qvarlefvas ursprungliga beskaffenhet och de!
förändringar den undergått. Man såg spåren
änningen, och en remna, som redan
vid liköppningen blifvit anmärkt.
farmacevt och kemisk fabrikant, vittnade.
tånd, hvari ban den 44 Juni 4847 fua-:
aans skrifbyrå, samt de stycken af guld,
ter och perlor — till en del förkolade —:
hvilka men letat fram ur byråns aska, m. m.; äfven-
som om den af Johann Steuff till grefven framburna
sås, som af viltnet blifvit analyserad. I denna sås
fanns spanskgrönt, hvars mängd af vittnet uppgzafs.
Öfver divanen i grefvinnans kabinett fanns!
poträtte: af d:r Balser, illa skadadt genom
branden. Det uppvisades vid assisrätten, och
derefter hördes såsom vittnen:
D:r Heumann, d:r Balsers måg, hvilken genom
derna slägiskap stått i relation till grefvinnanp (?).
Han til spordes om hennes lynne, och förklarade att
hon sturdom var så exalterad, att vanligt sundt för-
nuft had? svårt att följa hennes tankeflygt. För öf-
rigt had2: hon en jemua helsa och en sund och stark
kroppsbyggnad. Vid anblicken af liket hade vittnet
märkt ati dess tunga var mågot utskjuten utom mun-
nen och svullen; vittnet bade med anledning häraf
yttrat åt grefven, såsom ett slags tröst, att grefvin-
nan synies kafva omkommit genom gväfning.
På särskilda frågor tillade d:r Heumann, att gref-
trott uppkommen genom ett slags svettning i följd
af eldens verkan.
Fricdårieh Wilhelm Ernst von Gör
litz, ceremonimästare vid storhertigliga hes-
siska bofvet, svarade på de frågor, som dom-
stolen framställde, hufvudsakligen följande:
Den 15 Juni 1847, samma dag som olyckan ti-
mede, var vid hofvet stor middag, som räckte till
klockan 7 e. m. Under hela tiden var grefve Gör-
litz dervid sysselsatt, såsom tjenstgörande ceremoni-!
mästare, och kunde icke aflägsna sig förr än allt var
slut, moi kl. 9 e m. Hemkommen fann han gref-
Vvinnans rum stängda och sökte henne fåfängt i det
öfriga huset. I fruktan att någon olycka träffat!
henne skickade han kammartjenaren Johann 8tauff
till låssmeden Borrasch, hvilken hade förfärdigat
samtliga !åsarne, med begäran att genom hass för-
sorg få ingången till grefvisnans våning uppdyrkad.
Stauff återkom skyndsamt och sade, att hvarken
smeden eller någon af hans arbetare funnits
hemma. Under tiden hade en svag röklukt börjat
sprida sig i huset, och kort efteråt anlände menni-
skor från gatan, som förkunnade att eldsken syntes
ifrån grefvinnans rum. Nu inslogos dörrarne och
man fana grefvinnan död och halfförbränd, framför
sin ännu brinnande skrifbyrå! Den sista gårgen
grefven sig henne lefvande, var kort innan han for
till hofvst, emellan kl. 42 och 4 på dagen. I flera
år hade gceefvinaan undvikit alla bortbjudningar och
gjorde sällan några besök om aftnarne; hemnes egna
mottagningsrum voro alltid stängda. På hennes lik
varseblef grefven blodfläckar vid halsen och fästade
doktorerna Heumanns och Stegmayers uppmärksam-
het derpå. Någon tanka på att hon någonsin velat
förkorta sitt lif, har aldrig fallit honom in, hvarken
nu eller förut. I den brända byrån fanns intet
klingande mynt, men deremot visste grefven att
grefvinnan hade, samma dag bon omkom, der inlagt
förfallna rentekuponger till 300 floriners belopp, och
att hon der förvarade juveler till omkring 50 000
francs värde. En del af dessa träffades i askar, men
så skadade af elden, att de på sin höjd kunde vara
värda 43 000 francs. Byrån låste grefvinnan alltid,
när hon lemnade rummet. Bland de af embetsmyn-
digheterna för öfrigt i askam anträffade saker, som
nu vid förhöret uppvisades, igenkände grefven så-
som grefvinnans tillhörigheter nyckeln till Byrån,
och bland de hos Heinrich Stauff i beslag tagna
sakernå flera bland grefvinnans juveler och en henne
tillhörig ring af en guld- och platinalegering, äfven-
som ett armband af gul metall. De smycken, hvar-
till intet spår kunnat finnas i askan efter byrån,!
uppskattade grefven till 20 louisdor. Han ansåg dem
vara tillgripna mellan mordet och mordbranden; ty
grefvinnan, som höll noggrann ordning på sina sa-
ker, hade aldrig nämnt att hon saknade någonting,
och grefven ansåg det bortkomna följaktligen icke
vara taget medan hon lefde. Att de kunnat tillgri-
pas efter branden, och på sådant sätt komma i Hein-
rich Stauffs händer ansåg grefven omöjligt, emedan
alla sakerna i rummet omedelbart sattes under offent-.
ligt förvar.
På frågor om hvad Johann Stauff haft att uträtta
den 43 Juni, svarade grefven sig varit så långtifrån
att misstänka honom, att grefven icke erinrar sig,
hvad Johann förehaft, utom det nyssnämnda ärendet
till smeden Borrasch. Det enda som efter olyckan.
fästat grefvens uppmärksamhet i afeeende på Johann l:
var, att han icke svarade på hvad som frågades ho-,
nom, eller svarade förvändt. ;
På fråga om grefven skänkt några smycken åt,
Johann Stauff, förklarade han att när han gaf sitt
tjenstfolk föräringar, så bestodode i penningar; men ;
Å
L
l
att skänka bort sin frus juveler hade aldrig fallit
honom in.
Orsaken, hvarföre grefven icke velat tillåta lik-
öppningen, förklarade han vara den, att grefvinnan
affordrat honom och fått det bestämda löftet, att hon
aldrig skulle blifva dissekerad.
Innan grefven efteråt ingaf sin ansökning om ran-,
saknings anställande, hade väl han fattat några miss-
tankar mot Johann Stauff; men han ansåg dem icke i
tillräckligt grundade, för att föranleda någon angif-
velse mot Johann, hvilken också fortfor att vara qvar å
i grefvens tjenst. Johann ansågs först brottslig se-!7
dan erg befunnits lagd i den sås, som han inbu-,
rit till grefven, samma deg eller dagen efter den, då I
grefven tillkännagifvit för sitt folk att en ransakning
skulle ofördröjligen anställas angående grefvinnans
öd.
Grefvinran Görlitz hade efterlemnat ett te- !
stamente, som upplästes. I detta hade honjo
förklarat grefven för sin universalarfvinge. Hon ls
yttrar sig deri om honom med de största lof-4
ord. Hon hade äfven gjort åtskilliga andra för-k
ordnanden, bland annat om stiftelsen af enj?
försörjningsanstalt, som skulle komma att kal- ;
las Doktor Balsers stiftelse. Testamentet vari,
för öfrigt så vida inbördes, att grefven skulle s
för sin lifstid sitta i orubbadt bo. t
Flera vittnen hördes, som sammanstämmande in- p
tygade att grefve Görlitz varit på hofvet vid den tid
då katastrofen inträffade, och att han varit vidlt
godt lynne hela tiden; men att han efter olyckshän-s
elsen synts alldeles förtviflad. Bland dessa vittnen l
omtalade legationssekreteraren de Ricon, att han va- rp
rit till middagen på hofvet, och sett grefve von Gör-r
litz der hela dagen, samt så jemnt upptagen mediä
q
p
eg
sin hoftjenst, att han bestämdt icke kunnat aflägsna
sig derifrån innan allt var slut, sent på aftonen.
Fru Kächler hade varit bekant med grefvinnan
Görlitz sedan barndomen. Hon intygade att gref-
vinnan fått en utmärkt vårdad uppfostzan, att hon!V
hade många kunskaper och talanger, samt var gud-
fruktig och VälgÖrande. men haga ac katoiot lynne