Drottning? lärer Ständernas deputation komma
att ske :ude degen den 21 och det högtidliga
intåget mintagen den 22.n
Hogsmålet emot Kinkel.
Skalden Kinkel blef i slutet af sistl. April
hemtad från sitt lifstidsfängelse på ett tukthus
i norra Pr n, och förd till Köln, att der
lagföras bögmålsbrott, hvilket, i fall
han af vifvit fälld, skulle förskaffat ho-
nom döden af bödelns band, i stället för hans
lifstidselirde vid ullspånadsstolen. Man lika-
som blygd siver att offentligt visa honom i
lifstidsfåvgens drägt: man iklädde honom för
resan och :a.sskniugen hans egna kläder. Men
hans från svart till hvitt förvandlade hår, hans
sfien bleknade och infallna ehuru
2 vackra ansigte, hans matta blick,
1 på nära två år, tilläts återse
honom, förmådde igenkänna honom. För deras
små barn var han en främling, till dess de
igenkände honaom på rösten, när han talade
till dem.
Gottfrid Kinkel hade begynt sin bana som
teolog, och utmärkt sig som ypperlig predi-
kant. Sedermera ägnade ban sig åt konsten,
vitterheten och filosofien. Ett estetiskt verk
af honom förvärfvade honom rykte både i Ita-
lien och Tyskland, och som skald var han en
bland det nuvarande Tysklands förnämsta. Irke
mindre utmärkt för sin talareförmåga, väckte
han alimän hänförelse, genom sina föredrag
såsom professor, vid universitetet i Bonn.
Efter Marsrevolutionen i Preussen brag-
tes han att offentligen sluta sig till det fri-
sinnade partiet, ehuru han alltjemnt afhöll sig
från de öfverdrifter, som de röda republika-
nerna läto falla sig till last. Hans åsigter för-
skaffade honom valet till representant i preus-
siska Nationalförsamlingen i Berlin. Här spe-
lade han likväl ingen framstående roll; just
till följd af sin moderation. Det berättas att
då han i denna församling märkte hvar och
en vi!ja befalla raajoriteten, men ingen un-
derkasta sig den, beslöt han att låta saken
hafva sin gång och afvakta tiden. Deremot
slöt han sig till det frisinnade Frankfurter-
partiet; och när dettas sträfvanden i vestra
Tyskland fingo en formligt krigisk vändning i
Baden, tog Kinkel sjelf geväret på axeln och
stridde bland insurgenternas leder. Här blef
han sårad och tillfångatagen, med vapen i
hand, och var i flera månaders tid osäker om
att hvar dag föras ut att skjutas. Hela Tysk-
land interesserade sig för den omtyckte skal-
den.. Den af en ståndrätt öfver honom utta-
lade dödsdomen förvandlades af kongl. preus-
sisk nåd till lifstidsfångelse, med den skärp-
ningen, att lifstidsfången skulle på tukthus
spinna ull under Jen sorgfälligaste afstängning
ifrån all kerörivz med den yttre verlden, sin2
närmaste anhörig. icke ens unJlantagna. Ge-
nom en allmän subskription, som reaktionen
förgäfves sökte qväfva eller hejda, samman
bragtes eit kapital, hvaraf rentan motsvarade
Kinkels professorsinkomster, och som anslogs
åt den iefvandes men för verlden begrafnes
enka och barn, hvilka allt sedan vistats hos
hans gamla svärföräldrar. . .
Den nya anklagelsen emot honom, vid assis-
rätten i Köln, innebar att han, jemte åtskil-
liga medanklagade, skulle hafva uppretat til
deltagande i badiska upproret, och att eröfra
tyghuset i Siegburg, före upprorets utbrott.
Men före rättegångens slut höll Kinkel ett
tal, som väckte allmänt uppseende och redan
här genljudat genom hela Tyskland. Hvarje
bans ord kusde märkas af lifstidsfångens väk-
tare och kan lika mycket försvåra hans be-
handiing bädsnefter, som mildra den.
Jag twodde — sade han, bland annat — pat
jog fullgjorde min pligt, när jag grep till vapen
försvaret af Tys Rikets nya Grundlag. Man ha
kallat mig socisiist, och jag är det; men icke i dei
omoraliska mening, som en del af de här afbörd:
vittnena fåstat vid denna benämning, utan i den
att mitt hjerta, sedan det begynt att siå, alltid hys
känsla för de fattiga, de betrycata och förtryckta
Derföre att jag är socialist på sådant sätt, och öf.
vertygad aw folket blott behöfver tillfälle, för at
sjelf bota sina lidanden — derför är jag äfven de
mokrat. Och derföre att jag är demokrat, och se
nationers: trygchet allenast i en demokratisk grund
lag, d-rföre hyllar jag den åsigten, at när folket
Nkasom ra fer händelsen, en gång Iycka:s bekomm
en sådan grundiag, bör det försvara den in i döden
Jag ansluter mig äncu öppet till den revolution, fö
hvilken Jag giutit mitt blod; och jag framställer obe
slöjad! denna min själs tänka, ehuru min kropp oc
mitt lif äro i mina vederdelomäns hand; jag uppre
par den med lifstidsfängens bleka läppar.
Hade vi på slagfältet lyckats tvinga Preussarn
att erkänna Tyska rikets nya grundlag, då skull
jag icke stått här, såsom nu, med bilan öfver mit
hufvud, utsn som en fri man, berättigad til med
borgarkronan. Vi segrade ieke den dagen; derför
är det, vi ru lida de öfvervunnes vanära
Men det A d å20n
om alla stori
fö dem au