ARFTAGERSKAN. I
SKIZZ FRÅN GUSTAF III:S TIDEHVARF.
Van, som fru Wenner var, att alltid med
beredvillighet gå sin mans önskningar till mö-
tes, mottog hon den främmande ganska vän-
ligt, och han blef från den stunden en daglig
gäst i deras hus.
Mellan den knappt sjuttonåriga Henriette och
den tjugofyraårige Adolf Manner (så hette kan-
didaten) uppstod snart detta innerliga, varma,
på en gång fridfulla och oroliga, på en gång
oskyldiga och pasionerade, på en gång saliga
och melankoliska förhållande, som endast den
första kärleken kan alstra; då man är viss om
hvarandras hjertan, utan ait ens hafva yttrat
ett ord, då man jublar öfver att hafva funnit
hvad man åter darrar för att förlora — med
ett ord: detta underligt svärmande, på en gång
yrande och pjunkande tillstånd, då man tyc-
ke sig blott vilja dansa och 1, men i samma
ögonblick är färdig att gråta; då man grubblar
hela timmar på — man vet ej hvad; då man
är höjd med det närvarande, utan att ännu haf-
va hunnit så långt, att man begär något för
framtiden, och ändå känner inom sig en läng-
tan, som ingenting i verlden är i stånd att
tillfredsstä:la. Henriettes djupa sorg öfver dess
höge välgörares död, men ännu mer deröfver,
att han gick bort missnöjd med henne, för-
svann nu helt och hållet, ända till den sista
lätta dimman, som hittills hvilat tryckande
och kylig öfver hennes själ, och hoa blickade
med friska sinnen in i ung lomens och hoppets
rosengård, nu först varseblifvande den mor-
gondagg, som ännu låg glittrande öfver dess
ljusa vårgrönska. Adolf hade icke sagt ett
———
) Se A.B. N:is 65—67 69 och 70.