till min röst, bevarat den i troget minne Det är således andra gången, suckade jag? som vi mötas och talas vid, utan attse hvarandra. Detta liknar verkligen ett österländskt ifventyr. Men desto häftigare längtar jag efter det ögonblick, då ni icke längre döljer ert ansigte. — Hon smålog bebsafullt, graciöst, som flickan hos den skälmen Flaccus, när hon i blindbocksleken fnisslar längst in i vrån: genom maskens munöppning såg jag tändernas glänsande perlrader, föreställde mig koralläpparna omkring dem och groparna i de rosenröda kinderna — jag glömde alldeles hvad jag ämnade säga. Hon tog ordet: Hvarföre skulle jag förstöra en illusion? Lit vårt äfventyr, som ni kallar det, förblifva hvad det är. Når en gåta är löst, intresserar den icke mera. Så snart masken är borta, skådar ni ett helt vanligt flickansigte. Nu deremot är er inbildningskraft artig nog att göra mig till en få från Caucasus eiler Ginistan: låt mig förblifva det — åtminstone tills väktaren ropar tolf och väcker er ur drömmenl, — Icke alla drömmar bedraga, svarade jag; de innehålla ofta sannfärdiga spådomar. — Sowue vent, sade hon, såsom det tycktes mig, helt likgiltig och tittade framför sig mellan maskerna, såsom om hon saknade någon. Jag kände mig litet stött, och anmärkte, att många sanningar verkligen voro af den beskaffenhet, att vi skulle önska dem vara drömmar, och att detta just vore fallet med den olyckliga händelse, som gaf anledning till vårt första möte. Hon såg åter på mig och sade: Olyck liga? — Ah, det ir sannt, ri vet förmodligen icke — Här kom en af herdarne ilande och ryckte henne med sig till angläsen, som just höll på att uppställas. Jag följde parei med ögonen och märkte icke, att min syster stod bredvid mig, förr än hon gaf mig ett slag med solfjädern och lät mig vet2, att hon icke var uppbjuden. Jag förde henne mekaniskt till de