Ånn NRA SSR ning med de vackraste presenter, regnade då öfver den unga flickan. Bellman, hvilken, såsom vi redan nämnt, var högst missbelåten med att hans lilla fågel) — som han fortfor att kalla henne — skulle engageras vid teatern, hade, mer än en gång, tagit sig friheten göra kungen uppmärksam på det oundvikliga förderf, som derstädes väntade den arma lilla: likaså hade Badin gjort — och det rätt dristigt ändå, äfven med fara att falla i konungens onåd — dock allt förgäfves. Gustaf ville icke höra på det örat; ban prisade sin lycka att för scenen hafva funnit en talang, som, om den blefve hvåd den syntes lofva, en dag skulle fördunkla Europas mest lofordade danserskor och genom sitt stora rykte bidraga till sitt fosterlands ära — ty så betraktade Gustaf. III hvarje stor talang bland sina svenskar, den måtte höra Mill hvilken genre som heldst. För Henriettes välmenande vänner var således intet annat att göra, än att med smärta draga sig tillbaka och anse den lilla såsom till spillo gifven, då hon till deras och deras goda hustrurs innerliga glädje började att sjelf känna afsmak för sitt yrke och allt mer och mer önska, att hon sluppe framträda för en gapanide allmänhet. Utan att förut hafva hvarken vågat, eller ens velat göra henne uppmärksam på de faror hon en gång skulle löpa, omfattade de goda menniskorna nu tillfället att styrka henne i hennes afsmak för teatern och hos henne både nära och uppmuntra den allt mera tilltagande smaken för huslighet och ett stilla privatlif. Andtligen hade, då den unga flickan fyllt sitt fjortonde år, hennes ledsnad vid teatertillorna och leda vid allt hvad som dermed stod i förbindelse, nått sin högsta höjd och hos henne stadgat det länge vacklande beslutet att tala derom med kungen personligen. Hittills hade fruktan att förtörna honom hållit henne tillbaka, ty hon fruktade att synas otacksam för den omsorg han slösat på henne, samt att han äfven skulle yttra något sådant. För öfrigt insåg hon mer än väl, att då konungen