erkände republiken såsom den enda önskvärda statsformen,
så var det dock endast få som öppet och ärligt fram-
trädde med denna åsigt. Deras sträfvan gick mera ut på
att städse å nyo upprifva såren, underhålla en fortfarande
gäsning, låta revolutionen verka såsom permanent makt
för att måhända kunna passa på något gynnsamt ögon-
blick till utförande af sina planer. De spekulerade på
slumpen och tillfället. Deras förfarande liknade lotteri-
spelaren, hvilken, ehuru ofta bedragen i hoppet om stor
vinst, oupphörligt förnyar sina insatser.
Folket i Berlin var ock sjelf gripet af en viss obestämd
trängtan, som icke lemnade det någon ro. Folket hade
blifvit förtroget med demokratiens idå och antagit den nya
läran om lika rättigheter för alla till sitt schibolet.. Af
detta nya evangelium, som det dagligen hörde förkunnas
och prisas, väntade det afbjelpande af sin nöd, af sina tu-
senfaldiga olyckor. Med ordet demokrati förband folket
begreppet af den frälsning och lycka, efter hvilken det
förgä!ves hade sträfvat under den gamla staten. Demokrati
och frihet voro enligt dess begrepp identiska. Ett sådant
folk var det fruktbaraste fält för all slags agitation och
ha hörde tumulter och gatuexcesser till ordningen för
2gen.
Då dessa utbrott af en knappast till sjelfmedvetande
kommen, af en mer efter instinkt än efter öfverläggning
handlande befolkning merendels saknade en högre id och
en planmessig organisation, så blefvo de oftast utan vidare
följder och åstadkommo ingen ny revolution.
Här saknades det geni, som lifvade den första franska
revolutionens ledare. Den Berlinska rörelsens hufvudmän
voro till största delen dåliga kopior af de stora franska
originalerna, ömkliga industririddare, hvilka för längesedan
spelat bankrutt, icke allenast med sin förmögenhet, utan
äfven med sin karakter och sin själ.
Af sådana elementer kunde man på sin höjd vänta cen
kravall, en parodi på revolution. i
De utan bestämdt syfte fortfarande oroligheterna blefvo
med tiden besvärliga för den besuttne borgaren. Kommu-
nikationens och den industriella rörelsens säkerhet blef
störd, egendomen blef svår, ja nästan omöjlig att värdera,
fruktan för kommunism uppsteg gång efter annan. Repu-
blik och egendomens delning hade blifvit begrepp, som de
förmögnare icke förstodo att skilja. Härtill kom den mo-
raliska förslappning, som tidens materiella riktning före-
trädesvis alstrat inom den borgerliga sferen. Hvarje kraft
till handling hade slocknat; enthusiasmen för en stor idå