qvarlefvas ursprungliga beskaffenhet och de! förändringar den undergått. Man såg spåren änningen, och en remna, som redan vid liköppningen blifvit anmärkt. farmacevt och kemisk fabrikant, vittnade. tånd, hvari ban den 44 Juni 4847 fua-: aans skrifbyrå, samt de stycken af guld, ter och perlor — till en del förkolade —: hvilka men letat fram ur byråns aska, m. m.; äfvensom om den af Johann Steuff till grefven framburna sås, som af viltnet blifvit analyserad. I denna sås fanns spanskgrönt, hvars mängd af vittnet uppgzafs. Öfver divanen i grefvinnans kabinett fanns! poträtte: af d:r Balser, illa skadadt genom branden. Det uppvisades vid assisrätten, och derefter hördes såsom vittnen: D:r Heumann, d:r Balsers måg, hvilken genom derna slägiskap stått i relation till grefvinnanp (?). Han til spordes om hennes lynne, och förklarade att hon sturdom var så exalterad, att vanligt sundt förnuft had? svårt att följa hennes tankeflygt. För öfrigt had2: hon en jemua helsa och en sund och stark kroppsbyggnad. Vid anblicken af liket hade vittnet märkt ati dess tunga var mågot utskjuten utom munnen och svullen; vittnet bade med anledning häraf yttrat åt grefven, såsom ett slags tröst, att grefvinnan synies kafva omkommit genom gväfning. På särskilda frågor tillade d:r Heumann, att greftrott uppkommen genom ett slags svettning i följd af eldens verkan. Fricdårieh Wilhelm Ernst von Gör litz, ceremonimästare vid storhertigliga hessiska bofvet, svarade på de frågor, som domstolen framställde, hufvudsakligen följande: Den 15 Juni 1847, samma dag som olyckan timede, var vid hofvet stor middag, som räckte till klockan 7 e. m. Under hela tiden var grefve Görlitz dervid sysselsatt, såsom tjenstgörande ceremoni-! mästare, och kunde icke aflägsna sig förr än allt var slut, moi kl. 9 e m. Hemkommen fann han grefVvinnans rum stängda och sökte henne fåfängt i det öfriga huset. I fruktan att någon olycka träffat! henne skickade han kammartjenaren Johann 8tauff till låssmeden Borrasch, hvilken hade förfärdigat samtliga !åsarne, med begäran att genom hass försorg få ingången till grefvisnans våning uppdyrkad. Stauff återkom skyndsamt och sade, att hvarken smeden eller någon af hans arbetare funnits hemma. Under tiden hade en svag röklukt börjat sprida sig i huset, och kort efteråt anlände menniskor från gatan, som förkunnade att eldsken syntes ifrån grefvinnans rum. Nu inslogos dörrarne och man fana grefvinnan död och halfförbränd, framför sin ännu brinnande skrifbyrå! Den sista gårgen grefven sig henne lefvande, var kort innan han for till hofvst, emellan kl. 42 och 4 på dagen. I flera år hade gceefvinaan undvikit alla bortbjudningar och gjorde sällan några besök om aftnarne; hemnes egna mottagningsrum voro alltid stängda. På hennes lik varseblef grefven blodfläckar vid halsen och fästade doktorerna Heumanns och Stegmayers uppmärksamhet derpå. Någon tanka på att hon någonsin velat förkorta sitt lif, har aldrig fallit honom in, hvarken nu eller förut. I den brända byrån fanns intet klingande mynt, men deremot visste grefven att grefvinnan hade, samma dag bon omkom, der inlagt förfallna rentekuponger till 300 floriners belopp, och att hon der förvarade juveler till omkring 50 000 francs värde. En del af dessa träffades i askar, men så skadade af elden, att de på sin höjd kunde vara värda 43 000 francs. Byrån låste grefvinnan alltid, när hon lemnade rummet. Bland de af embetsmyndigheterna för öfrigt i askam anträffade saker, som nu vid förhöret uppvisades, igenkände grefven såsom grefvinnans tillhörigheter nyckeln till Byrån, och bland de hos Heinrich Stauff i beslag tagna sakernå flera bland grefvinnans juveler och en henne tillhörig ring af en guldoch platinalegering, äfvensom ett armband af gul metall. De smycken, hvartill intet spår kunnat finnas i askan efter byrån,! uppskattade grefven till 20 louisdor. Han ansåg dem vara tillgripna mellan mordet och mordbranden; ty grefvinnan, som höll noggrann ordning på sina saker, hade aldrig nämnt att hon saknade någonting, och grefven ansåg det bortkomna följaktligen icke vara taget medan hon lefde. Att de kunnat tillgripas efter branden, och på sådant sätt komma i Heinrich Stauffs händer ansåg grefven omöjligt, emedan alla sakerna i rummet omedelbart sattes under offent-. ligt förvar. På frågor om hvad Johann Stauff haft att uträtta den 43 Juni, svarade grefven sig varit så långtifrån att misstänka honom, att grefven icke erinrar sig, hvad Johann förehaft, utom det nyssnämnda ärendet till smeden Borrasch. Det enda som efter olyckan. fästat grefvens uppmärksamhet i afeeende på Johann l: var, att han icke svarade på hvad som frågades ho-, nom, eller svarade förvändt. ; På fråga om grefven skänkt några smycken åt, Johann Stauff, förklarade han att när han gaf sitt tjenstfolk föräringar, så bestodode i penningar; men ; Å L l att skänka bort sin frus juveler hade aldrig fallit honom in. Orsaken, hvarföre grefven icke velat tillåta liköppningen, förklarade han vara den, att grefvinnan affordrat honom och fått det bestämda löftet, att hon aldrig skulle blifva dissekerad. Innan grefven efteråt ingaf sin ansökning om ran-, saknings anställande, hade väl han fattat några misstankar mot Johann Stauff; men han ansåg dem icke i tillräckligt grundade, för att föranleda någon angifvelse mot Johann, hvilken också fortfor att vara qvar å i grefvens tjenst. Johann ansågs först brottslig se-!7 dan erg befunnits lagd i den sås, som han inbu-, rit till grefven, samma deg eller dagen efter den, då I grefven tillkännagifvit för sitt folk att en ransakning skulle ofördröjligen anställas angående grefvinnans öd. Grefvinran Görlitz hade efterlemnat ett te! stamente, som upplästes. I detta hade honjo förklarat grefven för sin universalarfvinge. Hon ls yttrar sig deri om honom med de största lof-4 ord. Hon hade äfven gjort åtskilliga andra för-k ordnanden, bland annat om stiftelsen af enj? försörjningsanstalt, som skulle komma att kal; las Doktor Balsers stiftelse. Testamentet vari, för öfrigt så vida inbördes, att grefven skulle s för sin lifstid sitta i orubbadt bo. t Flera vittnen hördes, som sammanstämmande inp tygade att grefve Görlitz varit på hofvet vid den tid då katastrofen inträffade, och att han varit vidlt godt lynne hela tiden; men att han efter olyckshän-s elsen synts alldeles förtviflad. Bland dessa vittnen l omtalade legationssekreteraren de Ricon, att han varp rit till middagen på hofvet, och sett grefve von Gör-r litz der hela dagen, samt så jemnt upptagen mediä q p eg sin hoftjenst, att han bestämdt icke kunnat aflägsna sig derifrån innan allt var slut, sent på aftonen. Fru Kächler hade varit bekant med grefvinnan Görlitz sedan barndomen. Hon intygade att grefvinnan fått en utmärkt vårdad uppfostzan, att hon!V hade många kunskaper och talanger, samt var gudfruktig och VälgÖrande. men haga ac katoiot lynne