öga, hvars brinnande blick var fästad på hennes ansigt hans läppar, på hvilka bekännelsen om hans kärlek sväl vade, hans röst, som i hennes närvaro darrade, hans hanc som, rädd-och försagd, syntes både söka och fly henne de förrådde hans varma kärlek, och Marie skulle icke vs rit qvinna, om hon ej kunnat förstå, huru älskad och til bedd hon var af Rolf. Ännu hade han aldrig vågat göl sin förklaring och derföre hade hon ingen rätt att drag sig undan för hans stumma böjelse. Hon tålte honol emedan han var så god, så ärlig, emedan modren gerr såg den hygglige arbetaren, hvilken efter förmåga bidrc att mildra hennes belägenhet. Hon teg i hans närvar emedan hon fruktade att ett samtal, sedan det väl blifv begynt, kunde göra honom än mera försagd. Bekantskape med Rolf hade varat längre än ett år; hon var van a dagligen se honom der på stolen, der han nu satt, mic emot henne, betraktande hennes utseende och glädjanc sig öfver denna anblick. Äfven i dag vågade hon knaj past tilltala honom och dock hade han gjort sig förtjej af hennes tacksamhet. Den arma Marie hade ett finkär sligt hjerta, ett medfödt sinne för det passande, hvilk alltid sammanfaller med det rent menskliga. Efter lång varig tvekan sade hon: Ni är så god; Rolf, men ock häftig. Jag blef nästa förskräckt då-jag såg eder i ett sådant raseri. Ohl, suckade machinarbetaren, hvilken talade så ty: som : möjligt för att icke väcka den sjuka och hvilken Maries ord trodde sig upptäcka. en förebråelse; jag he en förbannad hetta, som jag måste vänja mig af med. Man säger att de häftigaste. menniskorna äfven äro d bästar, svarade Marie och såg vänligt på honom med sir blå ögon. Ö, jag skulle önska att jag vore så god som ni, stam made machinarbetåren förlägen. Ni kan bedraga er; jag har ock mina fel Ni måste vara en engel, utropade Rolf, fattande hen nes händ, hvilken Marie icke vågade draga ifrån honom ja, ni måste vara en engel, Marie, ren och oskyldig. Hade machinarbetaren blickat upp, så hade han ick undgått att se den flammande rodnaden på Maries kinde och hennes stigande förlägenhet. Men Rolf var så för