hän lefvat sorglöst och lättsinnigt. Religionens heliga läror hade sällan utgjort föremål för hans eftertanke; men vid denna tid började hans begrepp att härutinnan väckas genom flitig läsning af åtskil liga religiösa ströskrifter och afbörandet af kristliga lärares predikningar. Ifrån denna tid tändes hos honom hågen att göra Herrans vilja och bibringa sina medmenniskor Christi kännedom, i hvilket afseende, och äfven ledd af längtan att återse sin fosterjord och anhörige, han 1839 öfvergaf sin ofvannämnda beställning och anlände höstetiden samma år till sin hembygd. Intill år 4842 sysselsatte han sig derstädes att hålla skola för barnundervisning; likasom han under samma tid deltog i åtskilliga religiösa sammankomster, hvarest han äfven höll föredrag i andeliga ämnen, utan att likväl ännu hafva afvikit från de af Lutherska kyrkan antagna dogmer. Sistnämnda år flyttade han till Götheborg, iogick sedan äktenskap med sin ännu lefvande hustru Ulrika Sofia Olsson, med hvilken han hittills icke haft något barn, och erhöll af amerikanska sällskapet The Seamens friends Society ett årligt arfvode af 100 dollars för att här i landet verka för sagda sällskaps ändamål, nemligen att, utan afseende å serskilda dogmer, bland sjömännen befordra en rent praktisk utöfning af kristendomens allmänna läror. Ar 4845 uppstod dock hos honom tvifvel om riktigheten af de lärosatser, han dittills bekänt. Efter trägea forskning under loppet af tvenne år så väl i Luthers och andra äldre och nyare theologers arbeten, som ock synnerligen i den Heliga Skrift, kom han omsider år 1847 till den fullkomligaste visshet, att då Barndopet ingenstädes i den Heliga Skrift blifvit befaldt, detsamma följaktligen vore ett blott menskligt påfund: att dopet således icke bör verkställas förinnan menniskan kommit till ful! insigt i Christi lära: att det då bör ske icke blott genom hufvudets öfvergjutande med vatten, utan medelst hela kroppens neddoppande deri: samt att likaledes den Heliga Nattvarden, för att efter Christi föreskrift värdigt begås, bör anammas endast bland lika tänhande och troende Christi dyrkare. Desse åsigter har han sedan dess omfattat med hela lifligheten af en djup och innerlig öfvertygelse, under bvilken han ock samma år låtit sig i Hamburg omdöpas och af det der stiftade baptistiska samfundet anatagas till äldste och lärare för baptisterne här i riket. För något brott hade han tiliförene aldrig varit tilltalad; men under en resa till Marks härad nvästliden nyårsafioa blef han såsom passlös häktad och afförd till Götheborg, der han likväl genast ställdes på fri fot. Beträffande det brott, för hvilket Nilsson blifvit tilltalad, uppgaf han: ait han i Berghems socken af Marks härad samt i Onsala och Wäårö pastorater i Halland, äfvensom i Carl Johans församling i Götheborg, men icke annorstädes, och bloti i mindre kretsar af på en gång fyra eller fem vänner framlagt till deras pröfning och besinnande sina ofvannämnda baptistiska lärosatser jemte skälen derför: att han dervid aldrig sökt locka eller öfvertala någon till deras antagande, lika litet som han, då han någon gång för flera personer hållit offentliga föredrag, vidrört sina serskilda meningar om dopet och den heliga nattvarden, utan då endast afhandlat frågor af vidsträcktare omfattning, ledande till befordran af kristlig kärlek och allmänt väl: att de bevis, han anfört för riktigheten af sina omförmälta lärosattser, likväl verkat dertill, att omkring 47 eller 48 personer af begge könen, dels i Götheborg och dels i ofvannämnde landsorter hyllat sig till desamma, hvaraf åter blifvit en följd, att desse personer bildat en serskild församling, hvars lärare han varit och i hvilken egenskap han jemväl till dem utdelat både dopet och den heliga nattvarden: att han aldrig uppmanat någon att icke akta på det lagliga presterskapets ord elier eljest afvika från den allmändva ordningen: att han icke af någon annan blifvit intalad eller förledd till sina ifrågavarande företag, hvilka endast hemtat sitt upphof från hans samvete och pligtkänsla och hvarmed ändamålet allena varit att meddela andra kunskapen om det rätta: att han erkände sig hafva den 4 Juli sistlidet år inför domkspitlet i Götheborg erbållit föreställningar om det falska i sina lärosatser och blifvit varnad mot deras vidare utspridande: att han likväl derefter på enahanda sätt som förut i sitt lärarekall fortfarit: att han äfven hädanefter, så länge han får i riket vistas, icke kan handla annorlunda: samt att han under utöfningen af sin lärarebefattning egt full kännedom om det straff, som borgerliga lagen stadgar för utspridande af villfarande lärosats. Så väl under berättelsen om sina lefnadsförhållanden, som vid afgifvandet af sina svar på domstolens frågor, dem Nilsson med lätthet uppfattade, bibehöll han samma lugn, som han vid första inträdet inför domstolen ådagalagt. Endast då han åtspordes om han visste det straff, som lagen stadgar för brott afifrågavarande natur, var hans jakande förenadt med en sinnesrörelse, som framkallade tårar i hans ögon. Hans yttranden voro alltid serdeles rediga, skiljde från allt ordprål, men någon gång blandade med bibliska språk. Hans uppförande var ödmjukt, allvarligt och hyfsadt. En djup och innerlig öfvertygelse syntes tala i hans ord. Vid ransakningstillfället inlemnade Nilsson et skriftligt anförande till hofrätten, hvari han säger: Såsom bekännare af den protestantiska läran, har jag, allt sedan Gud genom sin nåd fört mig till en sann kännedom och lefvande tro på hans son Jesum Christum, som skedde i året 1834, trott det vara, icke allenast min höga förmån, utan ock min ovilkorliga pligt, att söka sanningen ur dess egenteliga källa — den Heliga Skrift, som ju äfven af den Lutherska kyrkan erkännes vara grundregel för allt hvad som i religionen bör läras, tros och hållas. Följakteligen har studerandet af den Heliga Skrift blifvit mig allt mer och mer maktpåliggande. Eadast från den Heliga Skrift har jag inhemtat de lärobegrepp som jag håller. Jag erkänner derföre gerna, att jag på sednare åren genom läsandet af Nya Testamentet blifvit öfvertygad om riktigheten af de så kallade baptisternes åsigter angående dopet, Herrans nattvard samt christna församlingens orduande; och att jag icke allenast sjelf omfattat dessa lärobegrepp och låtit mig döpa, utan att jag äfven anser det vara min pligt att bibringa andra menniskor så väl i det ena som andra hänseendet rediga och skriftenliga begrepp om christna religionens lärdomar. Men aldrig har jag lackat någAan fill affall från hithaorslta kvretan — al.