BERLIN OCH BRESLAU 1847—1849.
Rowan ar MAX RING.
SEDNARE DELEN:
WANDA.
Folket på det högsta upprördt och retadt genom detta
vilda utbrott af smärta, hvars storlek och orsak det be
gynte ana, hade uppryckt vagnsdörrarne och dragit ned
legationssekreteraren äfvensom den grefliga familjen. Blek,
ehuru icke utan fattning, fördrog Wanda att dessa rasande
menniskors råa händer berörde henne; Endast då uvch di
biiekade hon frågande på sin fästman, som tycktes hafva
förlorat all. besinning och icke vågade se upp. Hans kin-
der voro bleka, bans ögon insjunkna. Hade icke tvenne
starka armar hållit honom, så skulle han hafva störta!
ned under det tunga medvetandet af sin skuld och fruktan för
Rolfs hämnd. Hans leder darrade, hans andedrägtvar tung.
Så stodo de midt emot hvarandra, arbetare och ari-
stokrat, domare och brottsling.
Rolf mätte sin motståndare med föraktliga blickar och
njöt af hans fruktan. Machinarbetaren: stod hög och rak
Den ena armen hade ban lagt på legationssekreterarens
skuldra, liksom lejonet fattar sitt 105: 1 den andra höl
ban en skarp dolk... Baronen greps af dödsångest. Förgäf
ves ansträngde han sin skarpsinnighet för att komma un
dan. Han såg ingen undanflykt, ingen möjlighet. För
tviflan bemäktigsde sig honom och ehuru han redan fler:
gånger I dueller aflagt prof på sitt mod, så darrade bart
dock för en fiende, hvilken, såsom han kände på sig
omöj!igt kunde hysa någon barmhertigbet. Machinarbeta
ren såg huru hans offer bäfvade. Hans ansigte, omstrålad
af det röda feckelskenet, som utgöt sitt fladdrande, blod
färgade sken öfver den vilda gruppen och ytterligare för
ökade scenens ryslighet, förvreds till ett förfärligt, demo
—
, Se A. B. MM 8y-92, 94, 97, 100—103, 105—108, 114—11:
och 118. 3