träffade den rätta mannen, så kände sig dock Marie träffad i djupet af sitt hjerta och tårar nedrullade utför hennes sköna kinder. Mer behöfdes det icke för Rolf, hvilken tillbad flickan såsom ett helgon och hatade pietisterna; hvaremot han sjelf tillhörde de Halliska Ljusvännerna, byllande Uhlichs och Wislicens läror. Vredens åder uppsvällde genast hotande på hans breda panna; hans ögon blixtrade af raseri och nästan med ett steg stod han invid den bräckliga pietisten. Med sin hand, hvilken sjelf vil jernets! hamring erbållit stålets hårdhet, fattade han den erbarml.ge stymparen framtill i den gråa rockkragen och skakade honom, såsom stormvinden skakar en svag och murken trädstam. Ut med honom, han måste ut! röt Rolf. Han stryper mig. Släpp mig lös, för Guds skullb vrålade pietisten, hvars näsglas under striden nedföllo på golfvet. Gör honom ingenting, bad Marie, som höll Rolf i3 men. Gör er icke olycklig för min skull. Jag skall lära honom att skymfa en hederlig flicka. Han skall få bot för att komma tillbaka; den nedrige bofven skall af mig erhålla en minnesbeta, som han aldrig skall glömma ! utropade Rolf med en grof och dundrande stämma, som liknade åskan. a ,Lugna er, hviskade Marie. Skona min mor. Det kan komma folk, om ni icke upphör. i Mördare, röfvare! qved pietisten, hvilken Rolf under hela tiden hållit i kragen, dragande honom fram åt dörren. Ändtligen lyckades flickan att genom sina oaflåtlig: bemödanden blidka machinarbetarens vrede. På henne: böner släppte han sitt offer. Pietisten lutade sig för at upptaga sina näsglas. Hans bleka, smutshyade ansigte hade antoagii en vioet färg, hans grönaktigs ögon gåfvo hvassa ögonkast, ban: bröst sorlade och fragga syntes på bans bleka läppar. FI andades kort och hastigt. Några minuter förgingo, i han kunde samla sig; derefter linkade han fram til; dör ren. Hastigt fattade han i läset med sin ännu darrand hand, öppnade dörren och skyndade ut. Men innan har tillslöt dörren, stack ban åter in hufvudet, hvilket had