oth för öfrigt varit ansedd såsom en man af Heder, bvilken troligen icke skulle vilja nedsödla sig genom deltagande i en tidning, hvilken går långt utanpå allt hvad man tillförene sett äfven inom den salarierade pressen, de egenskaper som sökas hos pennor, lejda till smutsigt arbete. Deremot torde en annan uppgift med något mera tillförlitlighet kunna återgifvas, nemligen att den bekanta politiske hvalfisken numera skall befinna sig i Morgonbladets hamn, eller med andra ord, att magister Johan Johanson nyligen skall hafva ingått såsom ständig medarbetare, ja till och med utgöra ett slags förstyre eller Öfverpontin derstädes. Man vill bland annat bevisligen igenkänna detta på en replik emot Aftonbladets artikel med titeln: Hvad har Svenska folket att hoppas af året 1830,, af den omständigheten, att samma artikel har en sådan mängd fortsättningar (nu den sjette eller sjunde), att ingen annan än berörda notabilitet anses kunna så uttänja ett ämne. Emellertid och då en större delaf publiken icke läser Morgonbladet, och sålunda icke heller är i tillfälle att göra sig en föreställning om dess karakter, är det måhända icke ur vägen att genom ett eller annat utdrag visa, huru berörda blad, medan det talar om tryckfrihetens missbruk och anfall på personligheter o. s. v. från den demokratiska pressens sida, sjelf fortfarande hufvudsakligen existerar för att kasta smuts på sina politiska motståndare och göra deras motiver misstänkta genom lögnaktiga insinuationer och kalomnier. Se här t. ex. ett stycke ur ett af de sednaste Morgon bladen: pSverges radikala tidningar söka sin styrka uti att på ett grofi och oförsynt sätt vädja till massans passioner; att utan minsta skicklighet eller konst i framställningen förvränga yttranden och förhållanden; att förföra sig på den anfallne såsom enskild man, atv släppa saken ur sigte för att gripa fast i personen och förfölja honom uti det aldra heligaste af hans enskilda lif, att på aila sätt blotta sin politiska motståndares fel och svagheter såsom priwat man och stt om den, allt detta oaktadt får orätt, — vända bort en allvarlig fråga med ett löjligt infall, så att den på sistone erhåller de skrattande på sin sidax. Iagen torde neka att det är endast och allenast på detta sätt, som Sverges mest lästa blad under sin tjugnuåriga tillvaro skött sin politiska afdelning. Detta gäller, såsom man ser, hufvudsakligen Aftonbladet, och är blott ett ibland de många nedsvärtningsförsök, som kunna nästan utan undantag framfetas i hvartenda nummer af den s. k. hofvets organ. Uti en annan artikel för sistlidne fredag, hvarest Morgonbladet framställde den förmodan att tidningen Folkets Röst i början icke haft den afsättning att den burit sig, yttras vidare: Återstår att veta, hvarest medlen tagas. Ett håll är kändt. Den man som blifvit rik på fronderiet och hos kvilken hvarje ordningens och samhällets fiende funnit en god vän med god kassa, har gifvit penningar jemväl åt detta företag.n Hvilken Morgonbladet än må mena med denne man, så finner man i allt fall tydligt hvilken grof anklagelse ligger uti det citerade stycket. För den stora allmänheten betyder allt detta ganska litet, sedan den en gång lärt käpna denna nedsvärtningstaktik; men den förefaller likväl anmärkningsvärd i samma min som den tidning, genom hvilken slika infamier utskickas, icke mera kan betraktas endast såsom utgående från en eller par enstaka individer, utan representerar ingifvelser från ett heit parti eller från patroner med större inflytelse.