tet utspridt om motsatsen, förklarade vittnet vara
alldeles falskt, och likaså att grefvinnan någomsin
försökt taga lifvet af sig sjelf. Men väl hade hon
beklagat sig för vittaet öfver det rykte man utspridt
att hon en gång hade velat dränka sig.
Domstolen lät visa grefvinnans testamente för vitt-
inet, som förklarade det vara egenhändigt skrifvet af
jtestatrisen, och framtog ett bref till sig från grefvin-
nan, hvari samma handstil igenkändes.
Dr Siebold upprepade, såsom vittne, sin förra å
lembetsvägnar framställda åsigt, att grefvinnan dödt
jaf en invertes sjelfförbränning. Storhertigdömets
Sundkhetscollegium hade inståmt i samma förklarar-
de, och åberopat omkring 40 berättelser om dyliks
sjelfförbränningar.
Professorerna Liebig och Bischoff motsade dessa
händelser på anförda vetenskapliga grunder såsom
fysiskt omöjliga.
För at vinna någon upplysning i denna lärda
tvist, som här var för målets bedömande af vigt att
få sfejord, hade appellationsrådet Weiss, assisrättens
ordförande, låtit på anatomisalen i Darmstadt an-
ställa försök med förbränning af lik, dels medelst
kol, d:ls medelst sprit. Härvid hade försöket med
sprit verkat samma förändringar, som de på gref-
vinnans lik varseblifaa, och den slutsats hemtats, att
någon skulle kunnat med samma bränsle hinna in-
om en timma förbränna grefvinnans lik på det sätt,
som det visat sig vara när det arträffades.
Den tilltalade Henrik Stauff, bosatt i Kas-
sell, hade vid första frågan efter åtkomsten till
de smycken han innehaft, och som sedan igen-
känts för den aflidna grefvinnans, förklarat att
han fått en del af dem, och deribland en af
guld och platina legerad ring, i arf efter
sin hustru, som ägt den sedan år 1815, och
ett annat, nemligen ett armband af gul me-
tall, af sin dotter. Efteråt hade han ändrat
den sistnämda uppgiften, och sagt att armban-
det, jemte åtskillga bland juvelerna, hade
lemnats till honom af hans son Johan Stauff,
som åter sagt sig hafva fått dem till skänks af
sin husbonde, grefve Görlitz. (Man jemföre här-
med grefvens uppgift.)
Mollack, iuvelerare från Frankfurt, hörd som
vittne, intygade att det hos Henrik Stauff anträffade
armbandet hade blifvit af grefvinnan Görlitz köpt
hos vittnets far.
Myntrådet Reussler, hörd på ed, förklarade att
Henrik Stauffs hustru omöjligen kunnat, enligt Hen-
rik Stauffs uppgift, hafva ägt den af guld och pla-
tina legerade ringen sedan 48145, emedan man icke
den tiden kände sättet att legera dessa begge me-
taller. (Forts. följer.)