erkände republiken såsom den enda önskvärda statsformen, så var det dock endast få som öppet och ärligt framträdde med denna åsigt. Deras sträfvan gick mera ut på att städse å nyo upprifva såren, underhålla en fortfarande gäsning, låta revolutionen verka såsom permanent makt för att måhända kunna passa på något gynnsamt ögonblick till utförande af sina planer. De spekulerade på slumpen och tillfället. Deras förfarande liknade lotterispelaren, hvilken, ehuru ofta bedragen i hoppet om stor vinst, oupphörligt förnyar sina insatser. Folket i Berlin var ock sjelf gripet af en viss obestämd trängtan, som icke lemnade det någon ro. Folket hade blifvit förtroget med demokratiens idå och antagit den nya läran om lika rättigheter för alla till sitt schibolet.. Af detta nya evangelium, som det dagligen hörde förkunnas och prisas, väntade det afbjelpande af sin nöd, af sina tusenfaldiga olyckor. Med ordet demokrati förband folket begreppet af den frälsning och lycka, efter hvilken det förgä!ves hade sträfvat under den gamla staten. Demokrati och frihet voro enligt dess begrepp identiska. Ett sådant folk var det fruktbaraste fält för all slags agitation och ha hörde tumulter och gatuexcesser till ordningen för 2gen. Då dessa utbrott af en knappast till sjelfmedvetande kommen, af en mer efter instinkt än efter öfverläggning handlande befolkning merendels saknade en högre id och en planmessig organisation, så blefvo de oftast utan vidare följder och åstadkommo ingen ny revolution. Här saknades det geni, som lifvade den första franska revolutionens ledare. Den Berlinska rörelsens hufvudmän voro till största delen dåliga kopior af de stora franska originalerna, ömkliga industririddare, hvilka för längesedan spelat bankrutt, icke allenast med sin förmögenhet, utan äfven med sin karakter och sin själ. Af sådana elementer kunde man på sin höjd vänta cen kravall, en parodi på revolution. i De utan bestämdt syfte fortfarande oroligheterna blefvo med tiden besvärliga för den besuttne borgaren. Kommunikationens och den industriella rörelsens säkerhet blef störd, egendomen blef svår, ja nästan omöjlig att värdera, fruktan för kommunism uppsteg gång efter annan. Republik och egendomens delning hade blifvit begrepp, som de förmögnare icke förstodo att skilja. Härtill kom den moraliska förslappning, som tidens materiella riktning företrädesvis alstrat inom den borgerliga sferen. Hvarje kraft till handling hade slocknat; enthusiasmen för en stor idå