biskop Fahlerantz ej kunna finna sig uti hvad alla andra haft att utstå i samma casus som han? Om bisk. Fahlcrantz Herdabref och huru det af pastorerne i Westmånland på många ställen blifvit emottaget, skulle jag kunna berätta dig många anekdoter. Presterskapet här i provinsen står icke på den låga ståndpunkt, som bisk. Fahlcrantz trott, när han kunde tillskrifva dem ett sådant skralt opus. Biskoparne Wijkman och Nibelius, jemte flere capitulares i Westerås, under hvilkas ögon detta stifts prester blifvit. uppfostrade och lefvat i decennier, voro inga theologiska skrymtare eller jesuitiska fantaster. Hvilka fel man än må tillägga den förre af nyssnämnde begge biskopar, så hade han åtminstone icke det, att ljuga i kyrkohistorien för att vinna sina syften. Han var visserligen en politisk ränksmidare, men likväl en man med hufvud, och som behandlade sitt stifts prester såsom tänkande och förnuftiga män. Bisk. Nibelius var också ingen nebulös och fumlig (?) karakter: hos honom fans ingen skenhelighet, han var rättfram och umgicks med sina prester alldeles icke som med narrar eller folkbedragare. Hvad han tänkte om Episkopatets helighet och nödvändighet för christendomen har man aldrig hört. Men det vissa är, att stiftets barn både under honom och hans företrädare lärde sig att vara kloka och förnuftiga menniskor, hvarföre också bland Westmanlands och Dealarnes presterskap inga sådana symptomer försports af ursinnighet, som på flera andra orter i Sverige gifvit beklagliga exempel på de extravaganser, hvartill menniskor kunna komma genom blindhet i kyrkans ämnen. Så anländer nu en mörk Upsaliens, en gammal phosphorist ), som vill påtruga presterna här i stiftet den ohistoriska satsen, att Episkopatet utgått från den Hel. ande, och att religion och christendom ej kunna bestå utan med denna längesen afdöda styrelseform. Om icke Påfvemakten, såsom uttryck af mörkret, den hierarkiska lögnen och vidskepelsen i godtycklig maktfullkomlighet, utgjort sjelfva den onda principen i församlingen, hvarföre blef den då förkastad, afdankad och bortröjd ur vår kyrka? Men hvad innefattar väl Episkopatet i sin grund annat än samma princip, ehuru isvagare mån, men alltid med en dylik tendens? När ädle och upplyste män sättas till detta embete, hvarpå man i Sverige har flere enskilda exempel, så mildras den skadliga inflytelsen; men det hinderliga mot förbättringar och reformer inom religionen och samhället, motståndet mot det andligas högre utveckling och förkofran, qvarstå alltid till någon grad, så länge mörkrets och vidskepelsens princip såsom sådan icke är undanröjd. Bland pastorerna på landet finnas väl kanske någre, som ödmjuka sig för Episkopatet, dels af slafsinne och egen sympati för godtycklighet och vidskepelse, dels af bemligt hopp atten gång sjelfve få beträda baalstrappan (?) upp till den feta maklighetens himmelrike; men i allmänhet stå kyrkoherdarne folket nära, älska upplysning och sanning, och skulle allmänt utmärka sig för ännu större välvilja och kraftigare handlingar till det helas bästa, om icke hemliga band omslingrade dem.