qvist i Upsala, som åtagit sig det förtroendes
fulla uppdraget att genomföra och systemati-
sera de å Örebro reformmöte såsom grundsat-
ser för en blifvande representationsreform an-
tagna hufvudpunkter, och söker, såsom det tyc-
kes, genom en rätt gripande samvetsfråga väcka
bemälte professor till besinning och förmå ho-
nom att, medan tid är, frälsa sig från ondo.
Det vore intressant, säger aforismernas förfat-
tare, patt veta, om och huruvida hr professor
Wingqvist, som åtagit sig att uppsätta en ny
representationsform för Sverige, verkeligen er-
känner eller förnekar hvad 8:de och 9:de af
dessa aforismer innehålla, samt huru och på
hvad sätt han tänker så ordna sin representa-
tion, att inga rättskränkningar och våldsamhe-
ter genom den kunna bli lagligen möjligan. Så
väl af detta som af notens öfriga innehåll, samt
för öfrigt af flera andra aforismer och punkter,
ser och erfar man, att förf. anser en represen-
tationsförändring, som börjar med ståndens upp-
lösning, för både moraliskt och juridiskt omöj-
lig. Den fråga, han ställer till hr Wingqvist,
torde i sjelfva verket, fast på ett förblomme-
radt sätt, vara ställd till regeringen, som i det
hvilande förslaget till representationsförändring
bekänt sig till grundsatsen om alliinna val
utan afseende på stånd eller klasser. ti! denna
hemliga afsigt med frågan kan man äga c!t slags
rätt att sluta af det klena vittsord, han i en
annan not tilldelar det hvilande representations-
förslaget.
Hvad hr prof. Wingqvist tänker om dessa
aforismer, om han läst dem eller icke, är oss
obekant; men vi; för vår del, kunne ej inse,
att de båda påpekade aforismerna, med sitt högst
allmänna innehåll, innebära något hinder för
hr. Wingqvist att utarbeta det förslag till re-
presentationsform för Sverige, hvilket han åta-
git sig att utarbeta. Vi föreställa oss, att nå-
gon hvar, som tänker på saken, vet att skilja
mellan rättigheter och rättigheter, sawmt förstår,
utan att känna det ringaste af vetenskapens
terminologi, att somliga rättigheter äro ovilkor-
liga och oföryttreliga, ndra vilkorliga, som
kunna afyttras eller borttagas. Men att stån-
dens rättigheter, på grund af någon deras för-
nufltighet, kunna vara ovilkorligt gifna eller be-
viljade, det återstår för hr B. att bevisa, om
han också tror detta redan vara gjordt. Det
är väl sannt, att de närvarande ståndens rät-
tigheter äro lagligen beviljade, det vill säga att
ett visst antal personer åf några serskilda klas-
ser sammanträdt på kallelse af några andra som
för tillfället hade makten i händerna, och att
en sådan församling beslutat den regeringsform
och representation som nu äger rum, samt att
detta beslut sanktionerades af folkets tysta sam-
tycke — ty härvid måste regeln: den som ti-
ger han samtycker, anses gälla; men vi skulle
förmoda, atti ifrågavarande och dylika fall det
lagliga icke är lagligt längre än tills det i lag-
lig ordning hunnit blifva ändradt, när den all-
männa viljan får tillfälle att uttrycka. sig. In-
gen lärer väl påstå att dessa rättigheter för
de fyra stånden att representera folkviljan
kunna vara orörliga och beviljade för evärd-
liga tider; ty utom det att lagstiftarne sjelfve
förutsatt behof af grundlagens ändring och
serskildt på samma gång med regeringsformens
stiftande erinrade om ett sådant behof hvad
representationssättet angick, så följer det af
sig sjelf, att äfven med förutsättning och er-
kännandevaf n historisk kontinuitet och stats-
Jifvetsöafbrutna utveckling, har hvarje gene-
ration al medborgare att närmast lagstifta för
sig sjelf, och kan icke förnuftigtvis lagstifta
för en kommande generation på annat sätt än
vilkorligt, det vill säga med den förutsättnin-
gen och i den ärliga öfvertygelsen, att hvad
den stiftar är så förnuftigt, så klokt och nyt-
tigt, att den med skäl och billighet kan för-
vänta att den kommande generationen, som
med förnuftets obestridliga rätt är den när-
mast berättigade granskaren af hvad den före-
gående generationen å förnuftets vägnar åtgjort
för staten i sitt skifte, af förstånd, klokhet och
tacksamhet. finner nödigt att vidblifva den re-
dan gjorda lagstiftningen och icke äger skäl
att frångå den. Med ett ord: den ena gene-
rationen kan endast vilkorligen lagstifta för
den andra. Eller åtager sig prof. B. att be-
visa motsatsen? Men-i fall han det icke kan
eller gitter, -så måste det stå fast, att om re-
geringen och folket kunna lagligen bevilja så-
dana rättigheter, som de ifrågavarande, så må-
ste de ock, genom en förändrad lagstiftning,
kunna: lagligen taga dem åter, utan att deri-
genom begå stöld eter våld. Man kan icke
tänka sig en större inkonseqvens, än den att
påstå, det en viss fraktion af ett lands invå-
nare, soml:ge valde af större eller mindre klas-
ser, andre kommande sjelfmant, skulle anses
befogade på en gång att gifva hela den dåva-
rande generationen en regeringsform, och till-
lika att beröfva alla följande generationer sam-
ma slags rättighet att förordna för sig.
Förf. tillåter sigäfven sådana aforismer som
denna (aforism. 16): Tvärtom (nemligen i
motsats till hvad som äger rum vid bevakan-
det af förnuftsenliga, intressen — ståndsin-
tressena, välförståendes) ligger alltid en mer
eller mindre medveten egennytta till grund
för det nu vanliga skriket mot ståndsintressena
i allmänhet;. För att nu ej fästa oss vid det
något enfaldiga och platta uti, att göra ett
slikt omdöme till en särskild aforism, fråga vi
endast, om en sådan försäkran är rätt hygglig
af en filosof eller honom värdig? Kan för-
nuftet, som i sin höghet och allmänlighet icke