gråt, samt uppstämde ett vildt tjutande. Den sofvande
ynglingen vaknade på sin bänk, sträckte sig och frågade:
Hvad djefvulen är det nu igen?
Qvinnan super,, utropade korrektionisten, och derföre
gaf jag henne smörj
Utan att yttra ett ord vidare, vände ynglingen sig på
andra sidan och snarkade sedan lika tappert igec, :åsom
om ingen ting förefallit. Den gaml: qvinnan i vrån, hvil-
ken var Fiiedels moder, log med skadeglädje.
Ja, ut med er också, mor!s sade Friedel, som visser-
ligen slog sin hustru, men ändå icke kunde tåla den an-
dras elakbet. Opp med er, annars skall jag sätta benen
i gångn.
Den gamla, som fruktade sonen, fick brådt att stiga
upp från sitt smutsiga läger och linkade under förbannel-
ser ut efter sonhustrun.
Af qvinfolken har man aldrig annat än förargelsen,
anmiärk:e korrektionisten, som nu befann sig ensam med
Pietisten.. Man måste hålla dem kort, såsom vilda polska
hästarn.
Efter denna praktiska anmärkning, som åvföljdes sf
ett rått gapskratt, fylide han i båda glasen och sköt det
ena fram till sin gäst. Denne tog en dugtig klunt;sedan
ruskade han på sig och sade:
,4Ab, det bränner såsom belvetes eldl!
Jag vill tro, svarade korrektionisten, alt det håller
gradernan.
Och nu till ärendet, om jag får lof, sade pietisten,
som icke tyckies finna mycket behag i den svarte Frie-
dels sällskap. Äro vi säkra här, att ingen hör 0s-?
Säkra som i grafven, svarade tjufven med dol tior.
Pietisten kände en kall rysning. Här var verkligen tys!
som i grafven, endast den på bänken ligganda grofioin
made yoglingens starka snarkningar och elienps sprakande
afbröto denna tystnad.
vÄn den der då?s frågade pic
kade på den sofvande. .
Ni hör bur ban snu
uppväckas :
Pietisten närma?
sade:
Vill ni förtjena pengar, I riedel, mycket pengar?
Ja visst fan vill jag det.
Ynglingen snarkade ännu oupphörligt, men han hade
öppnat ögonen och höll sina öron spanda.
sten försigtigt och pe-
en gång
al dör I