drig försträcka honom penningar. Detta kunde
väl anses såsom hårdt, men var dock ganska
rätt; ty att hjelpa grefve B.... var det sam-
ma som att kasta sina penningar i hafvet.
Deremot erbjöd han sig att, när som heldst,
i sitt hus återtaga dottren, tillika med dess
barn; men den unga grefvinnan motstodi det
längsta och stretade med sitt olyckliga, på
scener af den mest upprörande art så öfver-
flödande äktenskap det ena året efter det an-
dra. Det var ingen uppoffring som hon icke
gjorde, ingen förödmjukelse som hon icke un-
derkastade sig för honom, som hon en gång
så innerligen älskat, som var hennes inför Gud
vigde make och hennes barns far.
Andtligen, då dottren var på fjerde året
gammal; var det slut med den stackars gref-
vinnans tålamod och hon beslöt att — mera
för barnets, än för sin egen skull SO fAytta
hemj till sin far. Här led-bon;: som; maff väl
kan tänka, visst ingen brist, utan simmade,
tvärtom, i öfverflödets sköte; men hon fann
sig icke desto mindre ganska olycklig, äfven
i barndomshemmet; ty grosshandlaren visade
en sådan .oöfvervinnelig -afsky för-hennes: lila
flicka, att han aldrig ville se henne, än min-
dre kunde någonsin tilltala barnet, ehuru myc-
ket modren sökte att i den fördelaktigaste da-
ger framställa dess skönhet och älskvärdhet.
Grefvinnan fick således åtnöja sig med att en-
dast på de stunder, då hon var isina rum och
hennes far ej var närvarande, få vara mor, och
hon var det då, i ordets älskligaste mening.
Men ännu återstod för den beklagansvärda
qvinnan en pröfning — större än alla dem hon
hittills genomgått, och som rågade hennes li-
dandes kalk, så att den flödade öfver. Den
lilla flickan, som fortfor att vara hennes af-
gud, blef, en afton, då grefvinnan med sin far
bevistade spektaklet, på ett listigt sätt bort-
röfvad. Modren, som vid sin hemkomst sak-