var snart ute hos damerna, och med flytan-
de tunga deklamerade han det bekanta di-
stichoan:
Quando conveniunt Catharina, Margreta, Sibylla,
Colloquium faciunt et ab hoc et ab hac et ab illa.n
Det vill säga på danska, tillade han, så
mycket som: God morgon, mina tre gracer!
Det gläder mig att se edra förtjusande ansig-
ten och höra edra ljufliga röster.
Det är alitför fritt öfversatt, min herrels
sade den äldsta af dem; det heter egentligen:
Jag önskade ni vore der pepparn vexer, ni
tre sladderhönor! När ni kommer ihop, så kan
man mista örhinnan. — Märkte ni inte,sa-
de hon till de begge yngre, att han nämnde
oss hvardera vid namn?a
Jag hörde din systers och mitt, men icke
ditt, sade gr)sshandlarens fästmö.
pIcke det?, återtog den förra. Sibylla, det
är jag — det är ett hedersnamn, han ger
mig.
Farniente skrattade, fattade hennes händer
och sade: ,Min kloka Sibylla, för det infallet
måste ni ha er en sväng iluften. Med dessa
ord begynte han att valsa, och vaidhornisterne
att blåsa. Grosshandlaren oci löjtnanten följ-
de exemplet: den ene tog sin fästmö, denan-
dre sin syster. Innan jag visste ordet af, hade
Ludvig fattat mig om lifvet; och som han har
björnkrafter, ryckte han mig med sig, oaktadt
all mia motsträfvighet. Några hvarf gick det
temligen bra, men emedan bolsteinsk galoppad
icke är min sak, kommo vi snart från der
jemna bergsplanen ut i fjungen, och bums
tumlade vi öfver hvarandra. Blåsarne, som