På sin L. ja tillåter han sig en häntydning då
han talar om Stafford, denne minister, som
var sin konung tillgifven utan att blifva rätt
förstådd, eller rätt understödd af honom, och
som ailtför sällan insåg att det för att rädda
en konung icke är nog att uppoffra sig sjelf.n
Och denna häntydning är ändock så aflägsen,
att jag icke ens bestämdt vågar säga, att det
är eu häntydning.
Fir Guizots öfvertygelse om hans ideers e-
vighet är så fast och tillitsfull, att han icke
rött det ringaste af den fruktan, som nutidens
skräckbilder väl kunnat framkalla. Hans kol-
lega, hr Salvandy, blef så förskräckt och för-
bittrad öfver Februarirevolutionen, att han tog
sin reträtt bakom 1830, och sökte skydd un-
der konungadömet med Guds nåde, legitimite-
ten. Men Guizot kommer tillbaka från Eng-
land, icke mindre konservatif än om morgonen
den 23 Februari, men icke heller mindre li-
beral, och proklamerar med mycket lugn fol-
kens historiska rätt att göra revolutioner. Man
öjverraskas af denna oföränderlighet hos Juni-
revolutionens man; man läser dessa ord nästan
såsom något nytt, så vana hafva vi blifvit vid
de kontrarevolutionära talesätten; men visst
är, att det gamla klubbfolket vid rue Poitiers
atdrig skall förlåta honom denna öppenhbjer-
tighet.
Denna fasthet, detta lugn gifver hans verk
en besyrnerlig fysiognomi. Visserligen har han
alldeles icke nämnt Frankrike och icke användt
någon af de i den engelska historien vunna er-
farenheter på franska förhållanden; han låter
alla dessa forntidens händelser draga förbi:
Carl I, Cromwell, Puritanerne, Cavaliererna,
Republikanerna, Jakobinerna, Whigerna, och
dåtidens kommunister, alla intill Wilhelm af
Oranien; betraktar dem med sitt orubbliga all-
var, samt tecknar ,rält och orätt; men om än
läsarens uppmärksamhet fäster sig vid dessa
personer, är det dock så märkliga likheter mel-
tan den engelska och de franska revolutionerna,
ait man hvart ögonblick tror sig finna en hän-
tydning, och vid hvarje tilldragelse ser man
tydligen hr Guizots eget politiska system sitta
på domarestolen.
Detta Guizotska system låter sammanfatta
sig uti ett enda ord: jemnvigt.
Man skall taga a!la samfundets lefvande kraf-
ter, anbringa dem i ett passande vigtförhållande
till hvarandra, så får man, efter hans mening,
en god konstitution.
Visserligen tro vi ocså, att ingen mensklig
makt, hvarken monarki eller republik, kan be-
stå i längden genom att undertrycka någon af
samfundets lefvande krafter; men hvilket är
bästa medlet att utröna och tilldela hvar och
en af dessa krafter: aristokrati, borgare, arbe-
tare, åkerbrukare och vetenskapsmän deras rätta
andel? Vi tro: friheten. Guizot deremot tror,
alt statsmannen skall inrätta det hela såsom en
meacbin; staten är en högtryckningsmachin, re-
geringen är machinisten.
Här synes det att Guizot glömmer en vigtig
sak, nemligen att dessa krafter äro lefvande,
alt de utvecklas och förändras, och att jermn-
vigten dervid kommer i fara. Man har t. ex.
gifvit adeln eller aristokratien så och så stor
andel i stat:makten, demokratien så och så
stor andel :; men adeln eller aristokratien
svagas, och demokratien deremot tilltager i
styrka — hvad blir som oftast följden häraf?
Ea revolution kommer och förstör hela ma-
chinen. Men när ett lands krafter verka fritt,
utan att statsmakten tillmäter dem deras rätt
vch inflytelse efter sitt ofta falska system, så
skall en hvar af dessa krafter komma till sitt
naturliga inflytande; och de förändringar, som
föregå i samfundet, skola utan våldsamhet göra
sig gällande i det politiska lifvet.
Samfundets fria lif kan icke ordnas meka-
niskt ofvan- eller utvändigt ifrån; de sinnri-
kaste jemnvigtssystemer kunna ej bestå prof-
vet; och endast en historiker kan rätt inner-
ligt och orubbligt omfatta en sådan åsigt. Hi-
storien har att göra med mumiefolk, som stå
uppställda i museerna; den dömmer och väger
de gerningar och händelser, som en gång voro
lefvande, men nu låta väga, ordna och bedöma
sig i det djupaste lugn. Med hänseende här-
till torde man få säga om Guizot, att han all-
tid så der tersligen varit historiker. Man kan
i verkiigheten karakterisera horom genom att
säga, alt han har en mera historisk än profe-
tisk blick; han räknar utomordentligt väl med
gifna storheter, men när ban skall gå öfver
från historiens lugna, granskande undersöknin-
gar, till beräkningar på förhand af samfundets
framtida förändringar, så visar han sig icke
mera opartisk. Han mottager med stor väl-
vilja de fram teg, som skett i förflutna tider,
men hav frukter dem i nutiden. Han har
med beundransvärd klarhet och varim sympati
beskrifvit den stora historiska rörelsen, kom-
munernas emancipation; men hade hen lefvat
under den period då densamma försiggick, så
skulle han ofelbart tagit parti emo! den. Jag
gör honom ingen förebråelse härför, det är ett
nödvär igt vilkor för hans stora historiska ta-
lang: men år blott djupsinnig historiker då
man äger en tillbakaskådande ande och känner
en hemlig sympoti för försvunna slägten.
Och likväl har Guizot, förmedelst den all-
mänra Ahlektiva sanningens oemotståndliga öf-