Hvem som ppå befallning, skulle vilja gå till Elysee för att uppvakta. Sedan några af den lägre militären (enligt Patrie, 84 personer) deltagit i hyllningen vid Juli-petlaren åt de Februarifallne, så hafva en hop rykten blifvit utspridda, att bland de på gtället nedlagda kransar och andra saker äfven funnos revolutionära symboler, guillotiner m. m. Flera medlemmar af majoriteten skulle i anledning häraf hafva fattat det beslut, att i nationalförsamlingen interpellera ministeren härom, och fråga om och hvilka steg som regeringen vidtagit till förhindrande af allvarsammare demonstrationer. Emedlertid uteblefvo interpellationerna, emedan ministrarne, såsom en tidning berättar, försäkrat samma ledamöter, att nödiga åtgärder blifvit vidtagna tilllugnets upprätthållande och till de ifrågavarande militärpersonernas bestraffande. De lära ock blifvit fasttagne för att sändas till Algerien. Polisprefekten Carlier utfärdade ock redan på aftonen samma dag (d. 11 Mars) följande proklamation: Regeringen respekterar den hyllning, som visas minnet af de fallne, hvilka blifvit begrafne under Bastiljkolonnen; men alldenstund dessa demonstrationer på de sednare dagarne antagit en för den allmänna ordningen hotande karakter, så har befal!ning blifvit gifven att hindra deras fortsättande. Alla upproriska eller i strid mot polisens föreskrifter stående sinnebilder, som frambäras till monumentets fot, skola borttagas. Paris 11 Mears 1830.n Denna proklamation kunde naturligtvis icke undgå att väcka en viss sensation och sednare på aftonen samlades omkring 1500 blusmän på bastiljplatsen, men iakttogo i öfrigt ett berömvärdt lugn, måbända med undantag deraf, att ena och annan enligt reaktionära blads påstående fällde några förnärmande yttranden mot polisen och regeringen. Siecle berömme; folkets lugn och alla tidningar öfverensstämma deri, att kl. 10 e. m. var allt fullkomligt lugnt och platsen så godt som tom. Följande dagen den 12 Mars kl.6 f. m. marscherade en stark truppafdelning till bastiljplatsen, hvarest 40 polisagenter under en poliskommissaries anförande borttogo en oerhörd massa af immortellkransar, blombuketter, lager qvistar, fanor och andra emblemer, hvilket allt i en vagn fördes till polisprefekturen, der det skulle uppbrännas enligt hvad det påstods. Ett mindre antal immortellkransar qvarlemnades dock af polisen vid kolonnen och lades i ordning inom det galler, som omger pelaren. Denna besynnerliga åtgärd väckte visserligen en viss gäsning bland arbetarne i förstaden S:t Antoine, och de liberala bladen påstå, att regeringens och i allmänhet de reaktionäres diktan och traktan endast gått ut på att åstadkomma en liten för deras aktier helsosam emöt. Men å andra sidan bafva Siecle och andra ansedda biad nästan dagligen uppmanat folket till lugn; och ehuru under hela förmiddagen den 12:te talrika folkmassor strömmade till bastiljtorget och bulevarden derinvid, så föreföllo dock inga tumultuariska uppträden. Ingen tilläts närma sig kolonnen. Enligt Presse, har Carlier, med tillhjelp af Changarniers inflytande, genomdrifvit denna åtgärd hos L. Napoleon, emot inrikesministerns vilja, hvilken i anledning deraf påstås fundera på afsked. I mtionalförsamlingen hade man påbegynt tredje läsningen af undervisningslagen. Man voterade flera artiklar, under det man blott tänkte och resonnerade halfhögt på alla bänkar om de pågående valen. Finansministerns begäran om en provisorisk kredit för April och Maj månader mötte häftigt motstånd och man yrkade att hela budgetfrågan skulle på en gång afgöras. Debatten härom äfvensom frågan om marinministerns begäran af 10 millioner för kolonierna uppsköts till den 13 Mars. Sednare på dagen ankomna tidningar af den 13 och 14 dennes bekräfta de socialistiska valkandidaternas seger i Paris och Seinedepartementet. I departementerna hade 14 socialistiska och I konservativa kandidater blifvit valda. Rykte gick om en förestående ministeörförändring och särskildt ville man veta, att inrikes-ministern Ferd. Barrot och La Hitte begärt sitt afsked, som dock icke skulle hafva blifvit antaget. Emedlertid ville man veta, att Lamartine den 13 e. m. haft ett långt samtal med presidenten Bonaparte, som ämnat honom till konseljpresident, ehuru kombinationen misslyckats. Enligt ett rykte, som gick i nationalförsamlingen, skulle det nya kabinettet bestå af följande: Leon Faucher inrikesminister; Piscatory utrikes-; Foutoul för undervisningen; Castellane krigs-; De Mouchy för allmänna byggnader; Lebeouf finansoch Casabianca justitieminister. Man väntade ett budskap ifrån presidenten och bland högra siians ledamöter talades till och med om nationalförsamlingens förflyttande till Versailles. Den 13 och 14 fortsattes tredje läsningen af ändervisningslagen ända till art. 73. Finansoch sjöministrarnes kreditfordringar antogos. Den 13 utdelades krigsministerns motivera de