kärner till hvad Pål eller Per tänker eller
menar i den saken, och för hvilket hr B.upp-
tråder såsom målsman, kan detta förnuft i
hans bjerna nedlåta sig till ett sådant parti-
joller, att det inbillar honom; att alla, som
försvara - det bestående, äro oegennyttige, och
alla, som önska ett nytt, äro egennyttige? Det
heter eljest i både filosofi och religiönslära, att
Gud ensam ser till uppsåtet; men hr B. på
sin kammare i Upsala, han känner skälet till
menniskornas handlingar bättre än de sjelfva.
Att han verkligen tror sig om detta, skola, vi
få se längre fram. Emellertid undre vi, hvad
hr B. skulle tycka om, så framt han nedlåter
sig till ett rent menskligt tycke; till en kän-
slå af lust eller ölust, om vi sade, t.;ex. uti
en aforism, med -pretention att dermed docera
för allmänheten, att när hos vissa filosofer för-
nuftet Fill anses tala, så är det i sjelfva ver-
ket förbittringen och passionen som tala, och
att just detta qui pro quo gör deras aforismer
så hjertans -komiska? Saken förbättrades ej
derigenom, att en stor mäng? menniskor kom-
me att tro oss på våra or? och försäkrade sig
hafva varseblifvit detsan -.:.: vårt -omdöme
blefve i alla fall lika : aumant, emedan vi
tillåta oss att döma öfver något, vi icke kur de
känna, nemligen motiverna till hr B:s upp-
trädande.
Annu ett eller annat taga vi oss friheten
att rekommendera : till läsarens uppmärksamhet,
hvilket vi göra utan farhåga för beskyllningen
att rycka satserna :ur sitt sammanhang och
framställa -dem isolerade,. Denna klagan kan
förväntas af en filosof, minst en filosof som
skrifver aforismer, då hvarje sats, utan afse-
ende på sammanhanget, måste vara en sann
sats i och för sig.
Uti aforismer rörande förändrandet af folk-
representationen i Sverige, säger han uti afo-
rism. 11: Derför är detta representationssätt
(det med 4 stånd) af alla det erda, som kan
fullkomligt uppfylla det hufvudsakliga ändamålet
för folkets representerande i staten, och strängt
sagdt det enda, som verkligen motsvarar sin
benämning af Folkrepre entation,. Vi före-
ställe oss, att, om tidningen Tiden, vore nå-
gorlunda allmänt spridd och icke hufvudsak-
ligen stannade inom kotteriet till inbördes upp-
byggelse, läsningen af ifrågavarande aforismer
skulle på sitt vis väcka mycket uppseende i
Sverige, och vi tycka oss just se, hvilka stora
ögon de tänkande personer skulle göra, hvilka
icke kände pr. B:s filosofiskt litterära verk-
samhet under de sednare åren. Men ännu
större uppseende skulle aforismerna göra utom -
lands, förutsatt att de blefvo kända der genom
öfversättning. 2) Utlandets tänkare och stats-
män skulle förvåna sig öfver, att det behagat
Försynen att, åtminstone hvad folkrepresenta-
tionen beträffar, låta, och det för ett och an-
nat århundrade sedan, statsidealet förverkligas,
och just i en vrå af Norden, i Sverige, hvil-
ket lands innevånare, under det man hyst all
aktning för deras allvar, redbarhet och kraft,
likväl plägat anses alltid stanna något efter de
förnämsta europeiska nationerna i bildning och
utveckling. Ett sådant omdöme af en filosof,
som det hvarom vi nyss talat, kan ej annat än
hafva namnet odödlighet till följd: det är väl
sannt, att pr. B. ej uppfunnit vår närvarande
folkrepresentation, men han har likvisst upp-
täckt att.den är den bästa af alla, ja den enda
absolut riktiga, och denna upptäckt Hår sin
största märkvärdighet deraf, att den blifvit så
sent gjord, ithy att vår närvarande folkrepre-
sentation egt rum århundraden förr, än för-
fattarens skarpsinnighet skänkte Sverige ifrår
gavarande aforismer. ;
Skulle vidare någon uppkasta den frågan,
huru det borde gå till, om tilläfventyrs ett
riksstånd tillvunnit sig öfverdrifna och obil-
liga förmåner, så vet pr. B. råd äfven för så-
dant. Dessa förmåner böra icke borttagas el-
ler mskränkas genom votering, nej, bevars!
alldeles icke. Tvärtom bör man — ja! kan
väl läsaren ana, hvad man egentligen bör?
Jo! man bör borttaga sådana förmåner eller
rättigheter endast och allenast genom fram-
läggande: af klara och tydliga bevisn, att de
icke äro förenliga med statens förnuftiga än-
damiål Det är förunderligt, att den svenska
Mationen ej sjelf hittills kommit på någonting
så enkelt och naturligt! Det är oförklarligt,
att man ännu icke kommit att undersöka stånds-
rättigheternas natur, och kommit till en all-
männare öfvertygelse om deras nytta eller skad-
lighet! Men, må så vara! Hvilken eller hvilka
skola granska bevisen? Månne den eller de,
som framlägga dem? De, för hvilka de äro
framlagda? Åh, det behöfs ingendera. Se här,
hvad som måste blifva en omedelbar följd af
bevisens klarhet och tydlighet. I afor. 78 he-
ter det nemligen, att efter framläggandet af
sådana skäl ett stånd icke skulle vilja från-
träda sin ditintills för laglig ansedda rätt, lå-
ter icke väl tänka sig, emedan dess medlem-
mar då utan tvifvel sjelfva måtte inse, att för-
delen deraf vore skenbar, alldenstund det, som
är skadligt för staten, också måste bli skadligt
för dem sjelfvan. Ack, jal detta är nog sannt.
Men ett missförhållande inom samhället kan
nog räcka för dagar, för år, ja understun-
dom för sekler, innan det förstör sig sjelft el-
ler spränger samhället. Och så länge det bär
sig, är det alltid bra att få qvarstanna i be-