tyckte det jag nu ändtligen borde kunna bryta min långa tystnad. Och hvad har du väl egentligen sett?, tillade han. — Detsamma som dux, svarade jag, luft och jord och vatten. — Men nun, återtog han, stirrar du helt mekaniskt på vildanden derner? i sjön. Du var visst med dina vidtutsväfvande tankar på Dover klint hos den gamle Gloster ?, — Ganska rigtigt,, sade jag; denne fiskare i sin båt ser verkligen icke större ut — — Låt honom nu sittal inföll ban, i det han räckte mig sin kikare; riktaden på flödbrädden der! Tror du vi få fremmande?, — Jag. kikade åt. det håll, dit han pekade, och såg: der en båt; icke långt ifrån land, som tycktes hålla kurs emot oss; den var full med menniskor, och tre gula hattar läto förmoda, att det fanns fruntimmer ombord..; Ludvig föreslog, att vi skulle afbida deras ankomst, änskönt det torde, bli sent innan vi kunde binna tillbaka till vårt herberge i Alling. Det vackra vädret aflockade mig lätt mitt samtycke. Skönare kunde vi aldrig ha önskat oss det. Solen var nära sin nedgång, men tycktes oss sjunka långsammare än vanligt, liksom om hon dröjde, för att längre få beskåda jordens herrlighet, ett verk af hennes egna allsmäktiga strålar. Alla vindar hade gått till hvila; intet blad;:intet strå rörde sig. Sjön var en spegel, hvari den motliggande trakten fördubblade sina ängar, lundar och hus. I dalarna vesterut uppstego enstaka rökpelare från de rcellan träden fördolda kolmilorna och byddorna. Men så stilla det var i luften, så lifligt var det på jorden: mångfaldig fågelsång i skogen bakom oss, och framför oss lärkornas vexlande kärlekstoner, som svarade hvarandra från enbuskarna ; från den vassbeprydda sjöstranden hördes vildändernas snattrande,. lommens och knipans skrik ; och längre bort den bemroende diskarens årslag och hans aftonpsalm. Till och med från motsatta stranden hördes bjordars