meer BERLIN OCH BRESLAU 1847—1549.) Roman är MAX RING. FÖRRA DELEN: MARIE. ,Men den är skör, sade jag till syster Agatha, skön som en liten lilja och dess blomkalk ser ut som en liten skål, full med välsmakande saft. Ack, jag skulle kunna älska hundtisteln, om jag ock visste, att den vore full af det värsta gift. Då fattade syster Agatba med häftighet min hand och tryckte den till sitt bjerta, och jag hörde hennes hjerta ander slöjan klappa högt med vilda slag, medan hon med våldsam smärta utropade: Ja man måste älska hvad man dock måste förakta!... Man miste älska hvad man måste förakta!! Härvid framträngde heta tårar från hennes milda ögon och nedrunno utför hennes bleka ansigte. Jag oförståndiga barn gret med och visste icke hvarför. I klestret ringde aftonklockan och vi måste gå. I kyrkan såg jag den arma systerns gestalt utsträckt på stengolfvet. Hor tycktes bedja innerligare än jag någonsin sett. Derpå stor hon upp och gick till privrinnen, med bvilken hon slö sig inne. Ira dagen berättades det att syster Agatha var sjuk och ? tosterläkaren tillkallades. Då man frågadt honom skakade han på hulvudet. Åtta dagar dereftel mottog hon sakratmenterna. Sedan hon fått nattvarder fick jag gå Ull henue. Hon sträckte åt mig den fine hvita, afmagrade banden, bvilken jag rikligen tuktade met mina tårar och öfver höljde med mina kyssar. Hon talad med ljuft leende om döden såsom om en kär vän, p hvilken hon lönge väntat och som nu lofvat att icke dröj länge. Hon berättade för mig om blommorna i himme len, om te sköna etheriska och flammande blommor, sor der ofvan bomstra, om de rosor som uppväxte af Frälsa rens bud, o:n litjestängeln i englarnes händer, om passion: blomrmorns, sm böra Herrans lidande i sin blomkrona.