underkasta sig den, beslöt han att låta saken hafva sin gång och afvakta tiden. Deremot slöt han sig till det frisinnade Frankfurterpartiet; och när dettas sträfvanden i vestra Tyskland fingo en formligt krigisk vändning i Baden, tog Kinkel sjelf geväret på axeln och stridde bland insurgenternas leder. Här blef han sårad och tillfångatagen, med vapen i hand, och var i flera månaders tid osäker om att hvar dag föras ut att skjutas. Hela Tyskland interesserade sig för den omtyckte skalden.. Den af en ståndrätt öfver honom uttalade dödsdomen förvandlades af kongl. preussisk nåd till lifstidsfångelse, med den skärpningen, att lifstidsfången skulle på tukthus spinna ull under Jen sorgfälligaste afstängning ifrån all kerörivz med den yttre verlden, sin2 närmaste anhörig. icke ens unJlantagna. Genom en allmän subskription, som reaktionen förgäfves sökte qväfva eller hejda, samman bragtes eit kapital, hvaraf rentan motsvarade Kinkels professorsinkomster, och som anslogs åt den iefvandes men för verlden begrafnes enka och barn, hvilka allt sedan vistats hos hans gamla svärföräldrar. . . Den nya anklagelsen emot honom, vid assisrätten i Köln, innebar att han, jemte åtskilliga medanklagade, skulle hafva uppretat til deltagande i badiska upproret, och att eröfra tyghuset i Siegburg, före upprorets utbrott. Men före rättegångens slut höll Kinkel ett tal, som väckte allmänt uppseende och redan här genljudat genom hela Tyskland. Hvarje bans ord kusde märkas af lifstidsfångens väktare och kan lika mycket försvåra hans behandiing bädsnefter, som mildra den. Jag twodde — sade han, bland annat — pat jog fullgjorde min pligt, när jag grep till vapen försvaret af Tys Rikets nya Grundlag. Man ha kallat mig socisiist, och jag är det; men icke i dei omoraliska mening, som en del af de här afbörd: vittnena fåstat vid denna benämning, utan i den att mitt hjerta, sedan det begynt att siå, alltid hys känsla för de fattiga, de betrycata och förtryckta Derföre att jag är socialist på sådant sätt, och öf. vertygad aw folket blott behöfver tillfälle, för at sjelf bota sina lidanden — derför är jag äfven de mokrat. Och derföre att jag är demokrat, och se nationers: trygchet allenast i en demokratisk grund lag, d-rföre hyllar jag den åsigten, at när folket Nkasom ra fer händelsen, en gång Iycka:s bekomm en sådan grundiag, bör det försvara den in i döden Jag ansluter mig äncu öppet till den revolution, fö hvilken Jag giutit mitt blod; och jag framställer obe slöjad! denna min själs tänka, ehuru min kropp oc mitt lif äro i mina vederdelomäns hand; jag uppre par den med lifstidsfängens bleka läppar. Hade vi på slagfältet lyckats tvinga Preussarn att erkänna Tyska rikets nya grundlag, då skull jag icke stått här, såsom nu, med bilan öfver mit hufvud, utsn som en fri man, berättigad til med borgarkronan. Vi segrade ieke den dagen; derför är det, vi ru lida de öfvervunnes vanära Men det A d å20n om alla stori fö dem au