en viss likhet: med ormens, samt utropade: Fördömda
ljusvän!. förbanvade kommunist! Vi tröffa hvarandra.n —
Derefter slog han hastigt igen dörren, störtade brumman-
de utför den mörka trappan till sina rum, och låste väl
igen sin dörr. s
Marie höll tillbaka Rolf, som viile springa efter, men
omsider lät lugna sig. Under hela uppträdet hade den
sjuka endast iakttagit en passiv roll. Pietisten, som plå-
gade henne, unnade hon af hbjertat en tilirättavisning, der-
före hindrade hon icke mschinarbetaren; men å andra si-
dan fruktade hon pietisten för den lilla summa, som hon
var honom skyldig.
Sedan den första vreden lagt sig, framträdde Rolf till
den sjukas läger och gaf henne den frukt; som han till
hennes förfriskning uppköpt af sin ringa sparpenning. Den
sjuka grep begärligt derefter och förde de svällande druf-
vorna till sina torra läppar. Hade Marie icke varnat
henne, så skulle hon på.en gång hafva uppätit hela för-
rådet. Sjuka likna i sådant fall barn och tänka icke på
framtiden. De sakna merändels sjelfbeherskningsförmåga
och kraft att inskränka sina begär. Afven själen är sjuk,
då kroppen lider. Menniskans egoism tilltager med hen-
nes lidande.
Knotande lät ändtligen den sjuka modren Marie gömma
den återstående frukten till morgondagen; derefter vände
den sjuka sig till väggen och somnade, sedan howen stund
fortfarit att beklaga sig öfver dottern, som icke unnade
henne någon glädje. I rummet hördes icke något ljud
utom hennes lätta, ofts albrutna andedrägt och det gamla
väggurets knäppande. Marie hade åter framtagit sin rit-
ning och Rolf flyttat sin stol närmare. Han satt tyst och
beundrande och såg på det besvärliga arbetet. Det var
hans lyckligaste tid... Då-shan om aftonen slutat sitt ar-
bete, gjort det sista hammarslaget, aflagt förskinnet och
renptvättat sina svarta, sotiga händer, då ilade han med
fördubblade steg den långa vägen endast för att få se
Marie.
Han talade litet och sällan; hans bjerta var för fullt.
De obildade arbetskarlen hade intet öfverflöd på granna
fraser. Han kände för djupt, för att gifva ord åt sina
känslor. Hvartill behöfde han ock språket? Hans bruna