BERLIN OCH BRESLAU 1847—1849. Rowan ar MAX RING. SEDNARE DELEN: WANDA. Folket på det högsta upprördt och retadt genom detta vilda utbrott af smärta, hvars storlek och orsak det be gynte ana, hade uppryckt vagnsdörrarne och dragit ned legationssekreteraren äfvensom den grefliga familjen. Blek, ehuru icke utan fattning, fördrog Wanda att dessa rasande menniskors råa händer berörde henne; Endast då uvch di biiekade hon frågande på sin fästman, som tycktes hafva förlorat all. besinning och icke vågade se upp. Hans kinder voro bleka, bans ögon insjunkna. Hade icke tvenne starka armar hållit honom, så skulle han hafva störta! ned under det tunga medvetandet af sin skuld och fruktan för Rolfs hämnd. Hans leder darrade, hans andedrägtvar tung. Så stodo de midt emot hvarandra, arbetare och aristokrat, domare och brottsling. Rolf mätte sin motståndare med föraktliga blickar och njöt af hans fruktan. Machinarbetaren: stod hög och rak Den ena armen hade ban lagt på legationssekreterarens skuldra, liksom lejonet fattar sitt 105: 1 den andra höl ban en skarp dolk... Baronen greps af dödsångest. Förgäf ves ansträngde han sin skarpsinnighet för att komma un dan. Han såg ingen undanflykt, ingen möjlighet. För tviflan bemäktigsde sig honom och ehuru han redan fler: gånger I dueller aflagt prof på sitt mod, så darrade bart dock för en fiende, hvilken, såsom han kände på sig omöj!igt kunde hysa någon barmhertigbet. Machinarbeta ren såg huru hans offer bäfvade. Hans ansigte, omstrålad af det röda feckelskenet, som utgöt sitt fladdrande, blod färgade sken öfver den vilda gruppen och ytterligare för ökade scenens ryslighet, förvreds till ett förfärligt, demo — , Se A. B. MM 8y-92, 94, 97, 100—103, 105—108, 114—11: och 118. 3