BERLIN OCH BRESLAU 1847—1849.)
Roman ar MAX RING.
FÖRRA DELEN:
MARIE.
ADOLPEUS HIRSCH.
Bon jour, lilla baron, utropade den moderna parve-
nyen till legationssekreteraren och utsträckte sin tjocka,
starka hand, som hotade att spränga det fina Wiener-
skinnet. Jag reste just nu förbi och ville se till huru
ni mådde.x
På en vink framtog Francois en elegant fåtölj, i hvil-
ken herr Adolphus Hirsch slog sig ned med efterhärmad
nonchalans, framstrickte sina korta tjocka ben och lekte
med den massiva guldkedjan, som hängde öfver den bro-
derade vesten.
Jag har icke seit eder på mycket länge,, anmärkte
legationssekreteraren. Det ser ut som om ni hade dragit
er undan från verlden. Man talar om en öm förbindelse.n
Talar raan talar mann, ropade den förtjuste bansiren
med det saligaste leende utbredt öfver sitt rosenröda an-
sigte, hvarvid hans små ögon sursmo i en förklarad glans.
aGud, man talar Om wigi, tillade ban efter en paus.
Man sakner er redan I du kretsar, hvarest man var
van att se 2der oftare.
Gud, ma miga, suckade bankiren, upplöst al
förtjusning; s dyraste baron, hvilken som saknar
mig. Skulle fru ven Banken, skulle hon? O Gudl!fram-
pu-tade bankiren, liksom utom sig. Omkring legationsse-
kreterarens läppar spe ie ett fint ironiskt drag.
Man hviskar historier om er, käre Hirsch; man kal
lar eder en liten Don Juan.v
— oGud, man kallar mig en Don Juan! Verlden vet så
jedes, hvad jag så länge bållit hemligt? Den eegant
verlden ner redan mitt förl till Eewina?
SHur te pi at en ni skall kunn
trå den a
MM
Vv
se