huru kan då ,insändaren förut snacka helt
annat, med en så lösläppad språksamhet, och
märker icke, att vi endast vidrört ett förbål-
lande, som är gilfvet, kändt och godkändt?
Vår oförmåga att rätt uppbära vår närva-
rande politiska minoritet, och den billiga akt-
ning, vi vise pluraliteten, har gått insända-
ren synnerligen till hjertat. I ett slags epi-
sod, vackert skrifven och i afsigt att en gång
för alla göra slut på pluralitetens anseende,
talar vår antagonist om Kossuth och Magya-
rerne, och kommer in på en sats, den vi i
vår uppsats icke vidrört och således icke kun-
nat hvarken gilla eller ogil!a, nemligen huru
liten pluraliteten är mot en stor mans kraftn.
Och efter en liten afhandling om förhållandet
mellan pluraliteten och den store mannen, ut-
ropar insändaren liksom för att vederlägga
något vårt påstående, som vore oriktigt: och
ändå säger Aftonbladet att de flesta rösterna
vid en votering om samhällsfrågor uttrycka
statens förnuft och vilja, så vidt som förstånds-
utvecklingen och bildningen fortgått till den
befintliga tidsperioden.
Hvad har väl ,insändaren här egentligen
velat säga? Uitryckte, efter hans mening,
Kossuth ungerska statens förnuft genom sina
propositioner å riksdagen blott och bart deri-
genom, att han gjorde dem? eller uttrycktes
detta folkförnuft först då, när riksdagsmajo-
riteten instämde i hans mening? Vi skulle tro
det sednare. Vann Kossuth riksdagsmajorite-
ter genom att slumpvis framkasta ett nyck-
fullt snilles glänsande hugskott, eller genom
att, med djup insigt af nationens tänkesätt,
kraft och behof, anslå dess hjertas strängar,
tillrycka sig dess sympatu? Vi skulle tro det
sednare. Blef Kossuth stor blott och bart ge-
nom sig sjelf, eller behöfde han dertill det
storsinta ungerska folkets medverkan? Ar
det sannolikt att Kossuth, lika visst som nu,
skulle hafva förevigat sitt minne, om han stått
i spetsen för t. ex. ryssar eller chineser? San-
nolikt icke.