fördold skog, hvilka blifvit anbefallde, nu måste företagas, hvarföre hr E. anhöll attransakningen måtte få hvila under det dessa undersökningar verkställdes, på det att sedermera åtal om skogsåverkansförbrytelsen, så vidt den anginge de tilltalade, kunde anmälas till företagande i sammanhang med åtalet i öfrigt. Aktor begär jemväl uppskof för inkallandet af såväl de nu angifae flere medbrottslige, som vittnen, samt yrkar att de anklagade, och bland dem A—e, emellertid måtte förblifva i häkte. A—e bestrider detta yrkande och förklarar att hans person alltid skall vara att tillgå. Övrige tilltalade anföra att de ej gjort något ondt, att deras hus och hem stå öde, eller ock upptagits af inqvarteringar, så att deras närvaro der vore högst behöflig. emedan deras hustrur ej kunde sköta om allt eller reda sig på egen handp. Efter öfverläggning afkunnar rätten det beslut, att ransakningen åter, här å stället eller i dess närhet, skall förekomma den 48 dennes, dertill de nya svarapderne och vittnen skola iakallas m. m. Under åberopande af 5 uti Ridd. och Adelas privilegier, ansåg rätten sig för närvarande ej kunna bifalla yrkandet om häkte å A—e, som dock, vid hemtaingspåföljd, ålades inställelse, hvaremot de öfrige anklagade skulle fortfarande förblifva under behörig bevakning å stället. De anklagade synas blifva. mycket nedslagr:e. De förnya sina böner att blifva frie; men den obevekliga vakten bortför dem snart tiil deras gemensamma fängelse, just uti Simon Nilssons eget boningshus. Man har förnummit att, å andra orter, den föreställning gjort sig gällande, att invånarne i närgränsande byar och socknar skulle taga parti af de djerfva skogsåverkarne. Men denna föreställning är fullkomligt oriktig. Tvärtom råder bland allmogen mycken missbelåitenhet för skogens plundring, och hvilket är så mycket naturligare, som det egna inatresset måste önska bestånd af kronoskogen, hvarifrån årliga utsyniogar ske till den öfriga, nästan alldeles skoglösa orten. 1 NR SU