På sin L. ja tillåter han sig en häntydning då han talar om Stafford, denne minister, som var sin konung tillgifven utan att blifva rätt förstådd, eller rätt understödd af honom, och som ailtför sällan insåg att det för att rädda en konung icke är nog att uppoffra sig sjelf.n Och denna häntydning är ändock så aflägsen, att jag icke ens bestämdt vågar säga, att det är eu häntydning. Fir Guizots öfvertygelse om hans ideers evighet är så fast och tillitsfull, att han icke rött det ringaste af den fruktan, som nutidens skräckbilder väl kunnat framkalla. Hans kollega, hr Salvandy, blef så förskräckt och förbittrad öfver Februarirevolutionen, att han tog sin reträtt bakom 1830, och sökte skydd under konungadömet med Guds nåde, legitimiteten. Men Guizot kommer tillbaka från England, icke mindre konservatif än om morgonen den 23 Februari, men icke heller mindre liberal, och proklamerar med mycket lugn folkens historiska rätt att göra revolutioner. Man öjverraskas af denna oföränderlighet hos Junirevolutionens man; man läser dessa ord nästan såsom något nytt, så vana hafva vi blifvit vid de kontrarevolutionära talesätten; men visst är, att det gamla klubbfolket vid rue Poitiers atdrig skall förlåta honom denna öppenhbjertighet. Denna fasthet, detta lugn gifver hans verk en besyrnerlig fysiognomi. Visserligen har han alldeles icke nämnt Frankrike och icke användt någon af de i den engelska historien vunna erfarenheter på franska förhållanden; han låter alla dessa forntidens händelser draga förbi: Carl I, Cromwell, Puritanerne, Cavaliererna, Republikanerna, Jakobinerna, Whigerna, och dåtidens kommunister, alla intill Wilhelm af Oranien; betraktar dem med sitt orubbliga allvar, samt tecknar ,rält och orätt; men om än läsarens uppmärksamhet fäster sig vid dessa personer, är det dock så märkliga likheter meltan den engelska och de franska revolutionerna, ait man hvart ögonblick tror sig finna en häntydning, och vid hvarje tilldragelse ser man tydligen hr Guizots eget politiska system sitta på domarestolen. Detta Guizotska system låter sammanfatta sig uti ett enda ord: jemnvigt. Man skall taga a!la samfundets lefvande krafter, anbringa dem i ett passande vigtförhållande till hvarandra, så får man, efter hans mening, en god konstitution. Visserligen tro vi ocså, att ingen mensklig makt, hvarken monarki eller republik, kan bestå i längden genom att undertrycka någon af samfundets lefvande krafter; men hvilket är bästa medlet att utröna och tilldela hvar och en af dessa krafter: aristokrati, borgare, arbetare, åkerbrukare och vetenskapsmän deras rätta andel? Vi tro: friheten. Guizot deremot tror, alt statsmannen skall inrätta det hela såsom en meacbin; staten är en högtryckningsmachin, regeringen är machinisten. Här synes det att Guizot glömmer en vigtig sak, nemligen att dessa krafter äro lefvande, alt de utvecklas och förändras, och att jermnvigten dervid kommer i fara. Man har t. ex. gifvit adeln eller aristokratien så och så stor andel i stat:makten, demokratien så och så stor andel :; men adeln eller aristokratien svagas, och demokratien deremot tilltager i styrka — hvad blir som oftast följden häraf? Ea revolution kommer och förstör hela machinen. Men när ett lands krafter verka fritt, utan att statsmakten tillmäter dem deras rätt vch inflytelse efter sitt ofta falska system, så skall en hvar af dessa krafter komma till sitt naturliga inflytande; och de förändringar, som föregå i samfundet, skola utan våldsamhet göra sig gällande i det politiska lifvet. Samfundets fria lif kan icke ordnas mekaniskt ofvaneller utvändigt ifrån; de sinnrikaste jemnvigtssystemer kunna ej bestå profvet; och endast en historiker kan rätt innerligt och orubbligt omfatta en sådan åsigt. Historien har att göra med mumiefolk, som stå uppställda i museerna; den dömmer och väger de gerningar och händelser, som en gång voro lefvande, men nu låta väga, ordna och bedöma sig i det djupaste lugn. Med hänseende härtill torde man få säga om Guizot, att han alltid så der tersligen varit historiker. Man kan i verkiigheten karakterisera horom genom att säga, alt han har en mera historisk än profetisk blick; han räknar utomordentligt väl med gifna storheter, men när ban skall gå öfver från historiens lugna, granskande undersökningar, till beräkningar på förhand af samfundets framtida förändringar, så visar han sig icke mera opartisk. Han mottager med stor välvilja de fram teg, som skett i förflutna tider, men hav frukter dem i nutiden. Han har med beundransvärd klarhet och varim sympati beskrifvit den stora historiska rörelsen, kommunernas emancipation; men hade hen lefvat under den period då densamma försiggick, så skulle han ofelbart tagit parti emo! den. Jag gör honom ingen förebråelse härför, det är ett nödvär igt vilkor för hans stora historiska talang: men år blott djupsinnig historiker då man äger en tillbakaskådande ande och känner en hemlig sympoti för försvunna slägten. Och likväl har Guizot, förmedelst den allmänra Ahlektiva sanningens oemotståndliga öf