tyckte det jag nu ändtligen borde kunna bryta
min långa tystnad. Och hvad har du väl
egentligen sett?, tillade han. — Detsamma som
dux, svarade jag, luft och jord och vatten. —
Men nun, återtog han, stirrar du helt meka-
niskt på vildanden derner? i sjön. Du var
visst med dina vidtutsväfvande tankar på Do-
ver klint hos den gamle Gloster ?, — Ganska
rigtigt,, sade jag; denne fiskare i sin båt ser
verkligen icke större ut — — Låt honom
nu sittal inföll ban, i det han räckte mig sin
kikare; riktaden på flödbrädden der! Tror
du vi få fremmande?, — Jag. kikade åt. det
håll, dit han pekade, och såg: der en båt; icke
långt ifrån land, som tycktes hålla kurs emot
oss; den var full med menniskor, och tre gula
hattar läto förmoda, att det fanns fruntimmer
ombord..; Ludvig föreslog, att vi skulle afbida
deras ankomst, änskönt det torde, bli sent in-
nan vi kunde binna tillbaka till vårt herberge
i Alling. Det vackra vädret aflockade mig lätt
mitt samtycke. Skönare kunde vi aldrig ha
önskat oss det. Solen var nära sin nedgång,
men tycktes oss sjunka långsammare än van-
ligt, liksom om hon dröjde, för att längre få
beskåda jordens herrlighet, ett verk af hennes
egna allsmäktiga strålar. Alla vindar hade gått
till hvila; intet blad;:intet strå rörde sig. Sjön
var en spegel, hvari den motliggande trakten
fördubblade sina ängar, lundar och hus. I da-
larna vesterut uppstego enstaka rökpelare från
de rcellan träden fördolda kolmilorna och byd-
dorna. Men så stilla det var i luften, så lifligt
var det på jorden: mångfaldig fågelsång i sko-
gen bakom oss, och framför oss lärkornas vex-
lande kärlekstoner, som svarade hvarandra från
enbuskarna ; från den vassbeprydda sjöstranden
hördes vildändernas snattrande,. lommens och
knipans skrik ; och längre bort den bemroende
diskarens årslag och hans aftonpsalm. Till och
med från motsatta stranden hördes bjordars