(Insändt från Westergöthland.) Prosten Sven Magnus Liedzen. Skara stift har nyligen gjort en stor, en oersättlig förlust genom prosten Liedzens död. Det finnes personer i lifvet, som under ett anspråkslöst yttre och ställde på en lägre punkt i samhället dölja inom sig de största skatter, dem en huld och frikostig natur tilldelat dem; en sådan person var prosten Liedzöen. Utrustad med ett ganska ljust och skarpsinnigt hufvud förenade han dermed det ädlaste bjerta, som klappade för allt ädelt och godt i menskligheten, som aldrig förnekade sig när det gällde att försvara sanning och rätt och med oemotståndlig styrka nedslog lögnen, fräckheten och hyckleriet, hvarest de vågade framträda. Anda ifrån barndomen var han alltid utmärkt såsom den främste bland sina kamrater i hulvud, i kunskaper och seder. Efter tagen filosofisk magistergrad, blef han prest och 1812 esqvadr.-predikant vid lifgardet till häst, hvilken befattning han innehade till 1820, då han blef kyrkoherde i Adelöf, under hvilken tid han såsom informator vistades i direktör Arfvidsons hus i Stockholm. 1832 blef han kyrkoherde i Larf och sluteligen kontraktsprost öfver Wilska kontrakt. Den 7 innevarande månad var hans dödsdag. Detta är den korta och anspråkslösa teckningen af honom. Detta och mycket mera har blifvit sagdt om ganska många, högst medelmåttiga personer och likväl gäller teckningen nu en utmärkt man, Prosten Liedzen var, såsom vi redan nämnt, utrustad med utmärkt hufvud, utveckladt och prydt af ganska grundliga och vidsträckta kunskaper både i den klassiska och moderna litteraturen. Horatius, Tacitus, Shakespeare, Schiller och Göthe kunde han mest utantill: han skulle med heder hafva beklädt en professorsstol i esthetiken; åt denna vetenskap lutade han hufvudsakligen. Prosten Liedzn samt expeditionssekreterarne Richert och Backman bar allmänheten att tacka för den goda öfversättningen på svenska af Sturleson, som utkom i Stockholm 1816 och följ. år. Detta oaktadt kunde han dock ej anses värdig ett förord att erhålla tbeologie doktorsvärdigheten vid sista promotionen inom denna fakultet, under det hans svåger prosten Afzelius i Alingsås, som gerna lät fem vara jemt inför de uppsatte, erhöll denna värdighet. Också väckte Liedzens förbigående vid detta tillfälle lika mycken förvåning som harm. Men Liedzn saknade just de egenskaper, smidighet och kryperi, som vid dylika tillfällen framför andra hugnas med utmärkelse. Det är sådana peccata omissionis et commissionis, som göra att hvarje man af sjelfständighet med åtlöje åser dessa dekorationer, som sökas blott af fåfängan och lycksökeriet. Prosten Liedzen var i sitt umgänge med menniskor mycket glad och treflig. Man behöfde icke många minuter vara i hans sällskap innan man fick skratta sig mätt. Infall, anmärkningar och anekdoter af den mest komiska natur haglade ifrån honom. Också var hans hus det trefligaste man kunde önska och eftersökt och besökt af alla, som kunde få någon anledning att helsa på der. Han är nu bortgången, den ädle mannen; men länge skall hans minne lefva inom Skara stift, och sent födes hans like. —— 0