träffade den rätta mannen, så kände sig dock Marie träf-
fad i djupet af sitt hjerta och tårar nedrullade utför hen-
nes sköna kinder. Mer behöfdes det icke för Rolf, hvil-
ken tillbad flickan såsom ett helgon och hatade pietister-
na; hvaremot han sjelf tillhörde de Halliska Ljusvännerna,
byllande Uhlichs och Wislicens läror.
Vredens åder uppsvällde genast hotande på hans breda
panna; hans ögon blixtrade af raseri och nästan med ett
steg stod han invid den bräckliga pietisten. Med sin hand,
hvilken sjelf vil jernets! hamring erbållit stålets hårdhet,
fattade han den erbarml.ge stymparen framtill i den gråa
rockkragen och skakade honom, såsom stormvinden skakar
en svag och murken trädstam.
Ut med honom, han måste ut! röt Rolf.
Han stryper mig. Släpp mig lös, för Guds skullb
vrålade pietisten, hvars näsglas under striden nedföllo på
golfvet.
Gör honom ingenting, bad Marie, som höll Rolf i3
men. Gör er icke olycklig för min skull.
Jag skall lära honom att skymfa en hederlig flicka.
Han skall få bot för att komma tillbaka; den nedrige bof-
ven skall af mig erhålla en minnesbeta, som han aldrig
skall glömma ! utropade Rolf med en grof och dundrande
stämma, som liknade åskan. a
,Lugna er, hviskade Marie. Skona min mor. Det
kan komma folk, om ni icke upphör. i -
Mördare, röfvare! qved pietisten, hvilken Rolf un-
der hela tiden hållit i kragen, dragande honom fram åt
dörren.
Ändtligen lyckades flickan att genom sina oaflåtlig:
bemödanden blidka machinarbetarens vrede. På henne:
böner släppte han sitt offer. Pietisten lutade sig för at
upptaga sina näsglas.
Hans bleka, smutshyade ansigte hade antoagii en vioet
färg, hans grönaktigs ögon gåfvo hvassa ögonkast, ban:
bröst sorlade och fragga syntes på bans bleka läppar. FI
andades kort och hastigt. Några minuter förgingo, i
han kunde samla sig; derefter linkade han fram til; dör
ren. Hastigt fattade han i läset med sin ännu darrand
hand, öppnade dörren och skyndade ut. Men innan har
tillslöt dörren, stack ban åter in hufvudet, hvilket had