herdabrefvet underställa publiken. av
Siedes till en början: hvad menar hr F.
med uttrycket Episkopat? Förstår han der-
med ingenting annat än i allmänhet en ,sty-
relse, af församlingen, så hade han kunnat ute-
lemns hela sin deduktion; ty derom äro alla
partier ense, att en styrelse skall vara till. Ti-
dehvarfvets diskussion handlar icke härom, utan
om den frågan, huruvida det slags församlings-
styre!se, som nu är till med namnet Biskops-
embote, skall fortfara eller utbytas mot någon
annan bevisligen bättre administrativ form.
Innehbålla väl fraserna i hr F:s herdabref ett
enda ord för afgörande af denna fråga, hvilken
är den enda härvidlag?
När i Nya Testamentet talas om biskop
och om församlingens äldste (vepiskopos, och
ppresbyter), så ser man tydligen, att dermed
menas en art föreståndare, som, i händelse
man till dem skall söka en motsvarighet i nyare
tider. närmast liknar hvad vi nu kalla kyrko-
herde,. Detta är det ,ursprungliga, hvartill
hr F. varit så angelägen att stiga tillbaka.
Visserligen uppkommo efterhand öfverbisko-
par, som hade sig vården uppdragen öfver
ett större antal församlingar, och som i åtskil-
liga fall kunna jemföras med hvad nu heter
pbiskopar,. Men om i stället för dessa nuva-
rande biskopar en annan stifts- eller försam-
lingsstyrelse införes, så är denna styrelse, med
det slags chef den bekommer, då lika jemför-
lig med forntidens episkopoi,, och dervid in-
tet dest ringaste af församlingens vård borttaget
eller förnärmadt, oaktadt episkopatet, i nu-
tidezs mening ej mera finnes till. Märk-
lig är också den ,auktoritet hr F. vill till-
kämpa episkopatet,, och som han säger vara
uppkommen från församlingens fria stiftelse-
beslu.. Ganska väl anmärkt. Men månne
icke då församlingen, som tillerkännes denna
fria rätt att besluta stiftelsen af biskopar, äf-
ven bar eller bör hafva samma sin rätt qvar
än i dag att besluta stiftelsen af något annat
än biskopar, om den finner en ny styrelseform
bättre? Och då uppkommer ju en lika god
xauktoritet för detta nya? Kan br F. neka,
att alla de christna församligar (t. ex. i Skott-
lend, flere orter af Tyskland 0: s. v.), som
icke hefinna sig under biskopar, likväl se sig
religiöst vårdade, och lika väl som andra, af
episkopatet öfverskyggade? Svarar han: jo visst,
men de hafva något annat till sitt vårdande i
ställst; så tillägga vi: alldeles sådan är äfven
vår mening, och det är detta pandra vi tala om.
Christus sjelf har aldrig yttrat ett ord om
biskopar. Episkopatet, såsom sådant, måste då
icke vara så exklusivt nödvändigt för chri-
stendomen, som hr F. tyckes vilja. Visserli-
gen har Christus fällt åtskilliga yttranden om
pherdar, och i synnerhet till Petrus sagt hvad
som kan uttolkas till meningea om en nöd-
vändighet af styrelse öfver församlingar. Men
detta nekar ju ingen. Frågan är blott om denna
styrelse skall vara till i nuvarande biskops-
form? Denna har frälsaren aldrig förordat.
Först längre fram i N. T. nämnas biskopar,
bland åtskilliga andra dåvarande församlingars
administrativa former, hvilka kunde vara gan-
ska goda, utan att deras ändamålsenlighet ute-
sluter rätten och angelägenheten att omfatta
några ännu bättre, som för oss äro mera pas-
sande och verksamma för det christliga lifvets
utveckliag.
Vi hafva för närvarande ej velat vidröra
mer än dessa tvenne akter i hr F:s debut. Om
den sednane, eller Herdabrefvet, hafva vi, så-
som läsaren sjelf finner, yttrat oss endast helt
kort, emedan detta half-pekorala opus icke
tyckes förtjena vidare. Efter hvad man för-
nummit från stiftet, lärer det ock, till följe af
tankarnes inkonseqvens (eller kanske rättare
nullitet), jemte stilens grumlighet och tyngd,
hafva väckt mera åtlöje, än någon egentlig och
allvarsammare förargelse.
Vi upprepa, att vi endast fästat oss vid
tvenne delar af debuten. En tredje, som i
märklighet nalkas de begge föregående, omta-
las likväl också; men då vi för närvarande
icke hafva handlingarne derom till hands, nöja
vi oss med ätt allenast i förbigående omnämna
den.
Saken består i en ansökning, som hr Fahl-
crantz gjort hos regeringen, att utbekomma bi-
skopslönen genast första året efter biskop Ni-
belii frånfälle, utan afseende på det lagstad-
gande, som innebär, att när en ecklesiastik tjen-
steman aflidit utan arfvingar, som kunna, vara
i stånd till nådår, ett års löneinkomster,
med afdrag af utskylder och vikariens aflöning,
skola gå till stiftets Skolbyggnadsfond. Utom
att detta stadgande i 1820 års Skolordnings 2
sekt. 3 kap. 1 8 1 mom. punkt. c är tydligt, har
det äfven i praxis på detta sätt tillämpats, åt-
minstone tvenne gånger under de sednaste de-
cennierna, nemligen vid biskopsledigheterna i
Strengnäs och Skara, der stiftens skoibyggnads-
kassor tillgodonjöto ett års intrader af biskops-
embetet innan de pyutnämnde biskoparne fingo
tillträda lönen. Några flere tillfällen, än dessa
två, haiva sedan 1820, då stadgandet emane-
rade, icke för dess tillämpning kunnat komma
i fråga förr än nu, efter hr Nibelius, hvilken
sjelftredje inom denna tiderymd dött utan nåd-
årsberättigade arfvingar. När så!edes tydlig
lag och all hittills varande praxis talar för
Westerås stifts skolbyggnadsfonds bibehållande
vid samma rätt, som de andra stiften, att till-
godonjuta första: årets inkomster efter den sist
aflidne biskopen, så kan man väl icke gerna
betvifla utgången på br F:s ansökning. Emel-
lertid kan det icke nekas, att den på ett märk-
ligt sätt nog karakteriserar sin man. I syn-
nerhet blir kontrasten skärande när man sät-
ter denna ansökning vid sidan af Herdabref-
vet,, deruti de pälskade stiftsbröderna, med så
mycken salvelse och signelse uppmanas att hålla
sig till det heliga. Om det visserligen icke
strider mot det saerosaneta alt vilja åtnjuta
timliga fördelar, så fort det sker utan andras