till min röst, bevarat den i troget minne
Det är således andra gången, suckade jag?
som vi mötas och talas vid, utan attse hvar-
andra. Detta liknar verkligen ett österländskt
ifventyr. Men desto häftigare längtar jag ef-
ter det ögonblick, då ni icke längre döljer ert
ansigte. — Hon smålog bebsafullt, graciöst,
som flickan hos den skälmen Flaccus, när hon
i blindbocksleken fnisslar längst in i vrån:
genom maskens munöppning såg jag tändernas
glänsande perlrader, föreställde mig koralläp-
parna omkring dem och groparna i de rosen-
röda kinderna — jag glömde alldeles hvad
jag ämnade säga. Hon tog ordet: Hvarföre
skulle jag förstöra en illusion? Lit vårt äf-
ventyr, som ni kallar det, förblifva hvad det
är. Når en gåta är löst, intresserar den icke
mera. Så snart masken är borta, skådar ni
ett helt vanligt flickansigte. Nu deremot är
er inbildningskraft artig nog att göra mig till
en få från Caucasus eiler Ginistan: låt mig
förblifva det — åtminstone tills väktaren
ropar tolf och väcker er ur drömmenl, —
Icke alla drömmar bedraga, svarade jag; de
innehålla ofta sannfärdiga spådomar. — Sowue
vent, sade hon, såsom det tycktes mig, helt
likgiltig och tittade framför sig mellan ma-
skerna, såsom om hon saknade någon. Jag
kände mig litet stött, och anmärkte, att många
sanningar verkligen voro af den beskaffenhet,
att vi skulle önska dem vara drömmar, och
att detta just vore fallet med den olyckliga
händelse, som gaf anledning till vårt första
möte. Hon såg åter på mig och sade: Olyck
liga? — Ah, det ir sannt, ri vet förmodligen
icke — Här kom en af herdarne ilande och
ryckte henne med sig till angläsen, som just
höll på att uppställas. Jag följde parei med
ögonen och märkte icke, att min syster stod
bredvid mig, förr än hon gaf mig ett slag med
solfjädern och lät mig vet2, att hon icke var
uppbjuden. Jag förde henne mekaniskt till de