Guizots Engelska Revolutions-
historia.
(Ur Nord och Syd, eter Eug. Pelletan.)
Jag har en börda på mitt samvete, jag har
en gång varit orättfärdig; men då ti!lfälle nu
efbjuder sig att godtgöra min orättvisa, skall
jag icke lemna det obegagnadt. Jag har nem-
ligen varit vred på hr Guizot; men jag vill
dock genast tillägga, alt ingen vrede kunde
vara mera ideel och ointresserad. Han hade
adrig mött mig på sin vig, ej heller hade jag
rågonsia siött på honom, hade på sin höjd
sett honom genom en iorgnett; jag hade al-
drig smickrat honom och hade således ingen
orsak att hata konom. Emellertid fanns dock
ett intimare förbåilande mellan oss; han hade
någon tid varit min vän, ja, jag harlänge lef-
vat i ett djupt och inneriigt förstånd med ho-
nom, icke med hans person, utan med hans
ande, hvilken jag kännt af hans ,civilisatio-
nens historian. Jag har älskat denna bok;
men den har också älskat mig; den har frälst
mig från tviflets onda tankar och gifvit mig
tro på mensklighetens framåtgående. Såvidt
jag i detta ögonblick har tillit till mennisko-
slägtets utveckling, denna Försynens lag, som
drifver oss framåt med alla de försvunne, bak-
om os; liggande århundradens spännkraft, fö-
rer oss oemotståndligt, på underiiga vägar, till
bättre tillstånd, och såvidt Gud en gång fin-
ner välbebag i denna orubbliga tro och väl-
signar den, så tillkommer välsignelsen Guizot
som kvm ljuset att gå upp för mig genom
dessa ord: Civilisationen är dels den bestän-
diga tillvexten af samfundets krafter och me-
del till välstånd, dels den tilltagande rättrnä-
tiga fördelningen af dessa krafter och medel
till välstånd.,
Jag återkallar ieke minnet af denna sköna
åsigt i en end afsigt, för att såra en tänkare
med hans egen tanke. Nej, sanning är att
Guizot har invigt det nu lefvande slägtet i
mysteriet om den menskliga utvecklingen, och
vi äro till det minsta skyldiga honom en tack-
samhetsyttring för denna invigning. Derför
var det äfven, som jag länge fistade mig vid
honom med välvilja; jag lyssnade ej på det
knot, som höjdes mot honom från alla sidor;
ty detta angick ministern, och jag har natur:
ligtvis alltid föredragit skribenten. När man
talade med vrede om hans politik, så genom-
läste jag på nytt hans civilisationens historian
och upprepade för mig sjelf den ofvan citerade
nya Kepplerska lagen.
Men en deg lade sig en skiljemur mellan
mig och detta namn. Nyfikenheten hade fört
mig uppideputeradekammaren, och der hörde
jag Odilon-Barrot yttra till Guizot: Ni är en
fiende till friheten, ty ni vill förhindra oss
att tala illa om julimonarkien vid våra små
konstitutioneila aftonmåltider. Skenet var
verkeligen emot Guizot, och jag tilistår, jag
kunde ej motstå Odilon-Barrots vältalighet;
han taiade verkligen väl, om än förgälves, och
då derefter gjordes revolution, gick jag ned på
gatan och slogs med soidaterna, och då jag nu
en gång hade blifvit ifrig, störtade jag både
Guizot, Barrot och hela julimonarkien, och som
jag af fullt bjerta är republikan, införde jag
republiken i dess ställe.
Men sednare ville ödet att Barrot skulle
skrifva ett loftal öfver Guizot. Härvid upp
bjöd han så mycken granlagenhet som möjligt;
hen begagnade sig icke af skrift eller ord -
ordets makt var förbi — han tog helt sim-
pelt en portfölj, och bans egna handlingar
blefvo Guizots beröm. Han, som hade tram-
pat tribunens marmortrappor, hvarje gång
tryckfriheten blifvit hotad med inskränkning,
eller belägringstillståndet infördt, han har sjelf
inom tvenne månader tillintetgjort tryckfri-
heten, undertryckt församlingsfriheten, infört
helägringsi liståndet isex departementer, qväft
den romerska republiken i blod, samt plante-
ra? den trefärgade fansen på inqvisitionens pa-
lats.
Då blef jag filosof och började anställa poli-
tiska undersökningar, och jag tillstår att jag
kom till det resultat, att om än Guizot icke
är den man som jag helst ville hafva till mi-
nister, så är han dock den liberalaste ef alla
de gamla oppositionsmännen.
Detta är den bekännelse jag har att afläx.ga,
och nu kan jag med godt samvete tala om
Guizots sista verk, frukten af hans fritim mar
i England.
Detta verk är en politisk trosbekännelse;
efter skeppsbrottet har det konstitutionella
konungadömets mest utmärkte man samlat sina
spridda ide-r och ställt dem under historiens
beskydd. Och litom oss genast tillägga till
heder för historieskrifvarens uppriktighet; ban
bar ej uppgifvit det ringaste afsina förra åsig-
ter. Han trodde i går på en monarki med
demokratiska institutioner, han tror äfven derpå
i dag; hans inledning andes ett filosofiskt lugn
och orubblig tro Februarirevolutionen har
gått spårlöst öfver hans politiska troslära; för
bonom har den varit en bekräftelse på hans
grundsatser, icke en vederläggning dersf. Ian
finner sig hvarken krönkt eller modiös; ban
uttalar lika litet ett bittert som ett missbelåtet
ord, icke ens mot den dynasti som ett ögon
blek före striden tog svärdet ur hans band.
sme OSSE TEE TEORIER VE
gråt, samt uppstämde ett vildt tjutande. De
xmaglingan sal nada nå on hänk coträckta cig er