Guizots Engelska Revolutionshistoria. (Ur Nord och Syd, eter Eug. Pelletan.) Jag har en börda på mitt samvete, jag har en gång varit orättfärdig; men då ti!lfälle nu efbjuder sig att godtgöra min orättvisa, skall jag icke lemna det obegagnadt. Jag har nemligen varit vred på hr Guizot; men jag vill dock genast tillägga, alt ingen vrede kunde vara mera ideel och ointresserad. Han hade adrig mött mig på sin vig, ej heller hade jag rågonsia siött på honom, hade på sin höjd sett honom genom en iorgnett; jag hade aldrig smickrat honom och hade således ingen orsak att hata konom. Emellertid fanns dock ett intimare förbåilande mellan oss; han hade någon tid varit min vän, ja, jag harlänge lefvat i ett djupt och inneriigt förstånd med honom, icke med hans person, utan med hans ande, hvilken jag kännt af hans ,civilisationens historian. Jag har älskat denna bok; men den har också älskat mig; den har frälst mig från tviflets onda tankar och gifvit mig tro på mensklighetens framåtgående. Såvidt jag i detta ögonblick har tillit till menniskoslägtets utveckling, denna Försynens lag, som drifver oss framåt med alla de försvunne, bakom os; liggande århundradens spännkraft, förer oss oemotståndligt, på underiiga vägar, till bättre tillstånd, och såvidt Gud en gång finner välbebag i denna orubbliga tro och välsignar den, så tillkommer välsignelsen Guizot som kvm ljuset att gå upp för mig genom dessa ord: Civilisationen är dels den beständiga tillvexten af samfundets krafter och medel till välstånd, dels den tilltagande rättrnätiga fördelningen af dessa krafter och medel till välstånd., Jag återkallar ieke minnet af denna sköna åsigt i en end afsigt, för att såra en tänkare med hans egen tanke. Nej, sanning är att Guizot har invigt det nu lefvande slägtet i mysteriet om den menskliga utvecklingen, och vi äro till det minsta skyldiga honom en tacksamhetsyttring för denna invigning. Derför var det äfven, som jag länge fistade mig vid honom med välvilja; jag lyssnade ej på det knot, som höjdes mot honom från alla sidor; ty detta angick ministern, och jag har natur: ligtvis alltid föredragit skribenten. När man talade med vrede om hans politik, så genomläste jag på nytt hans civilisationens historian och upprepade för mig sjelf den ofvan citerade nya Kepplerska lagen. Men en deg lade sig en skiljemur mellan mig och detta namn. Nyfikenheten hade fört mig uppideputeradekammaren, och der hörde jag Odilon-Barrot yttra till Guizot: Ni är en fiende till friheten, ty ni vill förhindra oss att tala illa om julimonarkien vid våra små konstitutioneila aftonmåltider. Skenet var verkeligen emot Guizot, och jag tilistår, jag kunde ej motstå Odilon-Barrots vältalighet; han taiade verkligen väl, om än förgälves, och då derefter gjordes revolution, gick jag ned på gatan och slogs med soidaterna, och då jag nu en gång hade blifvit ifrig, störtade jag både Guizot, Barrot och hela julimonarkien, och som jag af fullt bjerta är republikan, införde jag republiken i dess ställe. Men sednare ville ödet att Barrot skulle skrifva ett loftal öfver Guizot. Härvid upp bjöd han så mycken granlagenhet som möjligt; hen begagnade sig icke af skrift eller ord ordets makt var förbi — han tog helt simpelt en portfölj, och bans egna handlingar blefvo Guizots beröm. Han, som hade trampat tribunens marmortrappor, hvarje gång tryckfriheten blifvit hotad med inskränkning, eller belägringstillståndet infördt, han har sjelf inom tvenne månader tillintetgjort tryckfriheten, undertryckt församlingsfriheten, infört helägringsi liståndet isex departementer, qväft den romerska republiken i blod, samt plantera? den trefärgade fansen på inqvisitionens palats. Då blef jag filosof och började anställa politiska undersökningar, och jag tillstår att jag kom till det resultat, att om än Guizot icke är den man som jag helst ville hafva till minister, så är han dock den liberalaste ef alla de gamla oppositionsmännen. Detta är den bekännelse jag har att afläx.ga, och nu kan jag med godt samvete tala om Guizots sista verk, frukten af hans fritim mar i England. Detta verk är en politisk trosbekännelse; efter skeppsbrottet har det konstitutionella konungadömets mest utmärkte man samlat sina spridda ide-r och ställt dem under historiens beskydd. Och litom oss genast tillägga till heder för historieskrifvarens uppriktighet; ban bar ej uppgifvit det ringaste afsina förra åsigter. Han trodde i går på en monarki med demokratiska institutioner, han tror äfven derpå i dag; hans inledning andes ett filosofiskt lugn och orubblig tro Februarirevolutionen har gått spårlöst öfver hans politiska troslära; för bonom har den varit en bekräftelse på hans grundsatser, icke en vederläggning dersf. Ian finner sig hvarken krönkt eller modiös; ban uttalar lika litet ett bittert som ett missbelåtet ord, icke ens mot den dynasti som ett ögon blek före striden tog svärdet ur hans band. sme OSSE TEE TEORIER VE gråt, samt uppstämde ett vildt tjutande. De xmaglingan sal nada nå on hänk coträckta cig er