Han skall väl gifta sig med henne, fru Rumpler? Det gör mig ondt om den unga mannen, kära fr Böhme. Har ni icke märkt något?, Hvad då? Åh, ni är blind. Nå, jag för min del vill icke hafv sagt något, men det förstår ni väl ändå. Hon vill beslöj sin skam med hans goda namn. Hon har förut bållit si till en annan; vår granne har yppat det för mig i störst förtroende. Hvad ni säger! Det går aldrig an! Man måste gilv den unge mannen en vink härom, så att han icke blir be dragen. Det gör mig ondt. Han ser så hygglig ut. Jag lägger mig icke i saken, fru Böhme! Han är kä i henne ända till galenskap. Han tror icke, om man ocks skulle visa honom svart på hvitt. Har man nånsin hört på maken! Mamsellen bedrage den hyggliga, ärliga karlen. Ja, kunde jag icke tro de Det har jag länge anat. Högmod går för fall. Hon ha alltid tagit så förnäma miner på sig. Men hur länge kru kan går efter vatten, går den dock sönder till stut. De döda — Gud signe själen! — var ock en egen qvinna cc böll sig alltid så för sig sjelf, liksom om hon varit någo bättre än vi andra.x Hon tyckte sig kunna vara på sin kant för sitt stånd skull, och inbillade sig vara något. Hennes far var pasto; tror jag. Jag har hört, att hon aldrig var vigd vid sin man ej gång. Man bör väl icke tala annat än godt om de döds men äpplet faller icke långt från trädet. Maries tillstånd var icke mer någon hemlighet. D gamla grannfruarna slogo redan sina hufvuden tillsamman och hviskade. Den goda Rumplerskan hade i tysthet fat tat det beslut, att vid nästa tillfälle vänta ut Rolf, för a! varna honom, hvilket hon tyckte vara sin pligt såsor kristen. Hon stod länge framför husets port på uiki efter machinarbetaren, hvilken ändtligen kom i Marie sällskap. Sedan han förgäfves sökt trösta henne, tog ha: afsked med löfte att komma igen på aftonen. Då machinarbetaren vid utgåendet gick förbi fru Rum plers dörr — frun var i förbigående sagdt enka och had en hökarebod — kallade frun honom in till sig