— En stor del af Aftonbladets läsare har
förmodligen i sista thorsdagsbladet tagit kän-
nedom af berättelsen om ett af de exempel,
som ty värr alltför ofta vid våra underdom-
stolar förekomma på makars miss-sämja inom
äktenskapet, men hvartill vi icke kunna un-
derlåta att återkomma med ett par anmärk-
ningar. Denna händelse handlade om en handt-
verkare, som instämt sin hustru med yrkande
om skiljsmessa och tillvitat henne fylleri,
vårdslösande af barnen och andra svåra syn-
der och laster. Hustrun erkände, att hon,
för att döfva bekymren öfver mannens oor-
dentliga lefnad, hade brukat anlita flaskan,
men gjorde skriftligen en upprörande fram-
ställning af de förhållanden, som dertill för-
anledt henne. Ehuru hon deruti uppgaf mot
mannen en mängd grava omständigheter, så-
som att han under äktenskapet utom hus å-
,samkat sig ohyggliga sjukdomar o. d., medgaf
bon Jikväl, att de båda varit lika vållande till
osämjan och instämde i hans önskan om skiljs-
messan.
Här företer sig nu ett otvifvelaktigt exem-
pel, der båda makarna hafva en tydlig veder-
vilja mot hvarandra och deras sammanlefnad
icke kunde utgöra annat än en fortsait plåga
för båda, föranledande till oordentligheter och
till barnens vårdslösande,. Detta oaktadt bar
domstolen dömt dem att fortsätta äktenskapet.
Vår mening är här icke att klandra dom-
stolen, men väl att fästa uppmärksamheten på
det barbariska i en lag, som icke tillåter skiljs-
messa, äfven om båda makarna begära den och
hafva en bestämd vedervilja mot hvarandra.
Vi fatta ganska väl och gilla den omsorg hos
lagstiftaren, som gör det nödigt att icke efter
behag tillåta skillnad i äktenskap, der barn
finnas, utan att någonting regleras i afseende
på vilkoren för deras vårdande och uppfostran,
på det denna icke må falla kommunen tili
last, om det ock kan sättas i fråga hurudan
denna vård kan blifva i ett äktenskap, sådant
som det nyss beskrifna. Men det är svårt att
tänka sig något värre tyranni af lagen, än att
tvenne personer, som möjligen i ett ögonblicks
hänförelse ingått förening med hvarandra —
en handling, som icke beror af annat än deras
fria öfverenskommelse, ofta i en ålder, då åt-
minstone qvinnan ännu eger alltför liten er-
farenhet och menniskokännedom för att lugnt
kunna pröfva hvad inflytande ett ja kan hafva
på hela hennes framtida lefnad, skola genom
ett absolut tvång vara för hela lifstiden sam-
manknutne och sålunda beröfvade sin fria vilja,
äfven om de bada önska att upplösa detta band,
eller om endera genom sitt uppförande visar
sig ovärdig och olämplig till uppfyllande af
de heliga pligter, som utgöra grundvalen för
familjens bestånd och lycka, och att detta tvång
existerar äfven om äktenskapet är barnlöst,
med det enda undantaget om horsbrott är be-
gånget. Något sådant tvång känner icke Guds
lag, d. v. s. den heliga skrift, ifrån hvilken
kyrkan likväl bemtat sin åsigt om äktenska-
pets olöslighet. Detia förbållande, som kunde
belysas med bundradetals exempel af olyckliga
äktenskap, i hvilka dock särdeles den arma
ESS Er NNE SET ISTER