ARFTAGERSKAN. I SKIZZ FRÅN GUSTAF III:S TIDEHVARF. Van, som fru Wenner var, att alltid med beredvillighet gå sin mans önskningar till mötes, mottog hon den främmande ganska vänligt, och han blef från den stunden en daglig gäst i deras hus. Mellan den knappt sjuttonåriga Henriette och den tjugofyraårige Adolf Manner (så hette kandidaten) uppstod snart detta innerliga, varma, på en gång fridfulla och oroliga, på en gång oskyldiga och pasionerade, på en gång saliga och melankoliska förhållande, som endast den första kärleken kan alstra; då man är viss om hvarandras hjertan, utan ait ens hafva yttrat ett ord, då man jublar öfver att hafva funnit hvad man åter darrar för att förlora — med ett ord: detta underligt svärmande, på en gång yrande och pjunkande tillstånd, då man tycke sig blott vilja dansa och 1, men i samma ögonblick är färdig att gråta; då man grubblar hela timmar på — man vet ej hvad; då man är höjd med det närvarande, utan att ännu hafva hunnit så långt, att man begär något för framtiden, och ändå känner inom sig en längtan, som ingenting i verlden är i stånd att tillfredsstä:la. Henriettes djupa sorg öfver dess höge välgörares död, men ännu mer deröfver, att han gick bort missnöjd med henne, försvann nu helt och hållet, ända till den sista lätta dimman, som hittills hvilat tryckande och kylig öfver hennes själ, och hoa blickade med friska sinnen in i ung lomens och hoppets rosengård, nu först varseblifvande den morgondagg, som ännu låg glittrande öfver dess ljusa vårgrönska. Adolf hade icke sagt ett ——— ) Se A.B. N:is 65—67 69 och 70.