; rtröffligt passande; denna inrättning heter på
deras diplomatiska språk en förenkling f den
fordna Tyskz Förbundsdagen; och härvid tve-
ka de cktke att påstå sig sjelfva hafva stadnat
qvar på den fordna rättsgrund, som Preussen
deremot säges hafva öfvergifvit. ÅA en annan
sida vill Osterrike ej låta Preussen tränga ut
sig ur Tysk!and, och pistår sig härvid äfven
hafva stadnat qvar på nyssnämnda gamla rätts-
grund. Ryssland räcker det handen, under
yrkasde att 1815 års traktater måtte respek-
teras och upprätthållas, och en Europeisk kon-
gress få ordna Tysklands gemensamma förbål-
landen. Rhenska Förbundets konungar föreslå
derömot ett tysktfursemöte i Dresden. Men
Preussen och dess bundsförvandter — de små
furstarne som räddat sig under dess örnvin-
gars skugga — påstå lika oförskräckt, att äf-
ven de icke vilja annat än gammal rätt: att
äfven de hafva sina förbundspligter för ögo-
nen, och att hvad de fö etaga är vida skildt
ifrån all revolutionär mening.
Så!unda hafva vi nu det egna skådespelet
att alla dessa kabinetter enhälligt påstå sig
hafva stadnat qvar på den gamla rättsgrunden,
medan de splittrat sig i fiendtliga partier, af
hvilka hvart för sig taga tyska folkets sympa-
tier i anspråk, hvart för sig bedyrar sig handla
för foikets sanna frihet och för det gemen-
samma fäderneslandets välfärd, och hvart för
sig beskyller alla de öfriga, att af ärelystnad
och dynastiskt egoistiska bevekelsegrunder be-
drifva ofog och trolöshet.
Ett särskildt kabinettsparti tillställer Hanno-
ver, och sannolikt sluta sig Kurhessen och
Oldenburg snart till detta. Hannover och Kur-
hessen vilja helt enkeit återställa den gamla
Förbundsdagen och dervid anordna allenast en
och annan gemensamt öfverenskommen förän-
dring. Detta är åtminstone öppet och ärligt
språk; ty i sjelfva verket vill hela det öfriga
sällskapet icke heller någonting annat. De
bilygas blott ännu — på sätt Augsburgs All-
gemeine Zeitung nyligen yttrade — men de
skola snart ha lyckats att qväfva denna blygsel.
Under tiden är dock tillståndet nu sådant i
Tyskland, att ingen menniska kan gissa huru
der kommer att se ut fyra veckor efteråt. På
verkligt krigsutbrott tror Jikväl ingen der.
Österrike, Ryssland och Frankrike fortfara med
förkuvnandet af sina frediiga afsigter; och i
följd häraf hafva reserverna vid största delen
af våra regementer blifvit hemförlofvade. Men
huru de fiendtligt emot hvarandra uppträdande
interessena skola fredligt förlikas, det är ialla
fall gåtan. Wärtembergska sändebudets afresa
från Berlin betyder härvid föga; det har icke
skett för annat än en familjtvist emellan de
begge konungahusen; och i sjelfva verket är
hela den nu pågående tyska komedien icke
någonting vidare. Diplomaterna täfla härmed
blott om hvem som skall draga bästa vinsten
af speiet, och huru man skall kunna bevilja
folket så litet som möjligt, till dess fullstän-
diga för!yckligande. Ty att demokratien må
ste förtrampas derom är dem emellan icke
minsta tvist, likasom ej helier derom, att hvad
helst som än må beviljas och oktrojeras, den
monarkiska suveräniteten icke dervid får äf-
ventyra den al!draringaste afkortning.
Jag har förut nämnt min öfvertygeise att
våra furstar, oaktadt alla sina dynastiska de-
monstrationer, skola sluta med återställandet
af vår gamla Tyska Förbundsdag, och att detta
blir den trassliga farsens sista akt — likväl så,
att man ärnar passa på tillfället att mediati-
sera småfurstarne, i följd af deras synbara oför-
måga ait tygla demokratien — samt att Öster-
rike och Preussen skola broderligt räcka hvar
andra handen härtill, och Tsaren läsa sin pon-
tifikala välsignelse öfver alltsammans. Denna
utgång synes mig ännu den sannolikaste och
snaraste, så framt ej sådana utomordentliga
händelser mellankomma, som draga ett streck
öfver ai! mensklig beräkning. På någon san-
ning i det konstitutionella systemet: på någon
förnuftsenligt betryggad frihet eller ordning;
är härvid ej att tänka. I Europa finnas för
närvarande blott få stater, som äga något sannt
konstitutionellt samhällsskick. England står
härvid ännu alltid främst, i trots af alla sina
sociala orimligheter. De der styrande låta miss-
nöjet aldrig komma så långt som till revolu-
tion, emedan der oupphörligt reformeras, och
styrelsen sjelf omsorgsfullt utspanar hvarje för
stunden oafvisligt anspråk, för att sjelf gå allt
till mötes med ett medgifvanre, i form af för-
slag från dess egen sida. Tyskland kommer
deremot aldrig ur soldat- och polis-oket; Preus-
sens sednaste grundlag var ingen brittisk kon-
cession, tjenlig att betrygga regeringens fram-
tida ställning. Så länge freden räcker, går nof
allting efter beräkning; men första stöt, först:
olycka, är nog för att stjelpa alltsammans öf
verända. Och som det är i Preussen, så ä
det i hela Tyskland. Öfverallt samma vild
samt spända förhållanden: öfverallt samma full
komliga frånvaro af förtroende och pålitlighet
öfverallt samma djupa och odelade öfverty.
gelse att det närvarande omöjligen kan bär:
sig i längden.
Vår konungs personliga vilja och personlig:
politik äro skaparne af dessa preussiska oc
tyska förhållanden. Daningen bar skett mec
biträde af konungens närmaste förtrogne, h
von Radowitz. I detta bänseende står Preus
sen helt och bållet på gamla foten. Konun
gen skapar och upprätthåller sitt politiska sy
stam med hiträdae af nåcra få förtrogna. fram