verkningssätt, för någon tid sedan till dåvarande kämnersrätten instämt några af svarandens arbetare för att såsom vittnen i detta hänseende höras, ehuru genom svarandens omtanka, äfven detta försök misslyckats, hvaraf allt svaranden drog den slutsats att käromålet mindre härledde sig af grundade lagliga skäl, än af begär, att på hvad sätt som helst, vinna kunskap om svarandens sätt att tillverka blyhvitt; och fortfor svaranden derför att vägra alla upplysningar angående omtvistade fråga. Käranden åter anförde att då svaranden medgifvit sig begagna det af käranden uti dess till konglk kommersekt ollegium a.iemnade beskrifning uppgifne sätt, ehuru svaranden påstått sistnämnde sätt endast utgöra de allmänna principerne för all tillverkning af blyhvitt, hvilken tydning käranden likväl bestred böra gifvas detsamma, samt då svaranden icke öfverklagat det af käranden erhållna patentbref, hvilket numera erhållit laga kraft, ansåg käranden häraf ovilkorligen följa, att han med andras uteslutande egde använda hvilketdera af de trenne sätt hvarå han erhållit patent, hvarföre ock då svaranden medgifvit sig begagna ett af ofvanomförmälde sätt, käranden, som vid slikt förhållande, ansåg ästadkommande af bevisning derom å kärandens sida icke erfordras, fortfor att yrka bifall till käromålet, samt önskade slutligen få till svaranden framställd frågan huruvida han ville meddela upplysning om huru stor qvantitet blyhvitt af honom tillverkats sedan den 20 Febr. sistl. år, eller den dag det af käranden erhållne patent tagit sin början. Den 11 Februari. S. D. Efter upprop lät rådstufvurätten sig åter förekomma — — — målet emellan handlanden Carl Reinhold Löthman — — — samt herr professoren N. A. Wilander, — — — angående ansvar för intrång uti patenträttighet, dervid parterna personligen tillstädeskommo, äfvensom till vittnen åberopade grosshandlanderne Fredrik Hedenberg och Frans Schartau samt arbetskarlarne Hans Peder Jenssen och Johan Pettersson iakttogo inställg!se, hvaremot verkmästaren Andersson jemte arbetskarlarne Gustaf Andersson och Bergström äfvensom grosshandlanden Settervall, hvilka uti ofvan uppgifne hänseende jemväl blifvit till rätten inkallade samt enligt vederbörande stadsbetjentes intyg med kallelsen anträffade, nu uebefves — — — — — — — — Sedan det vid föregående rättegångstillfälle uti målet förde proiokol! blifvit uppläst och af parterne lemnadt utan anmärkning. anhöll svaranden att få till kärandens besvarande framställd den frågan, huruvida icke käranden tillkännagifvit, att han vid sin blifvande fabrik skulle komma att följa ett mera fullständigt sätt att gå till väga i afseonde på tillverkningen, än som pu af svaranden begagnades; hvarefter, sedan denna fråga blifvit af käranden framställd samt denne vägrat att härutinnan ingå i svaromål, hvarunder, till bestyrkande af sin uppgift i detta afseende, inlemnsade ett från käranden svaranden tillhandakommet bref af följande innebåll: Herr professor Wilander! I följd af Tit:i till mig yttrade åsigt, att icke mer än en blyhvitts-fabrik kan här i landet ega bestånd och då jag vidare tager i betrsktande att Tit. är den enda, som är berättigad till ect omdöme i detta fa!l, såsom varande den enda som i detta land förvärfvat någon egentlig erfarenhet i denna produktion, så vill jag härmed underrätta Tit., att det är mitt fullkomliga allvar att här i riket producera den qvantitet blyhvitt, som erfordras för att tillfredsställa behofvet, och som, enligt Tit:i egen och min åsigt, icke tvenne fabriker kuana bestå, anser jag att det blir min som blir berättigad till allmänhetens ynnest, på den grund att jag kommer att der följa en mera fullkomlig process vid beredningen än hvad sow följes i den närvarande, hvarföre jag alltid skall kunna undersälja och till en början äfven åtnöja mig utan förtjenst. Jag anser mig äfven skyldig att underrätta, det jag, med stöd af min patenträttighet, uteslutande eger rättighet att i åtta års tid här i riket tillverka blyhvitt, enär sättet, som är uppgifvet i miit patentbref, lyder sålunda: Bly i hvilken form som lämpligast finnes för verkan af ättiksyra, kolsyra, ånga eller någon syra, som bildar et lösligt salt, och som tiden nu är ute för klander å min patenträttighet, är den laga kraftvunnen och får af mig tillgodonjutas, hvilket icke varit fallet om klander blifvit anfördt inom den i patentstadgan föreskrifne tid, hvarföre all den blyhvitt, som blifvit tillverkad vid Tit:i fabrik sedan den 28 Oktober, kan af mig lagligen göras anspråk på, såsom min tilltörighet, men från hvilka obehagliga mått och steg jog hoppas blifva förskonad. På grund af hvad jag här anfört hoppas jag, att Tit., jemte sina medintressenter, lyssnar med förstånd till mitt resonnement, och skulle, emot all förmodan, detta icke vara fallet, får Tit. underkasta sig dess följder. Emotseende Tit:i svar härå innan fredags morgon klockan tio, tecknar jag, högaktningsfullt, C. R. Löthman. !4,, 49. JM 48 Handtverkaregatan., Efter uppläsande ef denna handling och då käranden i anledning deraf förklarade, att han vidgick såväl att han författat densamma, som ock att densamma uttryckte en del af hans åsigter uti förevarande ämne, yttrade svaranden vidare: att då följaktligen, enligt ordalydelsen i brefvet, det sätt att gå till väga vid tillverkning af blyhvitt, hvilket käranden ämnade begegna, vore af fullständigare beskaffenhet än det svaranden nu följde, hvaraf obestridligen kom, att det jemväl b!efve ett annal sätt än svarandens nu och alliid begagnade, ansåg svaranden vara tydligen ådagalegdt, det käranden ej haft fog till denna af honom började rättegång, hvadan han fortfarande önskade blifva från käromålet befriad. Käranden bestred denna svarandens förklaring af ordalsgen uti oftanämnde bref samt förklarade, att sättel vore detsamma, ehuru det kunde på flera olika sätt begagnas, samt anhöll fortfarande om vittnesförhör med närvarande personer; och då med anledning häraf fråga uppstod om jäf emot grosshandlanderne Schartau och Hedenberg samt arbetskarlarne Pettersson och Jenssen, förklarade svaranden att han, vid det förhållande awt bemälde Schartau och Hedenberg voro förläggare till den fa brik, hvarest svaranden tillverkat den blyhvitt, som nu vore föremål för åtal, och således kunde af målets utgång vänta nytta eller skada, ansåg dessa tvenne vittnen vara jäfviga att vittna i målet. Grosshandlanderne Schartau och Hedenberg medgåfvo svarandens ofvanantecknade uppgift vara med sanna förhållandet öfverensstämmande, hvilket käranden icke heller kurde förneka; och upplyste ar——— AOI ORORRRRRRRRRRRRRRRR