Ånn NRA SSR
ning med de vackraste presenter, regnade då
öfver den unga flickan.
Bellman, hvilken, såsom vi redan nämnt,
var högst missbelåten med att hans lilla få-
gel) — som han fortfor att kalla henne —
skulle engageras vid teatern, hade, mer än en
gång, tagit sig friheten göra kungen uppmärk-
sam på det oundvikliga förderf, som derstädes
väntade den arma lilla: likaså hade Badin gjort
— och det rätt dristigt ändå, äfven med fara
att falla i konungens onåd — dock allt förgäf-
ves. Gustaf ville icke höra på det örat; ban
prisade sin lycka att för scenen hafva funnit
en talang, som, om den blefve hvåd den syn-
tes lofva, en dag skulle fördunkla Europas mest
lofordade danserskor och genom sitt stora rykte
bidraga till sitt fosterlands ära — ty så be-
traktade Gustaf. III hvarje stor talang bland
sina svenskar, den måtte höra Mill hvilken
genre som heldst.
För Henriettes välmenande vänner var så-
ledes intet annat att göra, än att med smärta
draga sig tillbaka och anse den lilla såsom till
spillo gifven, då hon till deras och deras goda
hustrurs innerliga glädje började att sjelf känna
afsmak för sitt yrke och allt mer och mer ön-
ska, att hon sluppe framträda för en gapanide
allmänhet. Utan att förut hafva hvarken vå-
gat, eller ens velat göra henne uppmärksam på
de faror hon en gång skulle löpa, omfattade
de goda menniskorna nu tillfället att styrka
henne i hennes afsmak för teatern och hos
henne både nära och uppmuntra den allt mera
tilltagande smaken för huslighet och ett stilla
privatlif.
Andtligen hade, då den unga flickan fyllt
sitt fjortonde år, hennes ledsnad vid teatertil-
lorna och leda vid allt hvad som dermed stod
i förbindelse, nått sin högsta höjd och hos
henne stadgat det länge vacklande beslutet att
tala derom med kungen personligen. Hittills
hade fruktan att förtörna honom hållit henne
tillbaka, ty hon fruktade att synas otacksam
för den omsorg han slösat på henne, samt att
han äfven skulle yttra något sådant. För öf-
rigt insåg hon mer än väl, att då konungen