biskop Fahlerantz ej kunna finna sig uti hvad alla
andra haft att utstå i samma casus som han?
Om bisk. Fahlcrantz Herdabref och huru det af
pastorerne i Westmånland på många ställen blifvit
emottaget, skulle jag kunna berätta dig många anek-
doter. Presterskapet här i provinsen står icke på
den låga ståndpunkt, som bisk. Fahlcrantz trott, när
han kunde tillskrifva dem ett sådant skralt opus.
Biskoparne Wijkman och Nibelius, jemte flere capi-
tulares i Westerås, under hvilkas ögon detta stifts
prester blifvit. uppfostrade och lefvat i decennier,
voro inga theologiska skrymtare eller jesuitiska fan-
taster. Hvilka fel man än må tillägga den förre af
nyssnämnde begge biskopar, så hade han åtminstone
icke det, att ljuga i kyrkohistorien för att vinna sina
syften. Han var visserligen en politisk ränksmidare,
men likväl en man med hufvud, och som behand-
lade sitt stifts prester såsom tänkande och förnuftiga
män. Bisk. Nibelius var också ingen nebulös och
fumlig (?) karakter: hos honom fans ingen skenhe-
lighet, han var rättfram och umgicks med sina pre-
ster alldeles icke som med narrar eller folkbedra-
gare. Hvad han tänkte om Episkopatets helig-
het och nödvändighet för christendomen har
man aldrig hört. Men det vissa är, att stiftets
barn både under honom och hans företrädare
lärde sig att vara kloka och förnuftiga menniskor,
hvarföre också bland Westmanlands och Dealarnes
presterskap inga sådana symptomer försports af ur-
sinnighet, som på flera andra orter i Sverige gifvit
beklagliga exempel på de extravaganser, hvartill men-
niskor kunna komma genom blindhet i kyrkans äm-
nen. Så anländer nu en mörk Upsaliens, en gam-
mal phosphorist ), som vill påtruga presterna här i
stiftet den ohistoriska satsen, att Episkopatet utgått
från den Hel. ande, och att religion och christen-
dom ej kunna bestå utan med denna längesen af-
döda styrelseform. Om icke Påfvemakten, så-
som uttryck af mörkret, den hierarkiska lögnen och
vidskepelsen i godtycklig maktfullkomlighet, utgjort
sjelfva den onda principen i församlingen, hvar-
före blef den då förkastad, afdankad och bortröjd ur
vår kyrka? Men hvad innefattar väl Episkopatet i
sin grund annat än samma princip, ehuru isvagare
mån, men alltid med en dylik tendens? När ädle
och upplyste män sättas till detta embete, hvarpå
man i Sverige har flere enskilda exempel, så mildras
den skadliga inflytelsen; men det hinderliga mot
förbättringar och reformer inom religionen och sam-
hället, motståndet mot det andligas högre utveckling
och förkofran, qvarstå alltid till någon grad, så länge
mörkrets och vidskepelsens princip såsom sådan icke
är undanröjd. Bland pastorerna på landet finnas väl
kanske någre, som ödmjuka sig för Episkopatet, dels
af slafsinne och egen sympati för godtycklighet och
vidskepelse, dels af bemligt hopp atten gång sjelfve
få beträda baalstrappan (?) upp till den feta maklig-
hetens himmelrike; men i allmänhet stå kyrkoher-
darne folket nära, älska upplysning och sanning, och
skulle allmänt utmärka sig för ännu större välvilja
och kraftigare handlingar till det helas bästa, om
icke hemliga band omslingrade dem.