— Döden fadder, sago-lustspel i 3 akter med melodramer, körer och kupletter, af August Blanche (efter en dramatiserad tysk folksaga); uppfördt å Mindre teatern. Efter ett 20-årigt äktenskap har den arme kolaren Knut (Stjernström) ändtligen kommit så långt att han blifvit far. Och att se hans glädje! . Men hvem skall han få till fadder åt sin förstfödde? Gruffogden har redan stått fadder åt så många ungar; han vill ej ansvara för flera, undskyller han sig. Knut bjuder bygdens folk. Kommer der att vankas någon traktering? fråga de snåla bönderna. Svaret blir: ja, om ni sjelfva ha med er någon. Då betacka de sig samtoch synnerligen. Han får fatt i en tiggare på landsvägen. Du skall bli guffar åt min lilla Nisse! upprepar han sin evinnerliga bjudning. Men tiggaren har icke tid att uppehålla sig så länge; han kunde då komma för sent till brukspatronen, som ligger illa sjuk och af hvars dödsångest han räknar på en allmosa. Den fattige Knut vet nu icke sin lefvande råd. Han skulle anse den för sin allrabästa vän, som hjelpte honom ur hans bryderi. Och sil der visar sig den bästa vännen — en skranglig figur med ihålig uppsyn; han är klädd i hvit domino och bär ett timglas på hufvudet och en blank lia i bältet. Det är Döden (Zetterholm). Vår kolare blir en smula häpen vid den högtidliga uppenbarelsen, men hemtar sig när han får höra att Döden ej har någon elak afsigt med sitt besök utan blott kommer för att bjuda sig till fadders, efter ingen annan har lust. I sin förlägenhet antar Knut tillbudet. Till faddergåfva gör Döden kolaren till doktor. Han lofvar att visa sig för honom vid hvarje sjuksäng; står Döden vid den sjukes hufvudgärd, då fins icke mer någon hjelp, men står han vid fötterna, så är det ett tecken att patienten skall komma sig och doktorn kan då tryggt ge honom hvilka medikamenter som helst. Den nyutnämnde doktorn gör sin lärospån hos den sjuke brakspatronen. Döden uppenbarar sig vid fötterna; patienten skall således vederfås. Dokt.rn vet blott icke hvad han skall hitta på för ett medikament. Ahl det faller honom in att ordinera bränvin och krut — krutet åt den sjuke, bränvinet åt läkaren. Brukspatronen tar ganska riktigt in sitt skedblad krut, och redan ett par minuter derefter se vi honom rask och kry på altanen till sitt hus emottaga sina underhafvandes lyckdaskningar. Ryktet om denna underkur har spridt sig