Han skall väl gifta sig med henne, fru Rumpler?
Det gör mig ondt om den unga mannen, kära fr
Böhme. Har ni icke märkt något?,
Hvad då?
Åh, ni är blind. Nå, jag för min del vill icke hafv
sagt något, men det förstår ni väl ändå. Hon vill beslöj
sin skam med hans goda namn. Hon har förut bållit si
till en annan; vår granne har yppat det för mig i störst
förtroende.
Hvad ni säger! Det går aldrig an! Man måste gilv
den unge mannen en vink härom, så att han icke blir be
dragen. Det gör mig ondt. Han ser så hygglig ut.
Jag lägger mig icke i saken, fru Böhme! Han är kä
i henne ända till galenskap. Han tror icke, om man ocks
skulle visa honom svart på hvitt.
Har man nånsin hört på maken! Mamsellen bedrage
den hyggliga, ärliga karlen. Ja, kunde jag icke tro de
Det har jag länge anat. Högmod går för fall. Hon ha
alltid tagit så förnäma miner på sig. Men hur länge kru
kan går efter vatten, går den dock sönder till stut. De
döda — Gud signe själen! — var ock en egen qvinna cc
böll sig alltid så för sig sjelf, liksom om hon varit någo
bättre än vi andra.x
Hon tyckte sig kunna vara på sin kant för sitt stånd
skull, och inbillade sig vara något. Hennes far var pasto;
tror jag.
Jag har hört, att hon aldrig var vigd vid sin man ej
gång. Man bör väl icke tala annat än godt om de döds
men äpplet faller icke långt från trädet.
Maries tillstånd var icke mer någon hemlighet. D
gamla grannfruarna slogo redan sina hufvuden tillsamman
och hviskade. Den goda Rumplerskan hade i tysthet fat
tat det beslut, att vid nästa tillfälle vänta ut Rolf, för a!
varna honom, hvilket hon tyckte vara sin pligt såsor
kristen. Hon stod länge framför husets port på uiki
efter machinarbetaren, hvilken ändtligen kom i Marie
sällskap. Sedan han förgäfves sökt trösta henne, tog ha:
afsked med löfte att komma igen på aftonen.
Då machinarbetaren vid utgåendet gick förbi fru Rum
plers dörr — frun var i förbigående sagdt enka och had
en hökarebod — kallade frun honom in till sig-