gråt, samt uppstämde ett vildt tjutande. Den sofvande ynglingen vaknade på sin bänk, sträckte sig och frågade: Hvad djefvulen är det nu igen? Qvinnan super,, utropade korrektionisten, och derföre gaf jag henne smörj Utan att yttra ett ord vidare, vände ynglingen sig på andra sidan och snarkade sedan lika tappert igec, :åsom om ingen ting förefallit. Den gaml: qvinnan i vrån, hvilken var Fiiedels moder, log med skadeglädje. Ja, ut med er också, mor!s sade Friedel, som visserligen slog sin hustru, men ändå icke kunde tåla den andras elakbet. Opp med er, annars skall jag sätta benen i gångn. Den gamla, som fruktade sonen, fick brådt att stiga upp från sitt smutsiga läger och linkade under förbannelser ut efter sonhustrun. Af qvinfolken har man aldrig annat än förargelsen, anmiärk:e korrektionisten, som nu befann sig ensam med Pietisten.. Man måste hålla dem kort, såsom vilda polska hästarn. Efter denna praktiska anmärkning, som åvföljdes sf ett rått gapskratt, fylide han i båda glasen och sköt det ena fram till sin gäst. Denne tog en dugtig klunt;sedan ruskade han på sig och sade: ,4Ab, det bränner såsom belvetes eldl! Jag vill tro, svarade korrektionisten, alt det håller gradernan. Och nu till ärendet, om jag får lof, sade pietisten, som icke tyckies finna mycket behag i den svarte Friedels sällskap. Äro vi säkra här, att ingen hör 0s-? Säkra som i grafven, svarade tjufven med dol tior. Pietisten kände en kall rysning. Här var verkligen tys! som i grafven, endast den på bänken ligganda grofioin made yoglingens starka snarkningar och elienps sprakande afbröto denna tystnad. vÄn den der då?s frågade pic kade på den sofvande. . Ni hör bur ban snu uppväckas : Pietisten närma? sade: Vill ni förtjena pengar, I riedel, mycket pengar? Ja visst fan vill jag det. Ynglingen snarkade ännu oupphörligt, men han hade öppnat ögonen och höll sina öron spanda. sten försigtigt och peen gång al dör I