— Döden fadder, sago-lustspel i 3 akter med
melodramer, körer och kupletter, af August
Blanche (efter en dramatiserad tysk folksaga);
uppfördt å Mindre teatern.
Efter ett 20-årigt äktenskap har den arme
kolaren Knut (Stjernström) ändtligen kommit
så långt att han blifvit far. Och att se hans
glädje! .
Men hvem skall han få till fadder åt sin
förstfödde? Gruffogden har redan stått fadder
åt så många ungar; han vill ej ansvara för
flera, undskyller han sig. Knut bjuder byg-
dens folk. Kommer der att vankas någon trak-
tering? fråga de snåla bönderna. Svaret blir:
ja, om ni sjelfva ha med er någon. Då be-
tacka de sig samt- och synnerligen. Han får
fatt i en tiggare på landsvägen. Du skall bli
guffar åt min lilla Nisse! upprepar han sin
evinnerliga bjudning. Men tiggaren har icke
tid att uppehålla sig så länge; han kunde då
komma för sent till brukspatronen, som ligger
illa sjuk och af hvars dödsångest han räknar
på en allmosa.
Den fattige Knut vet nu icke sin lefvande
råd. Han skulle anse den för sin allrabästa
vän, som hjelpte honom ur hans bryderi. Och
sil der visar sig den bästa vännen — en
skranglig figur med ihålig uppsyn; han är
klädd i hvit domino och bär ett timglas på
hufvudet och en blank lia i bältet. Det är
Döden (Zetterholm).
Vår kolare blir en smula häpen vid den
högtidliga uppenbarelsen, men hemtar sig när
han får höra att Döden ej har någon elak af-
sigt med sitt besök utan blott kommer för att
bjuda sig till fadders, efter ingen annan har
lust. I sin förlägenhet antar Knut tillbudet.
Till faddergåfva gör Döden kolaren till dok-
tor. Han lofvar att visa sig för honom vid
hvarje sjuksäng; står Döden vid den sjukes
hufvudgärd, då fins icke mer någon hjelp, men
står han vid fötterna, så är det ett tecken att
patienten skall komma sig och doktorn kan då
tryggt ge honom hvilka medikamenter som
helst.
Den nyutnämnde doktorn gör sin lärospån
hos den sjuke brakspatronen. Döden uppen-
barar sig vid fötterna; patienten skall således
vederfås. Dokt.rn vet blott icke hvad han
skall hitta på för ett medikament. Ahl det
faller honom in att ordinera bränvin och krut
— krutet åt den sjuke, bränvinet åt läkaren.
Brukspatronen tar ganska riktigt in sitt
skedblad krut, och redan ett par minuter der-
efter se vi honom rask och kry på altanen till
sitt hus emottaga sina underhafvandes lyck-
daskningar.
Ryktet om denna underkur har spridt sig