meer
BERLIN OCH BRESLAU 1847—1549.)
Roman är MAX RING.
FÖRRA DELEN:
MARIE.
,Men den är skör, sade jag till syster Agatha, skön
som en liten lilja och dess blomkalk ser ut som en liten
skål, full med välsmakande saft. Ack, jag skulle kunna
älska hundtisteln, om jag ock visste, att den vore full af
det värsta gift.
Då fattade syster Agatba med häftighet min hand och
tryckte den till sitt bjerta, och jag hörde hennes hjerta
ander slöjan klappa högt med vilda slag, medan hon med
våldsam smärta utropade:
Ja man måste älska hvad man dock måste förakta!...
Man miste älska hvad man måste förakta!!
Härvid framträngde heta tårar från hennes milda ögon
och nedrunno utför hennes bleka ansigte. Jag oförstån-
diga barn gret med och visste icke hvarför. I klestret
ringde aftonklockan och vi måste gå. I kyrkan såg jag
den arma systerns gestalt utsträckt på stengolfvet. Hor
tycktes bedja innerligare än jag någonsin sett. Derpå stor
hon upp och gick till privrinnen, med bvilken hon slö
sig inne. Ira dagen berättades det att syster Agatha
var sjuk och ? tosterläkaren tillkallades. Då man frågadt
honom skakade han på hulvudet. Åtta dagar dereftel
mottog hon sakratmenterna. Sedan hon fått nattvarder
fick jag gå Ull henue. Hon sträckte åt mig den fine
hvita, afmagrade banden, bvilken jag rikligen tuktade met
mina tårar och öfver höljde med mina kyssar. Hon talad
med ljuft leende om döden såsom om en kär vän, p
hvilken hon lönge väntat och som nu lofvat att icke dröj
länge. Hon berättade för mig om blommorna i himme
len, om te sköna etheriska och flammande blommor, sor
der ofvan bomstra, om de rosor som uppväxte af Frälsa
rens bud, o:n litjestängeln i englarnes händer, om passion:
blomrmorns, sm böra Herrans lidande i sin blomkrona.