drig försträcka honom penningar. Detta kunde väl anses såsom hårdt, men var dock ganska rätt; ty att hjelpa grefve B.... var det samma som att kasta sina penningar i hafvet. Deremot erbjöd han sig att, när som heldst, i sitt hus återtaga dottren, tillika med dess barn; men den unga grefvinnan motstodi det längsta och stretade med sitt olyckliga, på scener af den mest upprörande art så öfverflödande äktenskap det ena året efter det andra. Det var ingen uppoffring som hon icke gjorde, ingen förödmjukelse som hon icke underkastade sig för honom, som hon en gång så innerligen älskat, som var hennes inför Gud vigde make och hennes barns far. Andtligen, då dottren var på fjerde året gammal; var det slut med den stackars grefvinnans tålamod och hon beslöt att — mera för barnets, än för sin egen skull SO fAytta hemj till sin far. Här led-bon;: som; maff väl kan tänka, visst ingen brist, utan simmade, tvärtom, i öfverflödets sköte; men hon fann sig icke desto mindre ganska olycklig, äfven i barndomshemmet; ty grosshandlaren visade en sådan .oöfvervinnelig -afsky för-hennes: lila flicka, att han aldrig ville se henne, än mindre kunde någonsin tilltala barnet, ehuru mycket modren sökte att i den fördelaktigaste dager framställa dess skönhet och älskvärdhet. Grefvinnan fick således åtnöja sig med att endast på de stunder, då hon var isina rum och hennes far ej var närvarande, få vara mor, och hon var det då, i ordets älskligaste mening. Men ännu återstod för den beklagansvärda qvinnan en pröfning — större än alla dem hon hittills genomgått, och som rågade hennes lidandes kalk, så att den flödade öfver. Den lilla flickan, som fortfor att vara hennes afgud, blef, en afton, då grefvinnan med sin far bevistade spektaklet, på ett listigt sätt bortröfvad. Modren, som vid sin hemkomst sak