kärner till hvad Pål eller Per tänker eller menar i den saken, och för hvilket hr B.upptråder såsom målsman, kan detta förnuft i hans bjerna nedlåta sig till ett sådant partijoller, att det inbillar honom; att alla, som försvara det bestående, äro oegennyttige, och alla, som önska ett nytt, äro egennyttige? Det heter eljest i både filosofi och religiönslära, att Gud ensam ser till uppsåtet; men hr B. på sin kammare i Upsala, han känner skälet till menniskornas handlingar bättre än de sjelfva. Att han verkligen tror sig om detta, skola, vi få se längre fram. Emellertid undre vi, hvad hr B. skulle tycka om, så framt han nedlåter sig till ett rent menskligt tycke; till en känslå af lust eller ölust, om vi sade, t.;ex. uti en aforism, med -pretention att dermed docera för allmänheten, att när hos vissa filosofer förnuftet Fill anses tala, så är det i sjelfva verket förbittringen och passionen som tala, och att just detta qui pro quo gör deras aforismer så hjertans -komiska? Saken förbättrades ej derigenom, att en stor mäng? menniskor komme att tro oss på våra or? och försäkrade sig hafva varseblifvit detsan -.:.: vårt -omdöme blefve i alla fall lika : aumant, emedan vi tillåta oss att döma öfver något, vi icke kur de känna, nemligen motiverna till hr B:s uppträdande. Annu ett eller annat taga vi oss friheten att rekommendera : till läsarens uppmärksamhet, hvilket vi göra utan farhåga för beskyllningen att rycka satserna :ur sitt sammanhang och framställa -dem isolerade,. Denna klagan kan förväntas af en filosof, minst en filosof som skrifver aforismer, då hvarje sats, utan afseende på sammanhanget, måste vara en sann sats i och för sig. Uti aforismer rörande förändrandet af folkrepresentationen i Sverige, säger han uti aforism. 11: Derför är detta representationssätt (det med 4 stånd) af alla det erda, som kan fullkomligt uppfylla det hufvudsakliga ändamålet för folkets representerande i staten, och strängt sagdt det enda, som verkligen motsvarar sin benämning af Folkrepre entation,. Vi föreställe oss, att, om tidningen Tiden, vore någorlunda allmänt spridd och icke hufvudsakligen stannade inom kotteriet till inbördes uppbyggelse, läsningen af ifrågavarande aforismer skulle på sitt vis väcka mycket uppseende i Sverige, och vi tycka oss just se, hvilka stora ögon de tänkande personer skulle göra, hvilka icke kände pr. B:s filosofiskt litterära verksamhet under de sednare åren. Men ännu större uppseende skulle aforismerna göra utom lands, förutsatt att de blefvo kända der genom öfversättning. 2) Utlandets tänkare och statsmän skulle förvåna sig öfver, att det behagat Försynen att, åtminstone hvad folkrepresentationen beträffar, låta, och det för ett och annat århundrade sedan, statsidealet förverkligas, och just i en vrå af Norden, i Sverige, hvilket lands innevånare, under det man hyst all aktning för deras allvar, redbarhet och kraft, likväl plägat anses alltid stanna något efter de förnämsta europeiska nationerna i bildning och utveckling. Ett sådant omdöme af en filosof, som det hvarom vi nyss talat, kan ej annat än hafva namnet odödlighet till följd: det är väl sannt, att pr. B. ej uppfunnit vår närvarande folkrepresentation, men han har likvisst upptäckt att.den är den bästa af alla, ja den enda absolut riktiga, och denna upptäckt Hår sin största märkvärdighet deraf, att den blifvit så sent gjord, ithy att vår närvarande folkrepresentation egt rum århundraden förr, än författarens skarpsinnighet skänkte Sverige ifrår gavarande aforismer. ; Skulle vidare någon uppkasta den frågan, huru det borde gå till, om tilläfventyrs ett riksstånd tillvunnit sig öfverdrifna och obilliga förmåner, så vet pr. B. råd äfven för sådant. Dessa förmåner böra icke borttagas eller mskränkas genom votering, nej, bevars! alldeles icke. Tvärtom bör man — ja! kan väl läsaren ana, hvad man egentligen bör? Jo! man bör borttaga sådana förmåner eller rättigheter endast och allenast genom framläggande: af klara och tydliga bevisn, att de icke äro förenliga med statens förnuftiga ändamiål Det är förunderligt, att den svenska Mationen ej sjelf hittills kommit på någonting så enkelt och naturligt! Det är oförklarligt, att man ännu icke kommit att undersöka ståndsrättigheternas natur, och kommit till en allmännare öfvertygelse om deras nytta eller skadlighet! Men, må så vara! Hvilken eller hvilka skola granska bevisen? Månne den eller de, som framlägga dem? De, för hvilka de äro framlagda? Åh, det behöfs ingendera. Se här, hvad som måste blifva en omedelbar följd af bevisens klarhet och tydlighet. I afor. 78 heter det nemligen, att efter framläggandet af sådana skäl ett stånd icke skulle vilja frånträda sin ditintills för laglig ansedda rätt, låter icke väl tänka sig, emedan dess medlemmar då utan tvifvel sjelfva måtte inse, att fördelen deraf vore skenbar, alldenstund det, som är skadligt för staten, också måste bli skadligt för dem sjelfvan. Ack, jal detta är nog sannt. Men ett missförhållande inom samhället kan nog räcka för dagar, för år, ja understundom för sekler, innan det förstör sig sjelft eller spränger samhället. Och så länge det bär sig, är det alltid bra att få qvarstanna i be