hän lefvat sorglöst och lättsinnigt. Religionens he-
liga läror hade sällan utgjort föremål för hans ef-
tertanke; men vid denna tid började hans begrepp
att härutinnan väckas genom flitig läsning af åtskil
liga religiösa ströskrifter och afbörandet af kristliga
lärares predikningar. Ifrån denna tid tändes hos
honom hågen att göra Herrans vilja och bibringa
sina medmenniskor Christi kännedom, i hvilket af-
seende, och äfven ledd af längtan att återse sin fo-
sterjord och anhörige, han 1839 öfvergaf sin ofvan-
nämnda beställning och anlände höstetiden samma
år till sin hembygd. Intill år 4842 sysselsatte han
sig derstädes att hålla skola för barnundervisning;
likasom han under samma tid deltog i åtskilliga re-
ligiösa sammankomster, hvarest han äfven höll före-
drag i andeliga ämnen, utan att likväl ännu hafva
afvikit från de af Lutherska kyrkan antagna dog-
mer. Sistnämnda år flyttade han till Götheborg, io-
gick sedan äktenskap med sin ännu lefvande hustru
Ulrika Sofia Olsson, med hvilken han hittills icke
haft något barn, och erhöll af amerikanska sällska-
pet The Seamens friends Society ett årligt arfvode
af 100 dollars för att här i landet verka för sagda
sällskaps ändamål, nemligen att, utan afseende å
serskilda dogmer, bland sjömännen befordra en rent
praktisk utöfning af kristendomens allmänna läror.
Ar 4845 uppstod dock hos honom tvifvel om rik-
tigheten af de lärosatser, han dittills bekänt. Efter
trägea forskning under loppet af tvenne år så väl i
Luthers och andra äldre och nyare theologers arbe-
ten, som ock synnerligen i den Heliga Skrift, kom
han omsider år 1847 till den fullkomligaste visshet,
att då Barndopet ingenstädes i den Heliga Skrift
blifvit befaldt, detsamma följaktligen vore ett blott
menskligt påfund: att dopet således icke bör verk-
ställas förinnan menniskan kommit till ful! insigt i
Christi lära: att det då bör ske icke blott genom
hufvudets öfvergjutande med vatten, utan medelst
hela kroppens neddoppande deri: samt att likaledes
den Heliga Nattvarden, för att efter Christi föreskrift
värdigt begås, bör anammas endast bland lika tän-
hande och troende Christi dyrkare. Desse åsigter
har han sedan dess omfattat med hela lifligheten af
en djup och innerlig öfvertygelse, under bvilken han
ock samma år låtit sig i Hamburg omdöpas och af
det der stiftade baptistiska samfundet anatagas till
äldste och lärare för baptisterne här i riket. För
något brott hade han tiliförene aldrig varit tilltalad;
men under en resa till Marks härad nvästliden ny-
årsafioa blef han såsom passlös häktad och afförd
till Götheborg, der han likväl genast ställdes på
fri fot.
Beträffande det brott, för hvilket Nilsson blifvit
tilltalad, uppgaf han: ait han i Berghems socken af
Marks härad samt i Onsala och Wäårö pastorater i
Halland, äfvensom i Carl Johans församling i Gö-
theborg, men icke annorstädes, och bloti i mindre
kretsar af på en gång fyra eller fem vänner fram-
lagt till deras pröfning och besinnande sina ofvan-
nämnda baptistiska lärosatser jemte skälen derför:
att han dervid aldrig sökt locka eller öfvertala nå-
gon till deras antagande, lika litet som han, då han
någon gång för flera personer hållit offentliga före-
drag, vidrört sina serskilda meningar om dopet och
den heliga nattvarden, utan då endast afhandlat frå-
gor af vidsträcktare omfattning, ledande till befor-
dran af kristlig kärlek och allmänt väl: att de be-
vis, han anfört för riktigheten af sina omförmälta
lärosattser, likväl verkat dertill, att omkring 47 el-
ler 48 personer af begge könen, dels i Götheborg
och dels i ofvannämnde landsorter hyllat sig till de-
samma, hvaraf åter blifvit en följd, att desse per-
soner bildat en serskild församling, hvars lärare han
varit och i hvilken egenskap han jemväl till dem
utdelat både dopet och den heliga nattvarden: att
han aldrig uppmanat någon att icke akta på det
lagliga presterskapets ord elier eljest afvika från den
allmändva ordningen: att han icke af någon annan
blifvit intalad eller förledd till sina ifrågavarande
företag, hvilka endast hemtat sitt upphof från hans
samvete och pligtkänsla och hvarmed ändamålet al-
lena varit att meddela andra kunskapen om det rätta:
att han erkände sig hafva den 4 Juli sistlidet år
inför domkspitlet i Götheborg erbållit föreställningar
om det falska i sina lärosatser och blifvit varnad
mot deras vidare utspridande: att han likväl deref-
ter på enahanda sätt som förut i sitt lärarekall fort-
farit: att han äfven hädanefter, så länge han får i
riket vistas, icke kan handla annorlunda: samt att
han under utöfningen af sin lärarebefattning egt full
kännedom om det straff, som borgerliga lagen stad-
gar för utspridande af villfarande lärosats.
Så väl under berättelsen om sina lefnadsförhål-
landen, som vid afgifvandet af sina svar på domsto-
lens frågor, dem Nilsson med lätthet uppfattade, bi-
behöll han samma lugn, som han vid första inträdet
inför domstolen ådagalagt. Endast då han åtspordes
om han visste det straff, som lagen stadgar för brott
af- ifrågavarande natur, var hans jakande förenadt
med en sinnesrörelse, som framkallade tårar i hans
ögon. Hans yttranden voro alltid serdeles rediga,
skiljde från allt ordprål, men någon gång blandade
med bibliska språk. Hans uppförande var ödmjukt,
allvarligt och hyfsadt. En djup och innerlig öfver-
tygelse syntes tala i hans ord.
Vid ransakningstillfället inlemnade Nilsson et
skriftligt anförande till hofrätten, hvari han säger:
Såsom bekännare af den protestantiska läran, har
jag, allt sedan Gud genom sin nåd fört mig till en
sann kännedom och lefvande tro på hans son Jesum
Christum, som skedde i året 1834, trott det vara,
icke allenast min höga förmån, utan ock min ovil-
korliga pligt, att söka sanningen ur dess egenteliga
källa — den Heliga Skrift, som ju äfven af den
Lutherska kyrkan erkännes vara grundregel för allt
hvad som i religionen bör läras, tros och hållas.
Följakteligen har studerandet af den Heliga Skrift
blifvit mig allt mer och mer maktpåliggande. Ea-
dast från den Heliga Skrift har jag inhemtat de lä-
robegrepp som jag håller.
Jag erkänner derföre gerna, att jag på sednare
åren genom läsandet af Nya Testamentet blifvit öf-
vertygad om riktigheten af de så kallade baptister-
nes åsigter angående dopet, Herrans nattvard samt
christna församlingens orduande; och att jag icke
allenast sjelf omfattat dessa lärobegrepp och låtit mig
döpa, utan att jag äfven anser det vara min pligt
att bibringa andra menniskor så väl i det ena som
andra hänseendet rediga och skriftenliga begrepp om
christna religionens lärdomar. Men aldrig har jag
lackat någAan fill affall från hithaorslta kvretan — al.